Det var en sommarmorgon i början av juli och lugnet låg för tillfället som ett tjockt bomullstäcke över det lilla bostadsområdet utanför Cambridge, där den här berättelsen tar sin början. De flesta invånarna hade åkt iväg till sina arbeten och de som hade tagit semester för året verkade ta sig en någorlunda välförtjänad sovmorgon. Om folket tog denna sovmorgon på grund av att de ville skaka av sig årets slit, för att de ville glömma de senaste årens oförklarliga händelser eller helt enkelt för att de inte hade något bättre för sig, kan nog ingen veta. Fastän man kanske borde gissa på att det sista alternativet skulle kunna vara den övervägande orsaken. Vad som än var anledningen till att de sov eller stannade inne, kunde det i vilket fall som helst inte vara vädret. Solen sken redan, högt däruppe, från en molnfri, blå himmel och fåglarna kvittade så vackert att den lätta brisen, den som dansade sig fram mellan husväggarna, lätt kunde tas för vindens egen lilla sång, som om den var oförmögen att hålla tyst, nu när fåglarna hade så roligt i sin sjungande sommarglädje. Grönskan stod att se från varje liten skogsdunge och tomtrabatt och på de gamla gatorna, de som var gjorda av kullersten, letade sig grönt gräs upp i springorna. Fast det var grönskande och vackert överallt var det ett av husen som strålade av sommar mer än något annat hus i grannskapet. Ett hus som med all säkerhet skulle ha fått allas blickar på sig, det vill säga; om folk hade varit vakna och gått förbi. Huset var gammalt och gjort av trä men renoverat på ett utomordentligt sätt, det var målat i en vitgrå nyans, men träplankorna på knutarna av huset var målade i helgrått. De stora fönstren inramades av trälister som var målade i samma färg som husknutarna och upp till huset var det två trappsteg av sten. Fastän huset var vackert i sig var det inte huset som skulle ha fått folk att stanna till. Det var trädgården som skulle ha gjort att även folk från trakten, sådant folk som gick förbi där varenda dag skulle kunna stanna till och blinka förvånat. Trädgården var en kaskad av färger, som ett fyrverkeri som aldrig tycktes sluta smattra. Mitt i trädgården stod två fullt blommande japanska körsbärsträd och under dem blommade hundratals blommor som mycket få människor kunde namnen på. I en kant att trädgården stod en ståtlig ek som bredde ut sin krona flera meter och också under den växte mystiska växter som skrek i starka färger, men som på något underligt vis inte alls skar sig mot de andra klara färgerna i resten av trädgården. Klängväxter av alla dess slag klättrade över husets väggar och snörde sig runt stolparna vid trappen upp till huset. Vad som såg ut som vita rosor, fast dessa verkade ha lite taggigare kronblad och en sällsam skiftning i lila bildade en helt magisk upplevelse där de snörde ihop sig med klängväxterna på huset. Ett av bladen på en särskild mörkgrön växt trevade sig så långt upp längs husväggen att den snuddade vid fönsterglaset till ett av övervåningens sovrum, då den sjungande vinden svepte till det. Innanför fönsterglaset, mitt i det sovrummet som bladet sveptes mot log en alldeles speciell flicka och sov. Hennes bleka armar låg slött böjda över det tunna vita täcket, men ögonen rörde sig fram och tillbaka under ögonlocken, precis som hon såg någonting ingen annan såg…
Vinden piskade gräset så att det svajade i böljande gröna vågor över de stora ängarna. Plötsligt kom en hund framspringande bakom en kulle, den svarta och vita pälsen på hunden gled nästan ihop med gräset då vinden fick dem att gunga i samma sorts vågor. Sedan ändrade vinden riktning och hunden blev tydlig igen. En gäll vissling hördes bakom kullen och hunden stannade omedelbart. Den vände sig om och fäste de intelligenta mörka ögonen på kullens topp. När ingenting hände sprang hunden uppför kullen igen och försvann utom synhåll. Strax kunde man se den igen, denna gång åtföljd av en gammal man. Den gamle mannen hade buskigt gråvitt skägg och hår, fastän håret knappt syntes under en platt gubbkeps. Hans skarpa ljusbruna ögon följde ängarna och tårades av blåsten då han ansträngde sig för att se. Han tyckte sig ändå kunna urskilja vad som skulle kunna vara någon slags byggnad längre bort, vid sidan av en stor mörk skog.
Mannen talade uppmuntrande till hunden, för där kunde de säkert söka skydd mot vad som verkade kunna bli en ganska otrevlig storm. Han böjde sig framåt, fast besluten att ta upp kampen mot vinden som ansträngde sig för att dra honom tillbaka. Den gamla mannen förlorade all känsla för tid och till en början kändes det som om han inte alls kom närmare den plats han sett uppifrån kullen, men efter vad som kändes som evigheter kunde mannen skymta den lilla byggnaden. Han började gå framåt med vad som kändes som nya krafter i benen, när han tänkte på värme och kanske till och med lite mat till hans redan skrikande mage, men när han såg upp mot byggnaden senare, då han kommit på tillräckligt nära håll för att även kunna se den i det nu fallande duggregnet som fördunklade hans syn, såg han att byggnaden måste vara någon slags ruin. Han hjärta tyngdes, en ruin skulle inte kunna göra honom torr, inte heller kunde han tigga till sig mat då den antagligen var helt obebodd. Fastän, sa han till sig själv, det var enda platsen att söka skydd på, helt säkert fanns det inte något annat hus på flera mils avstånd och i en ruin skulle han åtminstone få lite skydd mot vinden, och förhoppningsvis tak över huvudet också, det vill säga om taket nu var helt. Han fortsatte att gå, men när han nådde utkanten av skogen hände något underligt. Mannen stannade upp, helt omtöcknad i huvudet, en dimma verkade sänka sig över honom och för en stund fick han ett konstigt, tomt ansiktsutryck och…och plötsligt kom han ihåg,… han hade en dotter! Det var hennes födelsedag idag, hur hade han kunnat glömma det!. Hon var den ända han brydde sig om, den ända han hade och nu hade han glömt bort hennes födelsedag! Mannen kände sig hemsk. Han var tvungen att gå tillbaka, han skulle åka till henne direkt. Han såg upp på himlen och tänkte på henne. Hon bodde i London nu, det var sex år sedan hon flyttat dit… men, tanken flög genom mannens medvetande. Hon skulle ha skickat ett kort först, ett sådant där fint inbjudningskort och allt, som hon gjort själv. Han kunde inte minnas att hon skickat något, fast hon alltid brukade göra det, hon var en händig flicka hon, duktig på att måla och smart var hon också. Aldrig att hon skulle ha glömt bort att skicka det. Fast… tänkte han sedan, det skulle ju ha kunnat komma bort på posten. Mannen började gå vägen tillbaka, men plötsligt, när han passerat skogen och var ute på ängen igen gnagde sig en tanke in i honom. Han skulle inte överleva om han gick tillbaka. Ängarna bredde sig ut framför honom, det var en lång vägg att gå och han var redan helt utmattad. För stunden var hans högsta dröm att träffa sin dotter, så fast han någonstans förstod att han skulle dö i försöket började han gå den långa vägen tillbaka.
Innan han hunnit gå mer än några steg, stack det till i handen, han såg ner på den. Där var hans hund, hon hade grävt in käkarna i handen på honom och blodet sipprade ut under läderhandsken han bar. Först hade han bara känt det svagt, för hans tankar var som tvunget fixerade vid hans dotter och hans önskan om att få se henne var så djup att han var som avskuren från omvärlden, men när han såg hunden bita sig fast var det som om han vaknade upp. Plötsligt kände han smärtan i full styrka. Han skrek till och skakade av sig hunden, svor högt åt henne och såg sig om. Nu förstod han hur dåraktigt han handlat. Det var såklart att han inte kunde gå tillbaka. Hans ända chans låg i att söka skydd i ruinen. Han gick åter mot ruinen, men när han var i utkanten av skogen slogs han igen av sin straka önskan om att vända tillbaka och åka till sin dotter. Han bekämpade den, tvingade sig själv att fortsätta mot ruinen och försökte att inte lyssna till alla snurrande tankar i sitt huvud. Mannen stod tillslut nedanför ruinen och fastän han borde ha gått in direkt kunde han inte låta bli att se upp på den och förundras. Ruinen var större än han först hade trott. Långt bortifrån, uppe på kullen
hade han föreställt sig att det bara var en liten byggnad, att det var därför han aldrig sätt den då han kollat igenom kartor över det här området. Att fyrkanten som skulle markera en byggnad helt enkelt var så liten att han hade missat den, även fast han måste erkänna att han blivit ganska besviken på sig själv över att ha gjort ett sådant misstag, med tanke på vilken erfarenhet han hade av kartor. Nu förstod han att ruinen han stod framför inte alls hade varit utsatt på någon av kartorna. Ruinen verkade nästan uråldrig, mossa och lavar smög sig runt stenarna som utgjorde väggarna i ruinen och man kunde se sprickor och raserade stenbitar överallt. Eftersom mannen inte hade något annat val, än att antingen gå in i ruinen eller stå ute i kylan struntade han i den murkna gamla träskylten som hängde över ingången. På den stod det tre enkla ord som skulle ha fått de flesta att vända om; Risk för ras. Mannen däremot, böjde sig lite för att komma under skylten och gick sedan några steg in i ruinen varpå det hördes en hög knall. Mannen blinkade och spärrade sedan upp ögonen av förvåning. Framför honom stod plötsligt en kvinna som verkade ha uppenbarat sig direkt ur tomma luften. Hon var medelålders, hade ett strängt ansiktsutryck och var tillräckligt lång för att nå honom till hakan även fast mannen var ganska lång då han verkligen sträckte på sig, vilket han gjorde för tillfället för att kvinnan inte skulle förstå hur rädd han var.
För han hade lärt sig att man såg mer självsäker ut om man stod rakt. En stund såg de bara på varandra, sedan knyckte kvinnan på nacken så att hennes korpsvarta hår blänkte till på den strama knuten hon satt upp det i och hon sa "Räck mig din vänstra hand." Mannen tvekade, han studerade kvinnan igen. Hennes konstiga klädnad var silvergrå och en lång mantel hängde över hennes axlar. Plötsligt suckade hon och sa om igen "Räck mig din vänstra hand, jag ska inte skada dig, tvärtom." Motvilligt gjorde han som den underliga kvinnan sa, men han var på sin vakt. Det smärtade i hans vänstra hand då han sträckte den mot kvinnan, för det var i hans vänstra hand hunden hade bitit honom. Kvinnan tog tag i hans handled för att inte skada handen mer och drog sakta och försiktigt av honom hans läderhandske. Hennes smala mun drogs ihop i ett sammanbitet utryck då hon såg på handen som hade tydliga bitmärken och som blödde kraftigt. Kvinnan skakade på huvudet, letade med handen innanför klädnaden och drog fram en lång smal pinne. Hon pekade på såren i handen och viskade någonting varvid en kall känsla spred sig i handen. Manen drog förskräckt tillbaka den och stirrade skrämt på kvinnan. Konstigt nog log kvinnan mot honom, en snabb men märkbar böjning av hennes smala mun. "Jag är ledsen att jag skrämmer er, men ni har skadat er och jag är rädd att det ligger på mitt ansvar att ta hand om folk som förirrat sig in på ja, ..dessa marker för tillfället. Det är fullt upp på ministeriet förstår ni, så de kan inte skicka kontrollvakter längre… och", kvinnan sade allt detta mycket fort och såg sedan märkbart irriterat på honom som om allt var hans fel och som om hon inte kunde tro att hon stod här och pratade med honom om… vad det nu var hon pratat om. Kvinnan suckade igen och sa sedan "Jag tänker ta dig till Mungos sjukhus för att se till dina sår, jag kan inte läka så djupa sår bättre än såhär och vi måste ända få ditt minne rade... jag menar." Hon gjorde en paus, harklade sig och sa sedan "men det kan kännas lite konstigt för er, vi kommer nämligen resa med spöktransferans, det går fortast så. Mannen visste inte vad han skulle tro och förvirrad som han var såg han ner på sin skadade hand istället. Han ryckte till av förvåning, kanterna av hans förut helt öppna sår verkade ha flyttat sig närmare varan och handen hade nästan slutat blöda helt. Han såg upp på kvinnan som stått och betraktat honom och en djup misstanke spred sig genom hans kropp, fastän han aldrig trott på magi i hela sitt liv var det någonting väldigt underligt med den där "pinnen" som hon ägde. Kvinnan såg på honom och sa sedan "Jag har bråttom, så vi måste ge oss av." Hon tog tag i hans friska hand och sedan omvälvdes de av mörker.
Detta var alltså mitt första kapitel ;) har aldrig skrivit en fanfiction förut heller för den delen, hoppas ni tyckte om det, fast starten alltid är segast i mina berättelser..men jag kan säga att det blir mer spännande ju längre fram man kommer! Kommentera gärna :)