Träden utanför fönstret skapade en dansande skugga på bordet, medan förmiddagssolen sakta spred ett värmande sken. I ljusstrimman från solen dansade små dammpartiklar förvirrat runt och den djupa suck som letade sig fram fick dammet att virvla runt med ny kraft när Rory pustade ut. En gnagande känsla av något, en blyklump i magen, hade inte velat försvinna sedan brevet öppnats och kuvertet låg nu sönderslitet bredvid kortet med guldbokstäver som hånande stirrade tillbaka på henne. Flera gånger hade hon försökt förmå sig att plocka upp det men kortet var som en glödande kolbit och varje ansatts till att granska det närmare ledde bara till att handen drogs undan igen, som för att inte bränna sig. Ni inbjuds att med er närvaro hedra vigseln… Det var officiellt, Logan skulle gifta sig. Som för att hitta styrka och stöd slöt Rory ögonen och la försiktigt en hand på sin växande mage och kände en svag buff långt inifrån. Det här var ju ingen nyhet egentligen. I flera veckor, till och med månader, hade vetskapen om det stundade giftermålet varit ständigt närvarande i tankarna. Ändå kom det som en chock. Som en plötslig käftsmäll när man sover som allra skönast och man slungas ur sömnen med uppspärrade ögon och ett dunkande hjärta. Giftermål. Aldrig hade hon hört något så fånigt och korkat. Vem gifter sig nuförtiden? Bli någons äkta maka för resten av sig liv. Inbjudan var ren artighet, om den saken fanns ingen tvekan, med datumet bara två veckor fram i tiden. Det fanns heller ingen tvekan om att hon inte tänkte hedra det korkade bröllopet med sin förbannade närvaro. Den gnagande känslan, klumpen i magen, började sakta luckras upp till en irrationell irritation och ilska. Till det måste man ändå känna lite tacksamhet, ilska är mycket lättare att hantera än… det där andra. Med ett ryck ställde hon sig upp och armarna for åt sidorna, upp mot taket, som i en dramatisk gestikulation i samma ögonblick som Lorelai steg in genom dörren. Med förvåning tittade hon på sitt fullvuxna barns livliga kroppsspråk och sedan på bordet där kortet låg. Med en frågande blick mot Rory tog Lorelai några försiktiga steg mot det rektangulära bordet och kortet med de guldiga bokstävernas hånfulla meddelande.
"Jag gör lite kaffe" sa Lorelai bestämt och började skramla bland kökstillbehören.
"Poptarts?"
Det var mer ett påstående än en fråga och Lorelai hällde över de på en rund tallrik med ett färgglatt mönster, tog fram kaffekoppar och dukade med omsorg fram allt på bordet.
"Vi behöver inte prata om det" började Lorelai försiktigt när hon slagit sig ner. "Ibland kan det…"
Rory avbröt mitt i meningen.
"Det finns inget att prata om. Han ska gifta sig. Han…"
Åter igen förde hon handen till magen, tog ett djupt andetag och slöt ögonen. När hon öppnade de igen såg hon på Lorelai som mötte hennes blick. Det var sant, det fanns egentligen ingenting att prata om, de visste allt. Logan ska gifta sig. Jess hade åkt till Florida för att jobba där under våren. Rory själv var gravid och barnets pappa hade ingen aning om det.