Jag vet. Den är inte bra… men jag hade bara ett stort behov av att skriva denXD Tja:

Enjoy;)

Den Tjugo år gamla Dudley Dursely gäspade, och fortsatte att långsamt vagga ned för trappan. Klockan var lite över sex på morgonen, och ingen i huset hade vaknat än- förutom han själv förstås.

Dudley började klämma in sig igenom (den enligt honom – smala) dörröppningen. Han gick bort till frysen och fyllde klumpigt en kopp till bredden med mjölk, hällde i en halv påse o'boy, och satte sedan in den i mikrovågsugnen. (Som för övrigt var den enda hushållsapparaten han kunde använda.)

Med en hård ansträngning så tryckte han på TV:ns ON knapp. "Lagom till mitt favoritprogram", tänkte Dudley och började att låtsas-dirigera signaturmelodin (host-elsynth-host). Tyvärr så avbröts sändningen av Gulliga Små Ankor av den vanliga nyhetsankarens röst. (Självklart så brukade inte Dudley titta på nyheterna, men han brukade sitta och lyssna utanför vardagrumsdörren på kvällarna. Det var roligt att lyssna på när hans pappa skällde på de "idiotiska amatörerna".)

"Sändningen av barnprogrammet Gulliga Små Ankor har avbrutits för en rapportering av konstiga fenomen i centrala London. Ett anta svartkläddal kvinnor och män anlände idag till Charing Cross Road, och attackerade butikerna närmst med ett hittills okänt vapen. Efter ett tydligt alarm så anlände människor i annorlunda klädnader och började att kämta mot upproret. Striderna pågår fortfarande, och visar inte tecknt på att avta. Över till Mary Dorkins, live."

En ung kvinna med långt blont hår visades på skärmen. Hon log och fortsatte repotaget.

"Jag står här utanför en bokaffär på Charing Cross Road med Gwain Robards, expert på dessa nya vapen. Mr Robards, vad tror ni kommer att hända efter denna incident…"Dudley tittade inte längre på Mary Dorkins och Gwain Robards, utan på scenen som utspelade sig bakom dem. Där myllrade människor i konstiga klädnader, och ljus flög överallt. Plötsligt såg han hur en av de konstigt klädda i svart och med en likblek mask över ansiktet anföll Robards bakifrån med en konstig pinne.

"AHH!" Dudley skrek högt, han hade känt igen… pinnen. Det var en sån där som sådana som han använde.

Skakande av skräck försökte han att sätta sig på bordet igen (ja, bordet, stolen var för liten) för att lugna ned sig med en överkokad varm choklad. (Som han inte hade en aning om hur den hade hamnat på bordet.)

"MIN LILLA DIDDY-DUMSY!" Petunia Dursely anlände till köket, tätt följd av en högröd Vernon.

"Vad är det min son. Om det är någon sådan där…?" Frågade han dumt. Sedan fick han syn på TV:n, och hans ansikte växlade från vinrött till vitt må mindre än en tusendels nanosekund. Han stängde kvickt av apparaten, och började muttra högt.

"Idioter… sådana… oss… mörda… hängning!" Sedan gick han i riktning mot sängen, och låg där resten av dagen. Samtidigt så överröste Petunia sin son med pussar (ock kramar som inte räckte runt hans axlar).

"Maamma?"

"Ja, kärra diddy-ponken" svarade hon (med mera pussar och sk. tröstande ord).

Dudley tittade med stora hundögon (hosthosthost Dudley? HUNDÖGON?") på sin mamma och frågade: Vem är du?