AN: Eftersom viss information inte fick plats i summeringen, får ni ta och läsa den nogrannt här istället. Man of Iron, Father of Gold, som originalet heter är skriven utav Lunabell Marauder Knyte. Jag översätter den endast till svenska. Rättigheterna tillhör Lunabell Marauder Knyte, J.K Rowling och Marvel Studios. Tack.

Hoppas du kommer att uppskatta den här storyn lika mycket som jag gör!

Man av Stål, Fader av Guld

Kapitel 1. I helvetet har jag redan varit.

Det verkade som om alla andra kunde gå vidare med sina liv förutom han. Medans kriget hade varit en språngbräda för andra, hade det varit hela hans liv. Från att ha flytt sin morbror och moster till att kämpa mot Voldemort, det var vad "Harry Potter " var. Pojken som överlevde, Den utvalde, Vinnaren i Magisk Trekamp, Dödens Mästare... alla de titlarna tillhörde Harry Potter, men alla aspekter av dessa titlar var kämpen i honom, krigaren.

I allt detta kaos var han en hjälte.

Kaoset är borta nu. Ondskan har besegrats. Freden har funnit sig tillrätta.

Men ärren finns kvar. Även om ärren från kriget inte bestämde vart han gick, påminde de honom om var han varit.

Andra var som honom, Ron bar känslomässiga ärr av en förlorad bror och Hermione bar ett fysiskt ärr som ett tecken på varför hon varit jagad. Men de var allas så väldigt annorlunda från Harrys. Ingen såg Rons ärr. Hermione kunde gömma sitt.

Harrys känslomässiga och fysiska ärr kunde också gömmas eller ignoreras, men det var hans ärr som gjorde honom känd, som gjorde honom en legend och en måltavla, en fiende och en hjälte, ständigt markerat på hans panna, som alltid skulle följa med honom vart han än gick. Inte som en krigstrofé, utan som en påminnelse om allt han hade förlorat.

Folk ville ta med honom tillbaka in i världen, men Harry såg inte meningen med det. Vad var poängen? Hela hans existens verkade ha gått ut på att bli av med Voldemort. Han var klar med det... han hade sett världens värre sidor och minnesbilderna av det lät honom inte att njuta av de bättre.

Hans vänner var tålmodiga med honom, men allteftersom tiden gick började livet komma i vägen. Harry var inte i någon fara och han verkade inte vara benägen att skada sig själv, så han blev slutligen placerad som en andra prioritet. Utan att ständigt kontrolleras eller besväras, stängde Harry in sig i själv, lät livet passera dag för dag. Han hade legat orörlig i sin säng i dagar ända tills hans muskler protesterade, och då gick han upp för att ta en promenad.

När han går längs med gatorna på natten ägnar han inte mycket uppmärksamhet till vart han går. Livet är väldigt tråkigt och dystert. Han bor i mugglar London i ett försök att bo nära sina vänner men långt ifrån resten av samhället med människor som påstår sig känna honom, men som i själva verket inte vet någonting mer än de rykten och sagor de hört.

"Ett sådant bedrövligt resultat för en hjälte, eller hur?"

Harry tittar upp samtidigt som han sträcker sig efter sin trollstav. När han tittar in i skuggorna ser Harry ett zigenartält med en spåkvinna utanför dörren.

"Får jag spå din lycka? Ingen avgift, naturligtvis." sade kvinnan som hade en invecklad sminkning runt ögonen och massor av romerska smycken.

Harry fnös. Han sög på spådom och han var en trollkarl, plus att han hatade den typen av magi. Harry skyllde en hel del av det på sin lott i livet. Hade inte någon förutspått hans roll gentemot Voldemort så skulle han kanske haft ett bra liv. Han var van vid att bli spådd av trollkarl, så han kunde inte finna sig i att sjunka så lågt så att en mugglare ljög honom rätt i ansiktet.

Den zigenska kvinnan log och sade, "Ta mig inte för en mugglare, för då kommer du att ha fel."

"Är du en häxa?" frågade Harry.

"Naturligtvis, i vad för andra skäl skulle jag närma mig vår hjälte vid denna tid på natten när han är i ett sådant tillstånd." frågade zigenaren.

"Massor av anledningar... och nej tack, jag har aldrig riktigt gillat spådom." sa Harry och vände sig om.

"Vad om en andra chans?" frågade kvinnan.

Harry vände sig om och höjde ett ögonbryn åt henne. Hennes tonfall när hon sade det var... okynnigt.

"Vilken typ av andra chans?"

Zigenarkvinnans leende förvandlades till ett flin, "Även bland vår sort finns det saker zigenare vet och andra inte. Magi, äldre än en del av sanden i Egypten. Den har gått i arv och faktiskt, tro det eller ej, praktiserats i genaration efter genaration..."

Harry gick närmare kvinnan, han ignorerade varningsklockorna i hans huvud som skrek åt honom att vände om och springa iväg. Men han kunde inte hjälpa det. Han hade alltid varit mer nyfiken än försiktig.

"Vadför slags magi?" frågade Harry.

Hennes leende liknade nu en katts när den fick sin grädde. Men det byttes ut till en rynkad panna. "Du är upprörd på dom som påstår sig känna sin hjälte när allt de ser är berömmelse. De ser inte smärtan och utmattningen i dina ögon och på dina axlar. De är med dig när du är segraren, men anklagar dig om något är fel. Men denna smärta går ännu längre tillbaka... till den fruktansvärda behandlingen på dem du tvingats kalla anhöriga." Hon log moderligt mot honom, "fred råder nu hjälte... du kan äntligen ta en paus... och jag kan erbjuda dig en andra chans."

"Vilken sorts andra chans?"

"Du och en annan, hävdade att vara hjältar, vilka bådas bekymmer började med familjen," sade zigenarkvinnan. "Stjärnorna kommer att tillåta en andra start, för att läka de båda hjältarnas frusna hjärtan."

Innan Harry kunde protestera eller fråga vad hon menat, bländades han av ett blixtrande ljus. Mörker fördunklade hans medvetande, och det sista han såg före han svimmade var Döden, böjd över honom hållandes i de två relikerna. Detta tvingade honom att hålla sig vaken ännu en stund, men sen kom de rogivande melodiska ljudet från kvinnan som tvingade honom tillbaka till sömnen. "Du kanske inte håller i dom, men de är fortfarande dina. Tills tiden kommer när du behöver dem skall Döden hålla dem åt sin mästare. Lycka till, Harry Potter..."

Trots att han var ett geni, hatade Tony Stark affärsmöten. Alla där var så tråkiga! De var inte genier, bara giriga gamla gubbar som inte vet hur man har roligt! Tony älskade att ha kul!

Så fort han såg sin chans att smita tog han den. Han ville inte tänka på konsekvenserna... eller på föreläsningen om ansvar han senare skulle få av Pepper. Han behövde bara en liten snabb avstickare, det var allt.

Tony Stark fann sig själv vandrandes runt i London. Medans han gick såg han några storväxta ungar mobba några mindre barn. Som den hjälte han är, även utan sin rustning, gick Tony för att hjälpa dem. Barnen som han hjälpt var tacksamma gentemot honom och de erbjöd sig att visa honom runt. När han såg vad han hade att välja mellan, lät Tony sig att visas runt i London av två barn som kände till mer av den odygdiga sidan av det brittiska folket. Även om han normalt aldrig skulle tänka på att göra sådana saker (okej, det var mer som att han aldrig haft tid eller möjlighet), han spelade fotboll i en av de många gränderna, han stal varmkorvar (han kanske av misstag råkat lämna ett rätt så stort spår), och när barnen mötte en kompis som gjorde gatukonst på en sida utav en byggnad och som hade några extra sprayburkar... tja, han skrev nog till och med "Stark Rulez!"

Och när poliserna kom, då sprang han som fan.

Det slutade med att han sprang ut från staden och in mot förorterna. Slutligen stannade han i en park för att hämta andan.

Polisen hade sedan länge slutat jagat honom, men det hade gått lång tid en han senast hade haft en bra springtur, och inget motiverar dig mer än att bli jagad av polisen. Dessutom... han var tvungen att hålla sig i form.

När han tittade sig omkring såg han att parken var tom... nej, vänta lite, nästan tom, vilket var detsamma som inte tom. Det var en annan person... en unge. Han verkade hopsjunken, ledsen och... han såg lite ut som han hade känt sig när han varit liten.

Tony skakade på huvudet. Sådana här tankar var deprimerande. Det fanns inget sätt att ungen mådde något liknande mot vad Tony gjort, och det fanns ingen anledning för Tony att tänka alltför långt bak i tiden. Fasiken, han gillade inte ens att tänka tillbaka på veckan som varit.

Ändå, det var något med ungen som gjorde att Tony inte kunde lämna honom ensam. Suckande, gick han ner till honom. Grabben märkte honom inte, eller om han gjorde det brydde han sig inte om det. Några meter bort från ungen lyckades Tony få en bättre titt på honom.

Grabben var antingen väldigt smal eller så var de kläder han hade på sig ungefär fem storlekar för stora. Han hade tovigt svart hår, runda glasögon som var trasiga i mitten, skor som började falla sönder i sömmarna, hans byxor och tröja var bortsett från att det var för stora för barnet, slitna och smutsiga. Ungens ansikte var också smutsigt, hans händer var täckta med små skärsår och han han höll sin arm mot bröstet.

Tony rynkade pannan.

"Uhm... grabben?"

Ungen hoppade till, och hans mycket gröna ögon vidgades i skräck när han hörde Tonys röst.

Tony höjde händerna i en gest att visa att han inte något illa, "Whoa, ta det lugnt... Uhm... det är ganska mörkt, eller hur? Borde inte du vara hemma eller något?"

Grabben trummade med fingrarna, men Tony märkte att armen han höll om var långsammare och det fick barnet att rygga tillbaka. "Jag ska vänta här... Dudley går vilse ibland... men till slut kommer moster Petunia och hämtar mig..."

Barnets röst var så liten och svag att det orsakade en märklig känsla i Tonys bröst, och han tyckte inte om det. Det kändes som om bröstet snördes ihop som om det var illa skadat, men det var inte någon fysisk skada. Han såg sig omkring, det var ingen människa i sikte och det var kusligt tyst. "Har du något att jag väntar med dig? Du vet... bara så att se till att någon kommer och hämtar upp dig?"

Grabben tittade upp på Tony med en förvånad blick (en förvånad blick över hans vänlighet, som inte gjorde något förutom att dra åt om den dåliga känslan i bröstet.), och sedan tittade han ner i sitt knä. Han ryckte på axlarna och sa, "Om du vill."

När han satt bredvid pojken på karusellen frågade han sig varför han gjorde detta. Han hade verkligen inte ett svar, eller åtminstonde inte ett svar som fick honom att inte gå för mycket in i det förflutna. En liten del av honom ville vänta tills barnets vårdnadshavare dök upp så att han kunde ge denna en utskällning. Titta på ungen!

När Tony tittade på ungen igen såg att han fortfarande höll sin arm mot bröstet, när Tony tog i armen skrek ungen av smärta. Tony ignorerade den skrämda blicken i barnets ansikte och drog upp ärmen. Handleden tycktes antingen vara bruten eller stukad och det fanns blåmärken i olika storlekar och färger.

"Vem gjorde det här?" frågade Tony upprört.

"Snälla sir, låt det vara... det gör ont..."

Tony släppte hans arm, men inte frågan, "Har dina föräldrar gjort dig illa?"

Pojken tittade ner på sina fötter och viskade, "Nej, sir..."

"Du behöver inte ljuga för mig grabben. Gjorde de dig illa?" upprepade Tony.

"De är döda, sir" svarade ungen.

Tonys ögon vidgades lite och han frågade sedan, "Vad hände?"

Grabben ryckte på sin oskadade axel, "Min kusin Dudley och hans vänner brukar leka en lek de kallar Jaga Harry. Jag var tvungen att komma hit för att bära hans saker... de jagade mig och grejer, som vanligt... Jag måste ha trillat och slagit i huvudet. Han kommer nog snart att berätta för moster Petunia vart han lämnade mig så kommer de och hämtar mig."

Tony rynkade på pannan igen, "Jaga Harry?"

"Det är vad jag heter. Harry Potter..." sa Harry.

"Har du skadat dig?" frågade Tony.

Harry kröp ihop och försökte flytta sig bortåt från Tony, "Det är inget jag inte är van vid."

Tony var säker på att i slutet av den här dagen skulle han ha några gråa hårstrån och rynkor med alla gånger han rynkade på pannan. "Det är inte något man ska vara van vid."

Harry sa ingenting och de föll in i en tystnad. Tony väntade tålmodigt bredvid ungen i timmar tills det blev natt. Tony ställde sig upp och sträckte på sig och sa, "Okej, jag har gett dem tillräckligt med tid. Kom, grabben."

"Va? Nej! Jag måste stanna här och vänta... om jag inte gör det kommer jag att få ännu mer problem!" grät Harry.

Tony lade armarna i kors och gav sitt bästa "Jag menar allvar" min han kunde få till, "Du är skadad, förmodligen kall och vi har varit här i flera timmar. Jag är hungrig och det borde du med vara. Jag tar med dig till sjukhuset och så tar vi någonting att äta." Tony väntade inte på att ungen skulle svara, han tog fram sin mobil och ringde Happy och sade till honom att han skulle plocka upp honom.'

"V-Varför gör du det här? Du känner inte mig," frågade Harry lugnt och det stramade åt över bröstet igen.

Tony log ner mot ungen och sa, "Jag är Iron Man. Jag är en superhjälte, det är därför."

"Vad är Iron Man?" frågade Harry och lade huvudet på sne.

Tonys ögon vidgades på ett komiskt sätt, "Vem är Iron Man? Vem är Iron Man? Allvarligt? Menar du allvar? Vet du inte vem Iron Man är? Tittar du inte på tv?"

Harry skakade osyldigt på huvudet, "Får inte."

Tony suckade. Då lyste han upp och drog fram sin mobiltelefon och visade Harry en video, som var känd över hela internet, på Iron Man som slog skiten ur en armé av robotar.

Der var ren upphetsning och lycka i Harrys ansikte när han såg videon, det orsakade en annan känsla i Tonys bröst. Det var också en skarp känsla, men... inte dålig. Han skakade på huvudet och tog tillbaka telefonen när videon var slut, "Nå?"

"Är det du?" frågade Harry upphetsat.

Tony knäppte upp några av hans skjortknappar och visade Harry Arc Reaktorn. De gröna ögonen vidgades i förundran, Harry började sträcka ut sin hand för att röra vid det, men drog tillbaka sin hand i sista minuten.

"Japp, jag är en superhjälte. Det är mitt arbete, att hjälpa människor. Åh, och här kommer min chaufför. Kom igen," sa Tony och ledde Harry in i bilen innan ungen hann protestera.

"Sir?" ifrågasatte Happy.

"Närmaste sjukhus Happy, och det snabbt" beordrade Tony.

Happy nickade och när de körde försökte Tony hålla Harrys tankar upptagna samtidigt som han försökte få ut information ur honom.

Tony lärde sig en del. Han blev mobbad av sin kusin Dudley (vad var det för namn egentligen?), hans morbror och moster gjorde inte mycket åt det eftersom de var förblindade av deras svin till son (sade Harry att han kallat honom bakom hans rygg, Tony tyckte det var roligt och bedårande), Harry bodde hos dem eftersom hans föräldrar är döda och han hade inte någon annan släkt. När han inte rensade ogräs i hans mosters trädgård, städade eller tjänstgjorde som slav (Tonys ord, inte Harrys), fick han gå till sitt rum. (och det var ett skåp under trappan! Ett skåp! De hade honom i ett skåp! Vafan?).

När de kom till sjukhuset betalade han för omedelbar behandling, ett privat rum och den bästa läkaren. Harry såg så liten i den stora sjukhussängen, vilket orsakade ännu en smärtsam i bröstet att blossa upp. Känslan byttes snabbt ut till blint raseri, som han höll tillbaka för att inte skrämma Harry, när de klädde av hans kläder bara för att upptäcka ännu fler blåmärken.

Läkarna var tvungna att föra bort honom för röntgen, men Tony lovade Harry att han skulle vara med när han kunde.

I denna korta paus hittade Happy sin chef, "Sir... vad kommer hända med den här pojken? Även om vi hittar hans familj... så har han ärligt talat det bättre utan dem."

"Jag vet... just nu vill jag bara se till att barnet mår bra. Vi tar hand om resten senare," svarade Tony.

"Vad ska jag berätta för Ms Pepper?" frågade Happy.

"Öh... just nu, låt henne vara ovetandes," sa Tony.

Happy var på väg att säga något när läkaren som ansvarade för Harry kom fram till dem.

"Ja?" frågade Tony.

"Mr Potter kommer att bli bra. Hans blåmärken läker upp snyggt. Handleden verkar vara det enda som brytits, men det finns vissa tecken på att han har brytit benen tidigare. Armar och ben. Vi har bandagerat honom och vi kan föreskriva vissa läkemedel som kan hjälpa honom med läkningen. Även... märkena tyder på misshandel. En psykologisk diagnos kan vara till hjälp..." läkaren verkade ta en liten paus.

"Ja?" frågade Tony.

"Barntjänsten kommer vara här inom kort och tala med barnet, sir." sa doktorn.

Tonys läppar pressades ihop en bit. Han visste inte varför det störde honom. Det var dessa personers jobb att ta hand om människor som Harry. De skulle ta honom ifrån honom... gud, varför kändes det som om han föll i magen? Och bröstsmärtorna blev våldsamma till den grad att han faktiskt kan ha klöst sig lite på bröstet.

"Jag skulle vilja vara närvarande i rummet. Han litar på mig. Han blir nervös och rädd med främlingar i rummet." sa Tony.

"Det är upp till advokaterna, sir." sa doktorn.

Tony vinkade med en avvisande hand i luften, "Ja, ja. Var är Harry? Är han klar?"

Doktorn nickade och pekade mot rummet där Harry satt i en rullstol.

Snart kom advokaterna och började ställa frågor till Harry. Det var en man och en kvinna och de båda var klädda i svarta kostymer och såg ganska skrämmande ut. Harry tog Tonys hand och kramade den hårt. När de tycktes gadda ihop sig på Harry ställde sig Tony upp och försökte se så hotfull ut som han kunde.

"Ge grabben en paus. Han har gått igenom en hel del och han är på en främmande plats med främmande människor han inte känner. Om han vet något kommer han att säga det till dig, men ge honom lite utrymme att andas!"

Det blev tyst i rummet och Tony flämtade lite efter hans gormande och blängde på advokaterna, de skulle inte våga säga något annat.

"...Jag bor på Privet Drive 4, ma'am..." viskade Harry.

Mannen i kostymen nickade, "Jag går och kollar upp det."

Kvinnan nickade och vände sig sedan till Tony, "Jag antar att jag kan lita på att du håller ett öga på honom tills vi löst frågan?"

Tony himlade med ögonen, "Eh, ah!"

Kvinnan såg tveksam ut först, men när hon märkte Harrys leende mot Tony samt hans hårda grepp om hans hand, log hon lite och lämnade rummet. Tony tog fram sin mobil och slog ett nummer och räckte den till Happy och viskade till honom, "Säg till mina advokater att jag vill ha ett dokument som kommer låta mig att Harry med mig. Det finns inget som kan få mig att låta honom gå tillbaka till dessa människor. För nu, bara något jag kan göra, är att få honom hem till USA utan att regeringen attackerar min rygg. Sen, när de har mer tid, få dem att göra så att varje land i världen erkänner mig som Harrys förmyndare."

Happys ögon blev stora av misstro.

"Sir... hur kommer detta sig?"

Tony såg förvirrad ut över själva frågan, men hörde sedan en gäspning och såg på Harry som desperat försökte hålla ögonen öppna. Tony log mjukt och sa, "Jag har ingen aning... det bara känns rätt."

"Vad ska vi säga till Ms Pepper, sir? Hon kommer att få en hjärtattack när hon får reda på att du har adopterat ett barn, sir." svarade Happy.

"Vi måste berätta för Pepper så småningom. Men jag tror inte att hon vågar vara arg på mig när hon tittar in i Harrys söta och oskyldiga ögon! Men ingen annan än du, Pepper och Jarvis... ingen, får veta om Harry, uppfattat?"

"Ja sir... men hans familj?" frågade Happy.

"Vilken slags familj gör såhär?" hävdade Tony.

Happy hade inga svar, så han höll tyst. Happy väntade vid dörren medans Tony satt på sängen bredvid Harry och såg till att han inte tog för stor plats.

En halvtimme senare kom kvinnan tillbaka in i rummet, hon gjorde en gest mot Tony att han skulle komma och prata utanför. Han sade till Happy att vaka över Harry, sedan gick han ut.

"Mr Stark, vi fick din anmälan om... Harrys adoption. Jag måste säga, det var nog den snabbaste adoption jag sett." sade kvinnan.

Tony var lättvindig. "Vad är poängen med att ha de bästa advokater pengar kan köpa om de inte gör sitt jobb."

"Tja... det verkar som om även deras jobb var effektivt var det inte helt nödvändigt. Jag menar, du skulle fortfarande ha behövt advokater, men de var inte mycket av en kamp," svarade kvinnan.

"Vad menar du?" frågade Tony.

"En av mina kontakter åkte till Privet Drive 4... platsen är övergiven, sir. Har varit det ett tag." svarade kvinnan.

"Du menar... att de bara lämnade honom? Utan att bry sig om vad som hände med honom? Som att de sa till honom att vänta på någon som aldrig kom?" frågade Tony, och han blev argare för varje sekund som passerade. Kanske var det hans egen barndom som fick honom att hjälpa ungen, men det var hans erfarenhet från Afghanistan som fick honom att vilja skydda barnet. Stunder där borta hade han trott att han var ensam, att ingen skulle rädda honom... det var delvis rätt. Trots att det fanns människor borta i USA som ville ha tillbaka honom var de begränsade. Han hade varit tvungen att rädda sig själv, men det fanns tvivel... det var på den tiden Tony känt sig mest isolerad, mest övergiven... och att lämna ett barn så trevligt och sött som Harry kändes alltför...

"Verkar så sir... Jag kom bara för att snart lämna dig här. Allt jag behöver är din underskrift. Vi kommer att kontakta amerikanska myndigheter. De kommer att göra inspektioner och kontroller för att se om Mr Potter anpassas... han verkar vara en trevlig grabb. Jag vet att du har tillräckligt med pengar för att se till att han aldrig behöver arbeta en dag i sitt hela liv, men från vad jag har sett... sånna här ungar behöver inte saker... de behöver någon som är där, som tar hand om dem och älskar dem... jag har hört talas om dig Mr Stark... kan du ge Harry det?"

Tonys ansikte blev allvarligt och han vände sig om för att titta på en sovande Harry genom glasdörren. "Ta inte illa upp, men allt du känner till om mig är Iron Man... Harry träffade mannen bakom pansarn."

AN: Första kapitlet, kaching!