En utan titel
Luggen hänger ner och döljer ansiktet, täcker kinderna som har blivit stela av intorkat salt. Ögonen hålls stängda och händerna pressas hårt mot öronen. Ljudet av rösterna minskar men finns ändå där. Pressar handflatorna hårdare mot varandra men kan ändå inte fly deras arga skrik. Det är som att rösterna från hans föräldrar kom från hans egna huvud, djupt inne i tankarna. Han sitter under matbordet, omringad av de noggrant inställda stolarna. Den vita linneduken hänger ner och döljer honom, bildar ett fort, en hemlig plats. Med fötterna uppdragna mot hakan och tårna ihopkrupna är han som osynlig. Han sitter där länge, ensam och rädd, men ingen märker. Tillslut somnar han av utmattning. Under bordet, säker bakom duken med två små händer som täcker öronen.
Fjorton år har gått. Men fortfarande sitter minnet kvar. Minnet av den lilla femåriga pojke som blev ensam och bortglömd. Då han inte kunde undgå att höra föräldrarnas höga skrik mot varandra. De var unga när de gifte sig, unga och oerfarna. Att de fick honom några månader senare var inte planerat. Om han kunde skulle han sett till att det inte skett. Under hela sin barndom fick han stå ut med deras klagomål, något ett barn inte ska behöva vara med om. De anklagade honom ofta, var tydliga med att han egentligen inte borde finnas. Han tog åt sig och lärde sig av det de sa. Han lärde sig att undvika kärlek, då han under hela sin uppväxt kopplat det till misslyckande. Hans föräldrar klarade inte av det, varken mellan varandra eller till honom. Falska leenden och tysta tårar är det som hans minns. Ett piano som stod tyst då glädjen till musiken försvann när han föddes, pojken som fick heta Edward.
För två månader sedan dog hans mamma. Hans pappa dog tre dagar efter. Båda blev offer för Spanska sjukan, det tog inte lång tid innan de gick bort. Men Edward var inte där när det hände, han höll sig undan. Han hade brutit banden, försökt tränga undan den delen av hans liv. Inga fler tårar skulle rinna ner för hans kind för hans föräldrars skull.
Nu ligger han själv där, på ett sjukhus som ett offer. För att gå samma öde som hans föräldrar. Ensam, rädd och bortglömd kommer han dö.