Kapitel 1

När Helena gick in i köket kände hon hur bebisen sparkade i magen och hon kände sig säker på vad hon ville veta från hennes mamma. Vad hon måste få veta från henne.

"Snälla mamma, berätta för mig hur du och pappa blev förälskade. Jag vill höra sanningen den här gången, jag vet att ni fortfarande gick i skolan, precis som jag och Marvin och att du blev gravid första gången ni gjorde det, precis som jag!"

Hermione tittade på sin dotter och suckade, det var sant att Helena hade blivit till i skolan och så, men hon hade i alla fall varit 18 år gammal och varit med om ett krig. Inte precis fyllt 16 och påbörjat sjätte året på Hogwarts.

"Lugna ner dig Helena, stressa inte upp din mamma. Vi var faktiskt 18 år och gamla nog att börja jobba, vi valde själva att gå tillbaka till Hogwarts det året, kommer du ihåg Mione? Harry och Rons miner när det insåg att vi hade blivit vänner och så där bakom deras ryggar." Draco Malfoy skrattade tyst för sig själv, och drogs in i sina gamla minnen.

"Pappa, berätta för mig snälla, snääälla?" Helena fladdrade på ögonfransarna för att se riktigt oskyldig ut som om hon var tre år igen och ville ha en kaka före middagen. Det funkade varje gång.

Helena visste att hon var väldigt vacker, hon brukade alltid få frågan om hon hade villieblod i sig. Det var därför hon fick namnet, efter Helena av Troja, pågrund av hennes skönhet. Hon hade guldblont långt hår som föll i stora vågor, och vad hennes mamma kallade vargögon, ljusgrå som hennes pappa med gult i efter hennes mamma bärnstensfärgade ögon.

"Oki gumman. Vi berättar historien för dig, med det är ingen saga för barn med bara glädje i den. Vill du berätta den Draco? Eller ska jag göra det?"

"Berätta den du älskling, hon borde få höra hela vägen från tågresan, så det passar bättre om du berättar den Mione."

Hermione kysste sin make och gav sedan honom och Helena varsin kopp te.

"Hmm, låt se, var ska jag påbörja denna historia?... Åh jag vet, jag vet exakt hur jag ska börja... Jag var påväg till prefektvagnen..."

Hermione gick rätt så fort mot prefektvagnen, hon var lite sen, och hon var arg på sig själv för det. Hon passerade vagnarna där de flesta Slytherin eleverna satt när en dörr öppnades ut mot hallen och någon stötte till henne. Hon tittade upp och såg rakt in i Draco Malfoys ögon.

"Flytta på dig din smu... Granger! Jag kunde ha slått till dig riktigt hårt om du hade varit närmare dörren." Malfoy tittade på henne, fnyste och gick sedan vidare. Hermione var shockad, hade Malfoy nästan varit snäll mot henne? Hon skakade på huuvudet och gick vidare mot rätt vagn. När hon öppnade dörren suckade hon och såg på Malfoy igen.

"Så du är den andra försteprefekten? Trevligt för dig, hoppas du inte råkar ha ihjäl några av de nya eleverna." Malfoy tittade på henne och skrattade.

"Det hade vart något, inte sant? Men nej, måste ta tag i verkligheten och vara lugn det sista året, jag vill faktiskt ha ett jobb i framtiden." Hon skulle precis svara honom när resten av prefekterna kom in i vagnen, varav alla redan hade bytt till deras skolklädnander. Så Hermione gav dem instruktioner och deras respektive schema för patruller och sådant.

"Och kom ihåg, de är bara jag och Miss Granger som är tillåtna att patrullera efter tio varje skolkväll. Så om vi ser någon av er ute i korridorren efter den timmen utan en riktigt bra anledning kommer vi ta poäng från ert elevhem."

Resten av resan gick bra, Hermione såg inte Draco mer den resan och när de anlände till Hogwarts station och hade hjälpt andraårselverna till vagnarna så åkte hon till skolan med sina vänner. Harry och Ginny kunde inte sluta gulla med varandra, tills Ron stoppade fingrarna i munnen och gjorde spyljud. Hermione fångade hans blick och båda brast ut i gapskratt. De hade bestämt sig för att bara vara vänner, men det hade bara gjort vänskapen starkare mellan dem, Hermione bad Ginny och Harry att sluta gulla för en stund. Middagen var lika mysig och varmhjärtad som när Dumbledore hade varit rektor.

"Välkomna tillbaka, alla gamla elever! Som ni ser har vi lyckats reperera skolan till sin forna glans. Låt nu de nya bli sorterade." Hatten hade inget nytt att säga, så den repeterade sig själv från trions första år. De nya eleverna blev insorterade och det blev 11 nya till Gryffindor. Hermione välkommnade dem och svarade på deras frågor. Kvällen försvann väldigt fort och Hermione samlade ihop de nya för att visa dem till gryffindortornet.

"Drakvinge är lösenordet, sprid längs bordet så hinner ni i uppehållsrummet innan jag kommer dit med de nya barnen." Ginny nickade och spred lösenordet, flera av de äldre gryffindorelverna försvann direkt iväg medens andra gick bort till de andra borden för att prata med sina vänner. Hermione vände sig mot de nya.

"Ni kommer att bo ihop i sju års tid nu, så titta noga på de runt omkring er, de kommer bli era rumskamrater för den tiden. Kom ihåg det och lär er varandras namn. Nu går vi!" Hon började gå mot hallen och de följde nyfiket efter henne. Hon kommenterade när de passerade olika klassrum och även om de olika spökena. När de kom fram till tjocka damen, mötes de av ett underbart skratt.

"Åh, ni ÄR tillbaka! Jag trodde pojkarna dina hade lämnat dig i mugglarvärlden unga dam." Välkommen in." Tjocka damen öppnade tavlan utan att Hermione hade sagt lösenordet. Chockad lät Hermione de nya elverna klättra in i uppehållsrummet.

"Hmm, detta var bara ett undantag, i fortsättningen så måste ni använda er av lösenordet som är Drakvinge. Lösenordet ändras var tredje månad vilket meddelas samma morgon det ändras via ett papper på anslagstavlan där borta." Hermione pekade mot ena väggen. "Så flickor dörren till vänster och pojkar, högra dörren." Barnen gick direkt och la sig, så Hermione gick bort till soffgruppen vid brasan och satte sig med sina vänner. Krumben kom och la sig i hennes knä.

"Nu äntligen börjar vi sista året. Tänk vad tråkigt det kommer bli, inget att oroa sig för mer än att råka skrämma de små." De skrattade gott allihop åt Rons kommentar. Hermione lutade sig mot Rons axel och kände sig lugn, detta året skulle bli lungt och skönt och helt perfekt...

Hon visste inte då hur fel hon kunde ha haft när hon tänkte de orden.