Prolog

"Almarill av Miracell." Presenterade vakten och visade henne in.

När Isildur såg översteprästinnan stiga in i hans arbetsrum sken han upp och hälsade henne. "Almarill… det var inte igår."

Hon lade sina handflator mot varandra och höjde dem till sin panna, hon hälsade på prästinnors vis. "Min konung…" sade hon sedan, log ett brett leende började gå fram mot honom. Vakterna reagerade genast, ingen fick närma sig konungen utan tillstånd.

Men Isildur höjde sin hand i ett avfärdande tecken och bad vakterna att lämna rummet. Han gick fram till henne och tog hennes händer. "Det är underbart att se dig igen", sade han och suckade djupt.

Almarill log och lät sin blick vandra över honom från topp till tå. "Isildur, son av Elendil. Jag tror nästan att du vuxit sen senast."

Isildur skrattade "Det är bara min börda som vuxit och de grå håren som blivit fler."

Han visade henne till en stol framför sitt skrivbord och gick för att hämta henne en bägare vin. I en karaff på ett litet bord vid rummets vägg fanns alltid färskt vin framställt när konungen var hemma. Han räckte henne bägaren och hon tog artigt emot den. "Så vad har du på hjärtat? Jag antar att det är din systers stundande vigsel som för dig till dessa trakter." Sade han och satte sig bakom sitt skivbord.

"Du har så rätt Isildur, du känner mig allt för väl vid det här laget… jag har kommit för att diskutera min systers trolovning." Hon ställde ifrån sig bägaren och såg strängt på honom. "Isildur, du kan inte låta Grimúr äkta Sara."

Isildur lutade sig tillbaka på sin stol, lade armarna i kors på sitt bröst och såg forskande på henne. "Grimúr är en bra man… Salman bad mig att ta hand om Sara och din mor när han låg döende på slagfältet. Jag lovade att göra det, precis som jag gjort en gång tidigare… Jag har ansvaret för henne, hon måste göra som jag säger."

" Hon är bara ett barn jämfört med honom. Isildur, Grimúr har en son som är äldre än Sara."

"Sara är inte som du och jag, Almarill. Hon är gammal nog."

Almarill reste sig upp och gick fram till ett av fönstren i Isildurs arbetsrum. "Nej, min konung… hon är inte som vi. Vi är Númenoarer ut i fingerspetsarna båda två, vår livslängd överträffar väl de människor du regerar över. Men Sara… hennes utseende är annorlunda, hennes lynne är annorlunda jämfört med vårt... Hon är inte menad att vara Grimúrs maka, Isildur."

Isildur gick fram till henne, lade sina händer på hennes axlar. Han vände henne mot sig och såg henne djupt i ögonen. "Jag är hennes överhuvud, Almarill. Hon måste göra som jag säger… precis som jag är ditt."

Hon log försiktigt och skakade på sitt huvud. "Det är länge sedan, Isildur."

Han släppte hennes axlar och drog uppgivet händerna genom sitt mörka hår, sedan gick han tillbaka till sitt skrivbord, plockade upp första bästa dokument och började läsa det mycket noggrant. "Jag har ett krig att sköta min del i, Almarill. En belägring som kostar mer män än Gondor kan avvara. Jag har inte tid att se efter en liten flicka, jag har viktigare saker att göra. Sara får äktas av Grimúr, då blir ansvaret för henne och din mor hans börda att bära."

Almarill stegade fram till skrivbordet och satte båda händerna bestämt mot dess skiva. "Så ge denna börda till mig, dem till mig Isildur. Som prästinna anses jag inte ha någon släkt eller jordliga band. Jag kan inte kräva dem, de måste överlåtas till mig. Du vet hur Sara ser ut, hennes hår har Hennas färg och hennes ögon är gröna som Ilúvartars skogar. Gift inte bort henne till Grimúr, överlåt henne i min vård. Hon måste bli prästinna, det är hennes öde Isildur."

Han lade ifrån sig sina papper och såg allvarligt på henne. "Det du talar om är bara Salmans arv, alla hans barn är rödhåriga, det vet du. Jag har redan givit mitt ord till Grimúr."

"Salmans andra barn är inte av Númenors blod… Du brukade alltid lyssna till mina råd förut Isildur… varför är du så envis? Jag erbjuder mig att ta dem från dina händer."

"Du är mäkta vis Almarill, det har du alltid varit. Men mitt ord står fast." Isildur reste sig och gick fram till dörren. Han öppnade den i en gest att hon skulle gå.

Almarill såg godmodigt på honom. "Sara har synens gåva, Isildur. Redan som mycket ung kom visionerna till henne. Blodstämmandes kraft är också stark hos henne, större än den är hos mig. Det var hon som siade om anfallet mot Minas Ithil. Det var hon som bad mig skynda att hämta ett skott från det vita trädet."

Isildur stängde dörren och gick fram till henne. "Jag trodde att skottet var en gåva från dig…" Han tog åter hennes händer i sina och kramade dem nästan ömt.

Almarill såg honom djupt i ögonen. "Isildur… mins du när vi flydde från Númenor?"

"Ja, det var ett under att vi överlevde."

"Min far… Menethel önskade att jag skulle lagt mitt liv i dina händer den dagen han seglade med Amandil mot väst… det var därför han bad dig att vaka över Hanna och mig och inte Elendil… Isildur om jag följt min faders råd… hade du då accepterat mig?"

Isildur såg på henne och kysste hennes händer. "Varför ställer du frågor till mig som du redan vet svaret på? Almarill, du har alltid funnits här för mig. Alltid vid min sida, alltid med goda råd till hands. Jag bär fortfarande med mig en lavendelkvist när jag drar ut i strid... Jag vet att din kärlek till Ilúvartar aldrig kan överglänsas av kärleken till en man, men när du räckte mig det vita skottet… ja, Almarill, jag skulle accepterat dig."

"Du vet var mitt hjärta ligger. Jag skulle aldrig ha gjort dig lycklig… det samma gäller för Sara och Grimúr. Isildur, snälla överlämna henne till mig."

Isildur sade ingenting utan släppte hennes händer och öppnade åter dörren. "Mitt beslut står fast, Almarill."

Hon nickade och skulle just gå ut genom dörren när han lade sin hand på hennes axel. "Almarill, Grimúr håller mycket av Sara, han blir en bra make… och jag har redan givit mer till de höga templen än mitt hjärta kan bära." Han släppte henne och lät handen falla.

Hon gav honom en lång blick, sedan lämnade hon arbetsrummet.