Den unga flickan sprang genom staden. Hennes andetag kom snabbt och stötigt, och hennes uppknäppta jacka fladdrade efter henne när hon sprang. Ena handen var hårt knuten runt ett litet föremål i ena innerfickan. Gatlyktorna spred sitt gula sken över den tysta gatan. Det enda som hördes var flickans steg. Här och var låg snödrivor, och marken var isig och hal. Hon kom till en korsning och utan att tänka svängde hon höger. Husen på den här gatan var mindre och såg sjaskigare ut. Det luktade surt ur en omkullvält soptunna, och en gråspräcklig katt hoppade högt i luften när flickan utan förvarning uppenbarade sig. Snön låg tjockare här än på huvudgatan och den dämpade hennes steg. De mörka fönstrena följde henne med blicken när hon sprang, och utan att egentligen orka höjde hon farten. Hennes förföljare var alltid hack i häl, sprang hon sprang de lika snabbt, sprang hon snabbare höjde även de tempot. Hon kom till ännu en korsning, men fortsatte att springa rakt fram. Hon visste inte vart hon var på väg, bara att hon måste bort. Genom att ta in på nästa tvärgata och sedan snabbt ta till höger igen i en korsning försökte hon skaka av sig förföljarna, men innerst inne visste hon att det inte gick. De var alltid där, hur mycket hon än försökte fly.
Återigen kom hon ut på huvudgatan, men den här gången trehundra meter fram. Flickans skor var inte gjorda att springa på is med, och snart satte hon foten på en hal isfläck och föll. Hon landade på armen och hörde hur den bröts. Förblindad av tårar reste hon sig upp och fortsatte springa. Varje gång hennes fötter slog i marken högg det till i armen, men hon kunde inte sakta ner, då skulle de hinna ikapp henne! Varma tårar rann ner för hennes kinder, och de lämnade salta ränder efter sig. Vad hade hon gjort?
Någonstans hörde hon en kyrkklocka slå två slag. Mörkret var mer kompakt än någonsin, och kylan trängde in genom flickans tunna kläder. Hon var iskall, med undantag från den brutna armen som hettade och bultade. Hennes huvud värkte och hon hade mjölksyra i benen. Hon svängde in på en gata som var ännu sjaskigare än den förr. Väggarna var smutsiga och nerklottrade, och även här kunde man ana lukten av gårdagens sopor. Ångesten rev i hennes bröst och tårarna rann snabbare. Läpparna höll hon hårt sammanpressade för att inte brista ut i gråt. Det skulle ta energi från henne, och hon behövde den till att springa.
Men hon var trött nu. Smärtan i armen gjorde henne svimfärdig, och hon fick knappt någon luft. Trots detta fortsatte hon springa, för om hon stannde skulle de hinna upp henne. Hon visste att hon bara drog ut på tiden, tillslut skulle de hitta henne. Men hon var tacksam för varje liten minut hon kunde få, och fortsatte därför springa trots att varje del av hennes kropp skrek efter vila.
Men plötsligt tog gatan slut. Hon hade sprungit in i en återvändsgränd, och nu fanns det ingen väg ut. Utmattad sjönk hon ner i den kalla snön och lutade sig mot väggen. Armen var nu så svullen att hennes jacka verkade för trång. Med ögonen uppspärrade av skräck kände hon hur minnena, som så länge hade förföljt henne, sköljde över henne. Hon hade försökt fly, men nu hade de hunnit ikapp henne. Hennes sista andetag bildade en gloria av ånga runt henne, och hon slöt ögonen för att välkomna döden.
Author notes: min första oneshot någonsin (ja, om man inte räknar med de otaliga noveller och berättelser jag skrivit i skolan.. ,), inspirerad till en prolog jag skrev en gång. Tyvärr kom prologen bort, men jag mindes mycket och skrev från huvudet. Egentligen är det ingen HP-oneshot, men det blev lättare att välja kategori då. Sätt in vem ni vill som huvudperson:)