Del 1.

Ankomsten

"Jag klarar mig, mamma", sa jag och besvarade hennes omfamning för säkert femtionde gången. "Oroa dig inte."
"Men jag kommer sakna dig så mycket. Och du är så ung! är du inte lite för liten för att resa bort i ett helt år? Jorvik ligger så långt bort!" Hon torkade bort tårarna med baksidan av handen och pussade mig på kinden.
"Mamma", suckade jag. "Jag är tolv! Jag är inte liten längre."
"Jag vet. Jag vill bara så förbaskat gärna att du stannar, fastän jag vet att du kommer få roligt. Du kommer säkert glömma mig efter första dagen", svarade hon och kramade mig en gång till.
Jag kramade henne tillbaka en gång till innan jag föste bort henne.
"Mamma, jag måste gå nu. Flyget avgår snart. Jag vill inte missa det."
"Hej då, min älskling. Jag älskar dig", viskade hon och strök mig över kinden. "Ha så roligt."
"Jag älskar dig också, mamma. Jag mejlar dig", svarade jag. Helt plötsligt ville jag inte stiga på det stora, vita flygplanet.
"Gå nu", sa min mor och tog ett steg tillbaka. Hon log genom tårarna och vinkade med fingrarna. "Jag saknar dig redan."
Jag gick halvvägs genom den lilla gången till flygplanet och vände mig, sa hej då och skickade en slängkyss. Sedan letade jag upp min plats på planet och lutade mig tillbaka.

Det var farmor som först berättat för mig om Thomas Moorland. Han ägde ett stall och en ridskola, och hade en son i min ålder. Justin. Jag undrade för en sekund hur han var, men viftade snabbt bort tanken.
Farmor hade hjälpt mig att ta kontakt med sina vänner på ön Jorvik. Jorvik - som var så avlägset att jag förr aldrig hört talas om det. I alla fall, Thomas hade sagt att jag gärna fick bo i ett rum nära stallet och få en egen sköthäst. De behövde någon som hjälpte deras stallflicka Jenna och i utbyte skulle jag få en häst att ha som sin egen. En egen häst.. Tidigare hade jag bara ridit på ridskola. Och inte särskilt länge heller. När de äldre tjejerna på ridskolan fått hört talas om det hade de hånat mig. Jag kunde fortfarande inte skaka av mig de där hånfulla skratten.
"DU? Egen häst?", skrattade de. "Vilket skämt. Ärligt, han där Thomas kommer skicka hem dig direkt när han fattar att du bara är en usel nybörjare. Vem låter en tjej som bara ridit i tre år, en gång i veckan, ha en egen häst och dessutom hjälpa till på ridläger? Galenskap!"

Molnen gled förbi utanför den lilla ovalen som skulle kallas fönster. Jag flyttade mig närmare fönstret för att skapa lite avstånd till den fete mannen som satt bredvid mig. Jag kunde inte hjälpa det, men han gav mig en obehaglig känsla. Tur att jag aldrig skulle behöva träffa honom igen.
Jag lutade bak huvudet och slöt ögonen. Tankarna bar iväg med mig.

Vilken häst skulle jag få sköta? En brun? Skäck? Skimmel? Bilder av hästar på ridskolan visade sig innanför mina ögonlock. Plötsligt grep en stark längtan efter min favorithäst, Danny, tag i mig. Jag ville krama hans kraftiga, tigrerade hals. Jag ville pilla med hans oändligt långa pannlugg, pussa på hans mule.
I ett försök att hejda gråten slog jag upp ögonen och vände mig mot fönstret. Jag motade bort Danny-bilderna från mitt huvud och de bleknade sakta. Han hade aldrig ens varit min sköthäst - så gick det när man var förälskad i ridskolans populäraste häst.

Någon ruskade min arm. Jag stönade och vred på mig, men upptäckte att jag för tillfället var låst i en tämligen obekväm position. Vem som nu berörde mig ruskade min arm igen.
"Va?", sa jag förvirrat och slog upp ögonen. Framför mig var ett vackert ansikte med rödmålade läppar och pudrade kinder. Jag tryckte mig per automatik bakåt i sätet.
"Planet har landat. Du måste stiga ur", informerade mig kvinnan. Hon lät otrevlig på rösten, så jag skyndade mig att göra henne till viljes.

Min väska kom först av alla, röd och väldigt stor. Den var fullproppad med så många av mina tillhörigheter jag kunnat packa. Man använder trots allt rätt mycket kläder på ett år.
Ute i hallen stannade jag förvirrat till och såg mig omkring. Ungefär tio meter framför mig stod en storväxt man i grön jacka med en lång kille med en rufsig, svart kalufs på huvudet.
Jag närmade mig sakta de båda. Det var mycket möjligt att detta inte alls var Thomas Moorland och hans son, även om de båda passade väldigt bra på personbeskrivningarna.
"Hej", sa jag lågt med blossande kinder. "Är ni Thomas Moorland och Justin Moorland?" Det uppstod en väldigt pinsam tytsnad medan de båda synade mig. Sedan sken den vuxna mannen, som förhoppningsvis var Thomas, upp i ett stort och äkta leende.
"Hallå på dig! Ja, det är vi. Jag förstår att du är Tuva", skrattade han. Ljudet var bullrigt och högt. Människor vände sig om efter honom.
"Ja", nästan viskade jag fastän frågan uppenbarligen varit retorisk. Jag kände mig redan dum och det rosa på mina kinder blev gradvis rödare och rödare. Jag längtade hem.
"Kom, så åker vi till stallet. Imorgon ska du få välja en häst", sa Thomas och började gå. Jag skyndade efter honom. Han var lång - jag nådde ungefär till nyckelbenen på honom, trots att jag var en av de längsta i min klass. Mage hade han också.
Justin, sonen, slöt upp vid min sida. Han gav mig ett innerligt leende och jag försökte le tillbaka. Det gick inte så bra.
"Det är jättefint i Moorland, ska du se. Du kommer bo jättenära stallet, så ingen kommer märka om du smiter ut mitt i natten eller så", sa han och flinade i slutet av meningen.
Jag kunde inte låta bli att ryckas med av hans skämtsamma attityd och höjde på ögonbrynen.
"Vadå, brukar du göra det eller?"
"Ja, faktiskt." Han flinade fortfarande. Sedan bytte han samtalsämne. Det var tyvärr inte till min fördel.
"Hur länge har du ridit då?", frågade han.
"Eh.. T-tre å-år..", stammade jag och rodnaden på mina kinder blossade upp igen.
"Okej. Men du har väl hållt på med hästar innan antar jag?" Justin verkade inte hånfull, bara nyfiken. Ändå gick det inte att missta sig på det överraskade ansiktsuttrycket när nästa mening lämnade mina läppar.
"Nej, jag hade inte tillgång till det. Jag har behövt skjuts av mina föräldrar till varje ridlektion." Jag dolde mitt, vid det här laget, tomatröda ansikte genom att stirra upp i taket. Taket förbyttes till himmel när de gick ut genom dörrarna. Jag tittade på Justin igen, men han tittade rakt fram.

Bilfärden var skumpig och färjeturen över till ön Jorvik tog en himla tid. Flygplanet hade landat på en grannö, man kunde inte ens skymta Jorvik därifrån.
Efter oändligt många och väldigt långa minuter kunde vi köra ut från färjan.
"Välkommen till Jorvik!", tjoade Justin och höjde en knuten näve med ett brett flin. Thomas skrockade. Jag log.
"Man tackar", svarade jag. "Hoppas jag kommer trivas." Justin skrattade och jag förstod att han skulle vara min vän och hjälpa mig. Hemlängtan tynade bort.

Efter ungefär en timma svängde Thomas in på gårdsplanen och motorn tystnade. Jag höll mig för magen. Någon borde verkligen kolla över bilvägarna här.
Dörren slog igen bakom mig men jag märkte inte ens det höga ljudet. Andlöst stod jag och betraktade omgivningen. Det var ganska mörkt. Resan hade tagit ett par timmar, så jag kunde inte urskilja allting. Men det jag kunde se, tillsammans med faktumet att jag nästan skulle få en egen häst, tog fullständigt andan ur mig.
Thomas och Justin lät mig vara ifred medan de lastade ur min packning ur bageluckan. Jag var tacksam över det.
Stallet var stort, och låg såhär dags i mörker. Men jag kunde fortfarande urskilja formen av hästhuvuden över boxdörrarna. Det pirrade till i magen på mig. Jag längtade efter morgondagen mer än någonsin!
"Du ska bo där", sa Thomas och pekade på en byggnad med många dörrar på. "Lägerdeltagarna bor tillsammans, men du får det för dig själv. Din stuga ligger vägg i vägg med Jennas, alltså väldigt nära dig. Jag visar."