Nej, det är naturligtvis inte jag som äger Snape, Lily, James eller Regulus.
Ja, jag blir naturligtvis glad om ni kommenterar. Det ska gå att kommentera utan att vara inloggad, tror jag.
Severus julafton
Vad skulle hända om han hoppade? Slog man ihjäl sig direkt, eller dröjde det kanske en stund innan man avled av skadorna? Severus visste inte. Han hade aldrig hört talas om någon som hoppat från uggletornet tidigare.
Livet kändes totalt meningslöst. Vad hade han egentligen att leva för? Hans föräldrar, och speciellt hans far, försummade honom. Ett enda brev hade han fått ifrån dem sedan han kom till skolan i september. Det var då hans mor skrev att det bästa vore om han stannade på Hogwarts över julen. Han förstod mycket väl varför. Föräldrarna skulle resa till faderns föräldrar över julen och ju mindre de såg av Severus desto bättre. Fadern skämdes förstås över hustruns och sonens speciella förmågor. Han skulle säkert inte sakna honom.
Lily hade blivit tillsammans med den där James Potter. Det var Severus andra stora sorg, att han förlorat henne. Han hade aldrig trott att det var så här deras vänskap skulle ta slut. Hon avskydde ju Potter! Tyckte att han var en uppblåst knöl, en tjockskalle och en komplett idiot. Det hade förmodligen inte sett likadant ut om han inte kallat Lily för smutsskalle den där gången för ett och ett halvt år sedan. Hur dum får man bli? Hur kan man säga något sådant till sin bästa vän?
Severus lutade sig längre ut genom fönstret. Ute var det alldeles kolmörkt. Månen var bara en tunna skärva och endast några få stjärnor glimmade. Det var alldeles vindstilla. Inte en susning hördes från träden. Han funderade på hur länge det skulle dröja innan någon hittade honom. Skulle någon ens bry sig om att leta efter honom? De skulle nog inte ens märka att han var borta. Ingen av hans så kallade kamrater hade stannat kvar på skolan över julen. Alla hade de familjer att fara hem till. Som väntade på dem med öppnade famnar och glada leenden. När hade han senast sett sin mor le? Det var länge sedan. Och hans far log så gott som aldrig, åtminstone inte i närheten av sin son.
Ett par tårar rann nedför Severus bleka kinder. Han brydde sig inte om att torka bort dem. Det var verkligen långt ned till marken. Säkert tjugofem, trettio meter. Han blev yr och tvingades backa bort från fönstret. Han blundade. Framför sig såg han Lily och hennes vackra leende. Hon log emot honom som om de aldrig hade grälat. Plötsligt dök James upp i bilden. Han lade armen om Lilys midja och gav henne en kyss på kinden.
- Det var jag som fick henne till slut, sade han och skrattade.
Severus öppnade ögonen. Lily och James försvann. Han knöt nävarna så att knogarna vitnade. Hade han haft Potter här, då hade han minsann kastat ut den där flinande quidditchfjanten genom fönstret med huvudet före.
Med bestämda kliv gick han bort från fönstret och nedför trappan. Han hade ångrat sig. Han skulle inte ända sitt liv på grund av dem! De skulle nog få se, båda två, att vad de gjorde inte rörde honom i ryggen. Hennes vänskap var inte oersättlig. Han visste nog var han kunde finna andra bekanta. När Regulus kom tillbaka från jullovet skulle han fråga honom om Dödsätarna.