Disclaimer: JK äger karaktärerna ni känner igen från böckerna, övriga karaktärer ägs av Gilded Muse, som också äger historien. Jag har bara översatt den.

När Regnet Faller, Del I
I Blåsväder

Regnet faller när hans pappa ler sitt sista äkta leende.

"Jag är tillbaka inom en timme", lovar John. Han stryker nervöst över sin allt kalare hjässa innan han lutar sig fram för att rufsa till sin sons hår. Remus ler tillbaka, puffar undan hans hand och fnittrar.

"Klarar du dig?" frågar hans pappa för fjärde gången på fem minuter. Han vill inte ge sig av, men Ministern har sänt en uggla och krävt att få tala med honom snarast möjligt, och Johns position är inte sådan att han kan neka. Han önskar att Rhea vore här, men hon är hos sina föräldrar i Italien, och han vet inte vad han ska göra med numret hon lämnat honom.

Pojken nickar, sysselsatt med att peta på stoppningen i den fullstoppade fåtölj han sitter uppkrupen i. Han nynnar lågmält på en sång hans mamma ofta sjunger för honom, och är inte det minsta orolig.

"Jag blir bara borta en timme eller då" upprepar John. "Det dröjer inte lång stund", lovar han. "Måste bara gå igenom lite av den nya lagstiftningen om varulvar."

Han är inte säker på skälet till att han berättar en sådan sak för sin son. Remus tittar upp på honom med huvudet på sned. Oberörd av sin pappas nervösa svammel nynnar han obekymrat vidare med leendet ännu i behåll.

"De tycker inte om de nya spårtatueringarna" förklarar hans pappa. "Varulvarna. Ministeriet anser naturligtvis att det är fantastiskt. En fenomenal sorts magi."

Rhea säger att Remus blir skrämd av allt prat om varulvar och jättar och andra monster, men Remus tycker om att leka vampyr med honom, och John tänker i sitt stilla sinne att hans fru troligen är räddare än sonen.

"Mrs Logan kommer över alldeles strax", säger John. Han spanar ut genom fönstret efter en skymt av grannfrun, som är mugglare. Det fallande regnet bildar en ridå så tjock att fullmånens sken inte går att urskilja. "Jag måste gå nu."

"Okej", svarar Remus, och hoppar ner från stolen för att som hastigast krama sin pappa. "När du kommer tillbaka kan vi gå och bada! Jag har inte badat på hela veckan." Remus får denna vecka att låta som en evighet.

"Vi får se." John böjer sig ner för att rufsa till Remus hår igen. "Se nu till att uppföra dig, Remy."

Remus rynkar på näsan och räcker ut tungan. Precis som hans mamma hatar han smeknamnet.

"Det låter franskt", tycker hon, och att döma av hennes min är det en direkt förolämpning mot hennes italienska härkomst.

Remus är mycket lik sin pappa till utseendet, men när han rynkar näsan kommer John att tänka på Rhea, och skrockar. Han har inte tid att vänta på barnvakten längre, och efter ännu en försäkran om att han snart är tillbaka, försvinner han i vad som låter som en åskknall. Remus stirrar ut i det tomrum som uppstår efter honom, och kurar ihop sig i fåtöljen han tidigare lekte i. Det ger honom perfekt uppsikt över de mörka, besynnerligt formade figurerna som driver omkring därute i regnet.

Det ösregnar när han för första gången stiger på Hogwartsexpressen.

Remus är rädd och upphetsad och överlycklig och vettskrämd. Under bilturen till Kings' Cross får han sin pappa att flytta på sig så att han kan kräkas vid vägkanten.

Hans mamma är helt enkelt skräckslagen. De sista två dagarna innan resan tillbringar hon med att omväxlande krama Remus, tala om för honom hur stolt hon är, och vara inlåst i sitt rum. När han blir illamående vill hon få John att vända bilen. Resten av färden sitter hon i baksätet med sin son och försöker låta bli att gråta.

Hans pappa är omöjlig att läsa. "Rhea, lugna ner dig" uppmanar han henne när hon sträcker sig efter ratten för att vända tillbaka.

"Det ordnar sig, Dumbledore sa..."

Remus har under de gångna veckorna hört fler av Dumbledores åsikter än av sin pappas.

"Du är blöt." Hans mamma ojar sig över hans hår medan hans pappa försöker få väskan ombord på tåget. Remus bryr sig inte om att han är den ende som behöver hjälp att stiga ombord på tåget, eller att hans mamma är närapå hysterisk, eller att han är våt inpå bara skinnet. Han är för överväldigad för att bli generad eller nedslagen till följd av detta.

Remus har aldrig sett så många människor. Det verkar finnas tiotusentals, allesammans springandes för att så snabbt som möjligt ta sig ombord på tåget någorlunda torrskodda, och var och en lika intressant att titta på som den närmast föregående. Där finns en flicka vars dreadlocks är förtrollade i varsin färg, och en annan i mugglarkläder, vars vida byxben ser ut som om de skulle kunna sluka henne hel och hållen.

Två pojkar rusar förbi; den ene svingar en synbart skakad knizzlare över huvudet, medan den andre jagar efter honom. Ytterligare en pojke, en med knallröda kinder, står i närheten av Remus. Hans mamma, som just föst en korg med sötsaker i händerna på honom, är nu sysselsatt med att platta till hans tunna, blonda hår.

"Jag älskar dig, Remus." Hans mamma placerar en fuktig kyss på hans panna. John drar handen genom det lilla hår som ännu återstår. Det är numera helt och hållet grått. Ingen säger det rakt ut, men det är Remus' fel.

"Ta hand om dig." I det här ögonblicket skulle Remus ge vad som helst för att bli kallad Remy, hur flickaktigt det än må låta. Istället får han en klapp på axeln. "Lyssna på vad Dumbledore säger åt dig och uppför dig ordentligt."

"Skriv till oss om du känner dig dålig", säger hans mamma. I bakgrunden hörs en vissla tjuta. "Jag kommer att sakna dig så oerhört."

Omfamningen generar Remus en aning. Hur som helst kramar han sin mamma tillbaka. "Jag kommer att sakna dig också", säger han så fort han kan, utan att det för den skull låter som om han inte menade det.

När han slutligen befinner sig på tåget och vinkar adjö till sina föräldrar, inser han hur våt han är, och undrar huruvida han borde byta till sin skolklädnad omedelbart. Innan han hinner göra något alls, öppnas dörren till hans kupé och ett ansikte dyker upp. Ansiktets tillhörande kropp bär en smaragdgrön klädnad som ser fullkomligt torr ut.

"Hej", säger ansiktets ägare. Han verkar vara i Remus' ålder, men väsentligen torr och med kläder i avsaknad av de lappar Remus' kläder har. Hans svarta hår är kortklippt men ser ändå oregerligt ut, som om han aldrig kammat det i hela sitt liv.

"Är du en förstaåring?" Remus nickar. "Någon annan här inne?" Remus skakar på huvudet. "I så fall." Pojken vänder sig om. "Kom igen, den här är nästan tom!"

Innan Remus hinner öppna munnen strömmar en skara människor in. Två flickor och pojkar flockas i kupén, ivrigt samtalande och utan att offra många tankar på Remus.

"Jag behöver byta om", försöker Remus få fram över pladdrandet. Han känner sig väldigt liten, som en försynt mus.

Den förste pojken, den med det ostyriga svarta håret, ler mot honom. "Inga problem", försäkrar han, svingar sin stav och muttrar något innan Remus hinner protestera.

En konstig känsla sveper genom Remus' mage. Han skakar och känslan är borta, men det är inte vattnet som droppar från hans hår. En av flickorna börjar skratta. De andra hakar snabbt på.

Pojken rodnar. "Aha..." säger han, och stoppar tillbaka handen i fickan. "Det fungerade åtminstone för min pappa..."

Remus har onda aningar. Han ser en av flickorna peka på honom och sträcker upp handen för att känna på sitt ansikte. Ingenting känns konstigt. Hans näsa, mun och ögon verkar vara på plats, men de andra eleverna skrattar fortfarande åt honom och Remus känner sina kinder färgas röda.

"Jag måste gå", muttrar han, och tittar ner när en av flickorna piper av förtjusning åt något den andre pojken säger.

Den svarthårige pojken står mellan Remus och dörren, men tittar över Remus axel bort mot de två flickorna. "Ni två ser lite blöta ut." Han drar fram sin trollstav igen och viftar med den i deras riktning. "Jag skulle alltid kunna göra ett nytt försök."

Innan han får den chansen är båda flickorna på fötter och gömmer sina ansikten medan de springer ut från kupén. Pojken som tidigare sa något om Remus reser sig för att följa efter, med ögonen på den svarthårige.

"Ingen känsla för humor", muttrar han medan han går förbi. Den förste pojken himlar med ögonen och ställer sig på fållen av den andres klädnad. Han väntar tills denne har fallit med huvudet först i en grupp av skrikande flickor innan han slänger igen dörren.

"Jag är James Potter", säger han.

"Jag heter Remus Lupin." Han har en konstig känsla i maggropen igen, mycket lik den som den andra pojkens förtrollning orsakade. Han är inte säker på om det är något bra eller dåligt.

"Jag är ledsen för...öh...färgningen", säger James. Han biter sig i läppen och anstränger sig för att inte le. "Jag är säker på att någon på skolan kan fixa det. Hm, min mamma packade ner några chokladgrodor. Vill du ha några?"

James och Remus blev snabbt vänner.

Regnet faller tungt under den första Quidditchmatchen, Slytherin mot Gryffindor.

Remus hatar att flyga. Det får hans mage att kränga på konstiga sätt. Han gör det bara när han är tvungen, men han kan inte föreställa sig utöva det som sport, särskilt inte under regnväder.

James får honom att gå i alla fall.

"Vad händer?" ropar Remus över hurraropen och tjuten från åskådarplatserna. Han har inget större begrepp om Quidditch, och även om så vore fallet skulle han inte kunna se någonting i stormen.

"Slytherin gjorde mål!" hojtar James tillbaka. "Vi leder ännu, men Philips kan fortfarande fånga Kvicken!"

I raden framför James, Remus och Peter (en småväxt, ängslig pojke i deras sovsal som dyrkar James som en storebror, hjälte och pappa på en gång) sitter Sirius Black. James har berättat för Remus att han inte pratar med Sirius, eftersom hans familj är den är värsta sortens trollkarlar. Han har varnat Remus för att låta undslippa sig att hans mamma är mugglarfödd när Sirius är närvarande. "Om hans pappa fick sin vilja igenom, skulle det inte finnas några mugglarfödda eller halvblod på Hogwarts", säger James. Följaktligen ser Remus noga till att undvika den här killen Black.

Pojken vänder sig om, och genom regnridåerna ser Remus hans ögon glöda. "Kolla på det här!" ropar han över stormvinden innan han rätar upp sig i sätet.

James och Remus växlar en blick. Peter skruvar på sig tills han nästan är dold bakom James och skyddad från Sirius blick. De tre pojkarna ser på medan Sirius drar sin trollstav. Det är omöjligt att genom stormen urskilja orden som kommer ur hans mun, men hans ögon är fästa på den del av åskådarna som är från Slytherin.

Ett sus går genom mängden. Remus försöker se i den riktning alla pekar i, men regnet pikar honom i ansiktet och han kan inte urskilja mer än vaga skepnader. Han stryker luggen ur ögonen och skyddar sitt synfält så bra att han nästan ser två dimmiga figurer dyka neråt. Ner, ner, ner åker de, rakt ovanför Slytherins sittplatser och PANG!

Större delen av gruppen skriker. Remus är inte en av dem, men han faller nästan omkull. Bakom honom gör Peter båda delarna. Slytherins sida av arenan har exploderat i en röra av rött och guld. Fyrverkerier visslar runt Quidditchplanen, och samtliga Slytherinelever ser ut som om de dränkts i tjock, klisterliknande färg.

Sekunder senare håller Lauren Keller den gyllene kvicken ovanför sitt huvud. Färgen som täcker Slytherinarna har redan börjat läcka ut på planen, och fläcka gräset i Gryffindors färger.

Sirius ser sig om över axeln på Remus. "Vad tycks? Ganska påhittigt, va?" frågar han, och Remus tycker inte att han låter som någon som skulle anordna jakt på varulvar för skojs skull.

James uppför en liten dans på läktaren Större delen av eleverna skrattar. Lärarna skyndar sig mot Slytherineleverna för att se till att ingen kommit till skada. Gryffindoreleverna är snabbt på väg från läktarna för att gratulera laget till vinsten. Det regnar fortfarande, men ingen verkar bekymra sig om det.

Då och då undrar Remus om hällregnet avsiktligt väntar med att sätta igång tills det blir fullmåne.

Madam Pomfrey har virat in honom i så många filtar att han inte kan känna en enda regndroppe. "Jag vill att du håller dem högt upp", säger hon. "Ifall det regnar på vägen tillbaka."

Remus instämmer, men han vet att om de luktar aldrig så lite av människa, spelar det ingen roll hur högt upp de är.

Hon öppnar falluckan vid pilträdets fot. "Jag måste skynda mig på", säger hon. Remus nickar än en gång. Det är den sista natten för den här gången, och han vill bara ha det överstökat.

"Jag klarar mig", svarar han, och håller luckan öppen. Hon ser inte övertygad ut. Remus smiter genom luckan så snabbt som möjligt.

Han tar några få steg innan han hör ljudet av luckan som stängs bakom honom, följt av en lätt duns. Han förmodar att det Piskande Pilträdet har vaknat vid det här laget, och har inte en tanke på att vända sig om förrän han hör sitt namn yttras. "Remus."

Han känner igen den där rösten.

Remus snurrar runt, och filtarna faller ner i leran. För ett par sekunder ytterligare finns ingenting där, sen hör han ljudet av tyg som blir skjuts åt sidan.

James är längst fram, naturligtvis, med stora ögon och något sneda glasögon. Han ser skräckslagen ut, med halvöppen mun som om han försöker hitta ord som inte finns där. Sirius står precis bredvid honom, hans vackra ansikte hopsnörpt av något Remus antar är vämjelse, och det får honom att vilja plocka upp filtarna och gömma sig under dem för alltid. Peter är bakom de andra två, för kort för att synas tydligt i den mörka gången, men Remus kan nästan lukta sig till rädslan, och den gör honom ännu mer upprörd. Han avskyr tanken på att hans vän är rädd för honom ännu mer än han hatar det faktum att de allesammans snart kommer att hata honom.

"Remus..." James tar ett litet steg framåt. Hans mun öppnas och stängs ytterligare några gånger. Han hittar inte orden eftersom det inga finns.

"Varför sa –" Sirius låter arg, och Remus kan inte låta bli att dra sig till minnes vad James sagt om hans familj. Han känner sig skamsen i samma ögonblick han tänker tanken. Sirius är inte likadan som sin familj.

Att han är olik sin familj behöver dock inte betyda att han tycker om varulvar. Ingen tycker om varulvar. Det är något Remus mycket väl vet .

"Stick härifrån", avbryter han, innan hans vänner hinner säga något mer. Han vill inte lyssna på dem och han vill inte förklara. Han vill krypa ihop som en boll och aldrig mer röra sig. Han vill gömma sig under filtarna så att världen inte ser honom. Han vill döda något, slita av dess strupe och slicka upp dess varma, röda blod, medan den mjuka kroppen fortfarande stönar och försöker kämpa emot under honom.

"Remus... Du..." James verkar fortfarande tro att han kan säga någonting för att reparera skadan. Remus har sett sin mamma försöka samma taktik hundra gånger. Han vet redan hur det kommer att sluta.

"Stick!" upprepar Remus mer eftertryckligt. Den här gången verkar någonting fastna. Peter gläfser, med händerna hårt fastklamrade vid fållen på James klädnad.

"Jag tror att han förvandlas!" piper Peter, och Remus vill skrika. Vill hoppa på honom och bita och riva och slita och det skulle kännas så bra just i det ögonblicket, att ha pojkens strupe i sin mun.

"Okej." James tar äntligen till flykten. Han fattar Peters händer och backar långsamt, som om han vore rädd för att Remus ska attackera.

Remus delar den rädslan.

"Vi måste gå." James öppnar luckan och vatten strömmar in. Remus vill känna månljuset mot sin hud. Han vill känna smaken av något varmt och ännu levande. Han vill och behöver, och med det sista av sin självkontroll springer han mot Spökande Stugan så fort han någonsin kan, och försöker att inte tänka på blod och kött och Sirius, stående på samma fläck han lämnade honom med den där blicken i sina ögon.

Regnet upphör inte att strila ner under hela den vecka som följer.

Remus gör sitt bästa för att undvika dem, och till en början gör han ett grundligt jobb. Han håller sig till biblioteket och lektionerna. Han håller sig borta från allt som kan klassas som roligt.

Naturligtvis hittar de honom till slut.

Remus planerar att gå till biblioteket, men han får syn på James ståendes vid dess utgång precis i tid för att vända sig om och hastigt retirera Han vet att han inte kan vända tillbaka till Gryffindortornet, eftersom Sirius sannolikt är där, och Peter är säkerligen i Stora Salen. Så han vandrar planlöst omkring.

Han marscherar ut på ägorna utan att veta vart han är på väg. Utan madam Pomfreys filtar eller ett paraply är han genomsur nästan omedelbart. Vattnet känns skönt mot hans hud, det svalkar hettan som bubblat fram inom honom. Det känns bra att vara ensam och inte behöva oroa sig för att James eller Sirius eller Peter ska komma och leta efter honom. Det känns bra att inte vara arg på sina bästa vänner för att de upptäckt hans hemlighet.

Denna salighet varar hela tre minuter.

Det finns en myt om att varulvar har bättre reaktionsförmåga än 'normala' människor. Det är en allmän uppfattning att de har superkänsliga sinnen, en viss kompensation för en hemsk förbannelse.

Remus upptäcker att detta inte är något annat än en myt, när han utan föregående varning tacklas till marken.

Han är inte helt säker på vad som händer. Han landar på marken med en mjuk duns, skyddad av leran och det våta gräset. Med regn och vind som skymmer sikten, tillsammans med håret som hänger ner i ögonen; både hans egen och någon annans; vet han inte riktigt vad han gör. För ett ögonblick undrar han om det är Snape, en Slytherinelev i deras årskurs som James är fast besluten att bråka med minst en gång per dag, men sedan känner han knytnävar i sidan och det spelar inte längre någon roll vem det är; han är redo att kämpa emot. Han börjar slå vilt omkring sig, han sparkas och kämpar mot tyngden som krossar hans bröstkorg.

Han kanske kommer att dö, inser han. Han skulle kunna dö, men Sirius, James och Peter skulle inte bry sig.

"Du är en jävla skitstövel, vet du det?" Knytnävarna som hamrat på honom slutar. Remus exploderar. Han föser undan sitt våta hår från ögonen. I kvällsmörkret, med regnet som fortfarande öser ner, är det svårt att urskilja mer än Sirius bistra uppsyn.

"Vad i helvete", säger Remus och sätter händerna i bröstkorgen på Sirius för att knuffa undan honom. "Vad skulle det där vara bra för?"

"För att du är en stor jävla skitstövel", säger Sirius i en ton som anger att Remus redan borde veta det, "och du behövde få lite vett bankat i dig."

Trots att det är fullkomligt irrationellt, känner sig Remus träffad. Han har alltid sett sig själv som den känsligaste i gruppen, när det fanns en grupp. Han är inte den som förföljer sina vänner i mörkret och slår ner på dem utan förvarning.

"Idiot." Remus knuffar Sirius i bröstkorgen igen och lyckas slingra sig loss under honom. Sirius reser sig och låter Remus gå. Åtminstone nästan.

"Du har undvikit oss", säger han. Remus är på väg tillbaka till slottet och Sirius är tätt i hälarna på honom. "Du har behandlat oss som om vi vore i Slytherin."

Remus är inte säker på vad han ska svara. Han är inte ens säker på varför han är så arg, han blir bara helt tvärt fruktansvärt irriterad på regnet. Och varför följer Sirius efter honom som en borttappad hundvalp?

"Försvinn, Black." Sirius rynkar pannan och försöker grabba tag i Remus axel. Remus hoppar undan, och blir istället boxad i magen.

"Få mig att försvinna", utmanar Sirius honom. De står ansikte mot ansikte nu; Remus blängandes, Sirius med ett farligt ansiktsuttryck. "Om du så rysligt gärna vill att jag ska dra härifrån och lämna dig i fred, så ta och gör något åt det då."

Remus kämpar för ett hitta någon form av svar.

Sirius tar hans tystnad som ett tecken på att allt är som det ska igen. Han knuffar Remus på axeln, men utan att vilja orsaka smärta den här gången. "Där ser du", säger han. "Se vad mycket enklare allt är om du slutar konstra."

Remus höjer ett ögonbryn. "Vadå? Tänkte du förfölja mig i fortsättningen också, om jag fortsatte ignorera dig?"

"Hålla fast dig, snarare. Jag tänkte förvandla din pumpasaft till att smaka Slytherinpiss", säger Sirius, "så att du skulle bli illamående och springa till en toalett. Jag tänkte att jag skulle kunna tränga in dig i ett hörn där."

Remus ler. "Du är en otäck typ, Sirius Black."

"Jag är åtminstone ingen skitstövel", replikerar Sirius.

De går tillbaka till uppehållsrummet tillsammans, och allt ser bättre ut.

Det regnar medan Remus får sin första kyss.

Det är en månad innan examen, och allesammans borde vara utomhus och njuta av de sista lediga dagarna innan de blir tvungna att börja repetera. De borde vara ute, men det är de inte. Inte i sådant väder, som tvingar alla på Hogwarts att stanna inomhus i slottet.

Så gott som alla, åtminstone. James och Sirius är på Quidditchträning. James kom med i laget under deras tredje år, och Sirius blev slagman i år. Båda två muttrar och klagar på de fullkomligt övermänskliga prövningarna, men är likafullt nöjda och belåtna med att spendera helgen omkringflygandes i en storm.

Peter är på läktaren och ser på, trots att Remus insisterar på att han ska följa med till biblioteket för att studera.

"Varför oroar du dig?", undrar James. "Du kommer ändå bara att stämma träff med Connor för att hjälpa honom med Försvar mot svartkonster, eller hur, och det är det enda Peter faktiskt är bra på." Remus ger James en blick som ska betyda att Peters utbildning är viktigare än att James har en hejaklack till hands. James uppfattar inte budskapet.

"Och spådomskonst", påpekar Peter.

James himlar med ögonen. "Men alla kan klara spådomskonst, Peter. Allt man behöver göra är att låtsas, och prata om döden och förändring och sådant."

"Jag förutspår att Lallin kommer att dö av en panikattack om vi inte tar oss iväg till planen snart", säger Sirius, som snurrar runt på sin splitternya Komet så att Remus och Peter hela tiden är tvungna att flytta sig för att undvika att bli påkörda.

"Jag förutsäger att du en dag kommer att byta underkläder", säger Remus, och rynkar äcklat på näsan. "Uppenbarligen är den dagen ännu inte här."

James, Sirius och Peter skyndar sig iväg till Quidditchträningen, och Remus samlar ihop sina böcker och går för att träffa Adair Connor i biblioteket.

"Det verkar som minst halva skolan är här."

Connor är en Ravenclawelev i samma årskurs som dem. Han frågade Remus om hjälp med Försvar mot svartkonster efter att ha fått ett D på den senaste uppgiften. Remus, alltid mottaglig för en ursäkt att läsa om sitt favoritämne, gick genast med på att hjälpa till. "Professor Lupin", sade Sirius skämtsamt. "Alltid redo att hjälpa de sämre lottade."

"Det verkar onekligen så" svarar Remus, tittar upp från textboken och ser sig omkring i biblioteket. Madam Pince surrar omkring runt några bord för att försöka få tyst på några av de tjattrande skarorna av elever. Hittills har hon gjort ett bra jobb, men att döma av hennes utmattade ansiktsuttryck orkar hon inte med många fler regnvädersdagar.

"Jag kan inte koncentrera mig!" suckar Connor, svänger med trollstaven och muttrar något. Sidorna i boken bläddras fram till nästa kapitel. "Jag antar att du inte har lust att gå till något tystare ställe?"

Remus rycker på axlarna. "Jodå."

Han kastar en hastig blick ut genom fönstret. Regnet har inte upphört, och han undrar om James och Sirius har slutat sin träning tidigt. Han tänker att även om så vore skulle de inte komma och leta efter honom i biblioteket, eftersom det skulle tvinga dem att faktiskt studera, istället för att bara lita till deras naturliga talang. "Någon särskild stans?"

Det är på det sätet Remus hamnar i ett avlägset hörn av biblioteket, pressad mot Adair Connor vid ett enmansbord långt från de andra studenterna.

"Det här är mitt favoritkapitel", säger Remus, och pekar på titeln 'Den felaktiga bedömningen av vissa djur som ondskefulla bestar'. "Groban är ett geni. Skriver om att man faktiskt inte kan dela in djur i goda eller... är något på tok?"

Connor ser frånvarande ut. Det är samma tankspridda utseende som Remus har sett James ha mer än en gång. "Det är lugnt", svarar Connor, hostar och vrider en aning på sig i sin stol.

"Eller egentligen inte. Remus, ta inte det här på fel sätt, men har någon någonsin sagt till dig att du ser ut som en tjej?"

Remus undrar hur han skulle kunna ta det på rätt sätt. "Nej."

"Okej.. jo, du vet Sandra Jabian?"

"Femteårseleven?"

"Mm, det är hon." Connor gör en paus igen. "Du har hennes hår."

Remus har gyllene bruna lockar som en gång var propert kortklippta – innan han träffade Sirius och James, och hårklippning kom att tillhöra det förflutna. Nu kittlar de honom i nacken, och han drar konstant i dem för att få ut de stela ändarna under kragen. Sandras gyllene hår är långt nog att kunna stoppas ner i hennes byxor, och ser ut som tvinnat silke.

"Vad menar du?" säger Remus så långsamt som möjligt, för att ge Connor chansen att tänka igenom vad han nyss sagt. "Att jag ser ut som en tjej?"

"Inte en söt tjej!" utropar Connor. "Jag menar.. Sandra är söt, och om du var en tjej antar jag att du skulle vara det, men... Alltså, du är lika smal som en tjej. Och du är väldigt tystlåten och du gillar att läsa."

Remus har fått höra att han gillar att läsa alldeles för mycket av en Ravenclawelev.

"Jag menar, jag tror inte att en tjej skulle få hälften så många straffkommenderingar som du", lägger Connor till. "Och jag tror inte att de skulle försöka förhäxa McGonagalls kateder för att få Slytherin att förlora poäng, som du gjorde. Så du är inte som en tjej."

"Vad bra att vi har fått det utrett." Remus tittar ner i sin bok igen och hoppas att Connor ska förstå vinken och släppa ämnet.

"Fast du är lite lik Sandra, trots allt."

Remus överväger för ett ögonblick att förhäxa Connor till tystnad, men Madam Pince kanske skulle tvinga honom att städa hela biblioteket, och det har han inte tid till. Istället suckar han högt och irriterat.

"Connor?" Han hoppas att han låter precis så irriterad som han känner sig. "Vad är det du snackar om, egentligen?"

Connors läppar är varma och fuktiga och pressade mot hans som om han försökte äta Remus mun eller något lika hemskt. Det är så oväntat och motbjudande att det tar en sekund att registrera som en kyss.

Remus kände inte till att han är kapabel att slå till någon så hårt som han gör just då. Connor stapplar tillbaka, och om det inte funnits en vägg bakom honom hade han ramlat av stolen.

"Fan!" skriker han, och gnider baksidan av sitt huvud på det ställe där det träffat den hårda stenväggen. Remus har redan flugit upp ur sin stol och samlar ihop sina saker så fort han bara kan. Han ser sig inte om när Connor börjar skrika något åt honom. Han bara fortsätter gå, fast beslutsam att inte stanna förrän han nått sovsalen.

Sirius, James och Peter står i närheten av Förvandlingskonst-sektionen av biblioteket och skummar igenom en hög med böcker. I det ögonblick Remus kommer inom synhåll börjar Peter dra i James ärm och hjälpa honom att stoppa tillbaka böckerna i deras hyllor.

"Remus!" Sirius hoppar fram framför sin vän. Det är först då Remus upptäcker dem.

"Sirius." Han försöker låta som om en annan pojke inte precis hade försökt köra ner sin tunga i halsen på honom.

"Är träningen redan slut?"

"Ja, den tog snabbt slut", säger Sirius, och kör en hand genom sitt fortfaraande våta hår. Bakom honom försöker James och Peter att inte synas. "Vi kom hit för att leta efter dig. Färdig med Connor?" Sirius ser sig diskret om över axeln på de andra två Gryffindorpojkarna, när en hög böcker de läst trillar ur hyllorna.

"Ja!" Remus undrar om han svarade för snabbt. "Ja", upprepar han, mycket långsammare den här gången. "Jag tror jag ska gå och lägga mig. James? Peter? Jag såg er inte."

James ler. "Vi letar bara efter några böcker för att hjälpa Peter med hans.. öh... examen i förvandlingskonst."

"Precis" instämmer Peter, ivrigt nickandes. "Vi vet allihop hur usel jag är på förvandlingskonst. Jag behöver all hjälp jag kan få. Vi måste nog komma hit till biblioteket varje dag för att - AJ!"

James stampar hårt på Peters fot.

I sin vantro och förvirring lägger inte Remus märke till det.