Bellas öde

Jag smet från hotellet utan att bli sed. Trotts det visste jag att Edward skulle hitta mig. Jag sprang till min gamla balettstudio där jag och James hade bestämt att ses. Jag var rädd, mycket rädd. Detta möte kan leda till min död. Men det måste göras, annars mister jag min mamma.

Studion är mörk och spöklik. Klockan är närmare midnatt. Månen lyser starkt in genom de avlånga fönstren längs taket. Rummet var fyllt av speglar. Längst in i rummet var en braskamin med en eld dansandes graciöst längs murstenarna upp i skorstenen. Jag gick fram till brasan och stirrade på des lågor.

Så, du vågade komma ändå.

En kall vind svepte genom rummet och elden slocknade. Det var James som hade visat sig och stod nu bara några meter bakom mig. Jag vände mig om snabbt.

Vad har du gjort med min mamma? Är hon okej?! Min röst darrade av rädsla. Han flinade hånfullt.

Din mamma är okej. Men det kan snabbt ändras.

Hans blick ändrades och blev mer hotfull. Han var här för att döda mig. Det var allt han ville.

Av ren instinkt försökte jag fly men så fort jag rörde mig var han redan ifatt. Det är sant det Edward sa. Vampyrer är konstruerade för att döda. Den de jagar har inte en chans att komma undan.

I en snabb rörelse sparkade han omkull mig och jag gled längs golvet in i en delare. Smärtan var oumbärlig. Jag skrek av smärta. I en blinkning stod han böjd över min kropp. Med tänderna framme och redo att döda mig. Då från ingenstans kom Edward flygandes rakt på Jamens och plötsligt stod Alice vid min sida. Hon tittade förskräckt på min handled. Jag tittade ner och såg att jag blivit biten. James måste ha hunnit hugga till precis innan Edward attackerade. Det var inte förens då smärtan kom. Likt en blixt som spreds sig från min handled ut i kroppen och brände sönder mig inombords. Jag kämpade för att inte svimma av. Allt blev suddigt. Deras röster lät som i en tunnel. Ekandes. Försvinnandes allt längre och längre bort. Det vart tyst. Det enda jag hörde var mina egna hjärtslag. Sedan kom ett ljus. Framför mina ögon spelades hela kvällen förbi och jag vaknade upp. Helt svettig. En stramande smärta ilade i min arm. Jag kollade upp och Edward stod med käken fastlåst runt min armled där James tidigare hade bitit. Jag såg på Alice och hon tittade tillbaka med en ledsam blick.

Jag är ledsen Bella. Du kommer snart må bättre. Sa hon och strök sin hand över mitt hår.

Hennes hand kändes inte kall som den gjort innan. Den var nu behaglig, inte varm men behaglig. Jag kände starka dofter av sot från braskaminen. Det nästan stack i näsan av den starka odören. Handleden gjorde inte ont längre. Jag tittade ner och märkte hur blek min hud hade blivit. Då förstod jag vad som hade hänt. Alice kändes inte kall längre eftersom att även jag var kall. Kall liksom Edward och de andra. Jag ställde mig upp. Med sänkt blick gick jag fram till en utav speglarna. Stirrandes i golvet. För rädd för att se om det jag förmodade var sant. Jag tittade upp. Min hud var blek. Lika blek som de andras. Mina ögon blänkte som guld.

Edward kom fram till mig och ställde sig tätt intill.

Förlåt. Jag ville inte mista dig. Hata mig inte för det jag gjort. Jag gjorde det för oss. Viskade han.

Jag såg på hans blick att han var ledsen.

Trotts min insikt kände jag mig lugn. Jag vände mig om och såg djupt in i Edward ögon.

Det är okej. Det var det enda du kunde göra. Men lova mig en sak. Lämna mig aldrig.

Jag lovar. Från och med nu är du en av oss. En vampyr.