Rosalie.
Jag blundade när de fyra männen avrättade Irina. Det var svårt; Mina reflexer varnade mig om att jag borde vara extra uppmärksam just nu, eftersom att en ensam vampyr precis hade blivit avrättad mitt framför ögonen på mig.
En vampyr som betydde mycket för mig. Som jag känt i väldigt många år.
Jag hörde de hjärtslitande skriken. Tanya och Kate plågades tusen gånger värre än mig.
Jag öppnade ögonen igen, för att se hur illa ställt det var.
Kate, som stod alldeles bredvid mig var på väg att ta ett språng mot Caius.
Nej!
Jag högg tag i henne, för att hindra henne från att attackera den gamle vampyren.
Sedan fick jag en elektrisk stöt. Såklart att Kate skulle skydda sig nu, för att nå sitt mål.
Jag ställde mig raskt upp för att göra ännu ett meningslöst försök, men Garrett var tuff, höll armarna om henne. Han hade ögonen igenknipna, och det syntes att han stöt efter stöt kämpade för att hålla Kate nere på marken. Man hörde både hennes och Tanyas morrningar.
Jag såg hjälplöst på de både syskonen, och morrade när jag såg Caius belåtna flin.
Men när jag såg min älskade ta ett språng mot honom så drog jag efter andan.
"EMMETT, NEJ!" ropade Edward. "NEJ, DIN IDIOT!"
"Emmett!" Andades jag, och visste inte vad jag skulle göra. "Kom tillba…"
Emmett anföll Caius, slet av en arm och siktade mot hans ansikte. Han morrade ilsket.
På några sekunder så utförde soldaterna sin plikt.
Emmett var död.
Renesmee.
Jag såg förskräckt på vad som hände alldeles några meter ifrån mig.
Det var kaos på fältet. En av vampyrerna från den andra klanen som vill dräpa mig skrek och gormade ungefär hundra meter ifrån oss.
Men det hemskaste var att Emmett var död. Min farbror… Död.
Mitt framför näsan på mig satt Rosalie ner på marken och snyftade. Esme försökte trösta henne, men Esme såg nästan lika förstörd ut som Rosalie.
Pappa, tänkte jag. Får jag gå till Rosalie…?
Edward vände sin tomma blick mot mig och nickade kort.
I hans blick fanns oro och rädsla. Jag ville bara att de skulle viska i mitt öra, säga att allting var okej. Att jag skulle få sova i min egna säng, och höra min mor läsa sagor.
Med tårar släppte jag Jacobs päls, hoppade ner från den stora vargen och gick med ostadiga ben mot Rosalies famn.
När jag hade satt mig till rätta så omfamnade hon mig, och grät tyst.
"Han kommer aldrig tillbaka. Eller hur? Han är verkligen död." Viskade jag.
När Rosalie svarade hade hon en helt annan klang än vad jag hade väntat mig. "Caius kommer aldrig komma undan med detta! Han ska också dö!"