Vem är hon?
Hon är inte som alla andra. Hon är inte som oss heller. Hennes doft, denna själatärande doft, är starkare och ljuvligare än jag någonsin tidigare känt. Jag vill smaka henne, känna henne inom mig, ha henne nära.
Hon stör mig.
Jag blir irriterad; kan hon inte gå? Snart går jag, för detta är outhärdligt och härligt. Varför kan jag inte läsa hennes tankar?
Hon skrämmer mig.
Hur får hon mig att känna så här? Är det ens hon som gör det? Är hon medveten om vad hon gör med mig, mot mig?
Håller jag på att bli sjuk!
Åh, jag har väl aldrig varit sjuk. Inte sedan dess i alla fall. Kan jag ens bli sjuk?
Är jag bara svag?
Är det någon fiende som lurar mig, frestar mig, spelar mig ett spratt? Hon gör detta på något sätt, men hur? Varför satte hon sig bredvid mig? Fanns det verkligen ingen annan plats?
Hennes doft! Jag förlorar snart förståndet!
Hon fascinerar mig, hetsar upp mig, besvärar mig. När fick någon mig att känna så här tidigare? Har det någonsin hänt? Jag minns inte.
Längtan!
Jag känner längtan, jag känner att jag längtar efter detta. Hon får mig att känna... jag vet inte. Jag vet inte vad jag känner. Mina ögon, svarta som den djupaste avgrund, kan inte slita sig från denna kvinna. Som om mina ögon vore käftar som besinninslöst hungrar efter hennes livsblod.
Hunger!
Jag känner hunger. Jag borde sluta titta på henne. Hon måste förstå. Hon måste känna min blick. Min blick måste ha nått djupt in i hennes själ vid det här laget.
Isabella Swan.
Jag vill, men jag får inte. Jag måste, men jag kan inte. Jag kräver, men förmår inte. Jag vill vara nära, men måste hålla mig borta.
Jag kan inte vara kvar här!
Jag måste byta klass. Det här går inte. Jag kommer förstöra allt. Allt kommer gå förlorat, bara för att jag inte kan. Jag kan verkligen inte. Jag måste få vara i fred. Borta från henne. Måste kunna tänka igen. Jag kan inte tänka längre.
Min hand.
Min hand är som ett skruvstäd. Är allt bundet i handen? Om jag släpper den, förlorar jag allt då? Hur kan hon se så lugn ut? Hon måste förstå att jag är på gränsen till avgrunden. Hur vågar hon vara så oberörd, när jag håller igen en storm med min hand.
Jag måste härifrån.