A/N: Det var hur länge sedan som hest sedan jag gjorde den här. Fast jag har faktiskt datumet. Iaf, jag har utvecklats mycket sedan detta, och i originalet finns det hur mycket felstavningar som helst. Dessutom är den jättekort och faktiskt lite mer som poesi än som prosa (denna omgjorda version är faktiskt gjord så, så hacka inte på mig sedan, tack). Så ni behöver inte påminna mig om något av det här sen. Sedan har jag faktiskt förbättrat den jag postar nu en hel del.
Vitt tåg
(Orginalet skrivet 6/11-2005)
Jag sitter i den vita kupén, vid den grå korridoren, i det svarta tåget.
Här sover alla, alla utom jag.
Tåget åker uppåt, uppåt hela tiden.
Vid min sida sitter en man. Jag känner igen honom, men jag minns inte varifrån.
Han sover med.
Mitt emot mig sitter två barn, båda sover. Jag vet inte vilka de är.
Alla sover, så länge jag kan minnas.
Men jag kan minnas en annan sak. En annan färg än vitt, men lika lysande. Grönt.
Den enda som inte sover är jag. Jag gråter istället. Jag vet inte varför.
Tåget stannar. Jag känner rycket. Alla börjar vakna, och alla försöker komma ut. Men inte jag. Inte heller mannen bredvid mig. Vi väntar.
Sedan gick vi ut. Jag visste att jag skulle göra det. Ingen returbiljett finns att köpa.
Ute var allt vitt. Lysande vitt. Inget grönt.
Mannen som satt bredvid mig kom ut. Han hade svart hår. Jag flämtade.
Jag minns honom.
James…