Kapitel I.

"Always forgive your enemies; nothing annoys them so much" – Oscar Wilde

Regnet piskade i ansiktet och han svor för sig själv.

Det var ju ironiskt att det verkade ha bestämt sig för att regna varje år den första september, tänkte Slytherinaren och drog kappan tätare kring kroppen. Han huttrade till, det var svinkallt.

"Draco, fryser du?"

Nej, Pansy, klart jag inte gör. Det är ju inte bara sju grader och skyfall. Varför skulle jag frysa?

Han hade skrattat åt den korkade frågan om det inte var så att han behövde koncentrera sig på att inte gå i någon av de förtrollade vattenpölarna – Peeves verk – som fick en att sjunka ner till midjan. Han hade nyss sett en förstaårselev råka ut för missödet och han avstod helst själv.

Det var hans sjunde år, också året efter kriget. Alla som var sjundeårselever förra året fick möjligheten att gå ihop med årskursen under i år eftersom ingen hade lärt sig någonting under Snapes styre av skolan. Han hade ingenting för sig hemma nu efter kriget och kunde inte skaffa något jobb utan en FUTT-examen så han hade helt enkelt bestämt sig för att gå sitt sjunde år i alla fall. Han stapplade upp för den hala entrétrappan och fick det se mycket mer graciöst ut än det var eftersom bakom honom stupade Blaise bakåt på några förskrämda tredjeårselever. Blaise svor långa ramsor enda in i stora salen och långt in på McGonagalls tal innan Pansy fick tyst på honom.

Men i den stunden hade Draco Malfoy redan slutat lyssna och satt istället och tittade ut i salen efter bekanta ansikten. Han såg några från Hufflepuff och Ravenclaw vid sina bord som han kände igen från tidigare år samt några yngre som han hade dragit av poäng från sedan han blivit prefekt.

Han lät blicken vandra mot Gryffindorbordet och flinade när han såg Potter och hans vänner. Potter var blötare än vad Draco själv hade varit när han kom in och svor lika mycket som Blaise. Han såg ut att argumentera om varför det inte borde finnas regn medan Vesslan dunkade honom i ryggen och Smutsskallen trollade hans kläder torra. Pojken-Som-Aldrig-Ville-Dö log tacksamt mot henne och Draco fnös. Han såg hur Potter drog handen genom sitt blöta hår samtidigt som han vände blicken mot Draco. Draco lade på sitt ansikte av sten och rörde inte en min när Gryffindorarens läppar formade, för honom, ohörbara ord. Han såg hur Vesslan och Smutsskallen och vände på sina huvuden och såg på honom de med. Han började flina elakt mot trion, Potters ord hade säkerligen låtit: "Så Malfoy vågar sig hit i år…" och nu när Vesslans sammanbitna käkar också formade ord kunde han ha satt sin trollstav på att den rödhåriga Gryffindoraren sa: "Den jävlen har ingenting längre än sitt jävla flin", Weasley hade såklart rätt. Efter kriget hade hans familj förlorat allt, han far hade satts i fängelse och hans mor hade fått betala höga böter. Malfoys var bara skam nu och Draco hade under sommaren funderat en miljon gånger på hur han skulle få tillbaka sin status han hade haft. Men världen såg inte längre ut så som han var uppfostrad att se den. Smutskallar kunde nu mera sorteras i Slytherin och ingen behövde längre vara rädd för att få meddelanden om att någon som de älskade hade fallit för dödsätarnas makt. Han vet att han borde vara tacksam över att Potter hade vittnat om att han blivit tvingad att vara dödsätare. Men ibland undrade han om det inte hade varit bättre att ha dött i striden. Han riktade åter sin uppmärksamhet åt trion och det elaka flinet la sig än en gång över hans läppar. Han måste säga att Potter såg besynnerligt rolig ut när hans hår var ruffigare än det brukade vara och Draco kom på sig själv med att bli väldigt förtjust när Potter drog handen genom det en gång till så att det bra stod ännu mer ut på ena sidan.

Han ser inte klok ut, tänkte Draco för sig själv och bara skakade på huvudet och vände blicken mot de gyllene faten som nu fyllts med mat.

Harry Potter hade inte tid att lyssna på McGonagalls välkomsttal. Nej, han var fullt upptagen med att svära och spotta ut vatten ur munnen. Peeves hade nämligen försökt dränka honom personligen för att välkomna honom till hans sista år på Hogwarts och som tack för att han besegrat Voldemort fyra månader tidigare. Ron skrattade och dunkade honom i ryggen medan Harry förtvivlat försökte vrida ut det mesta av vattenmassorna ur sin klädnad. Hermione bara skakade på huvudet och gav sin trollstav en lätt sväng. En sekund senare var Harrys kläder torra.

"För att han besegrat den ondaste trollkarlen genom tiderna så är det ganska ironiskt att du själv inte kommer ihåg att du är fullt kapabel till att utföra en torkningsförtrollning på dig själv", Harry log mot henne.

Leendet tonade åt andra sidan bort inte långt efter, han hade nämligen höjt huvudet och mött Draco Malfoys blick som granskade honom.

"Så Malfoy vågar sig faktiskt hit igen…" mumlade han till Ron och Hermione. Hermione vände på huvudet medan Ron lätt sitt eget tippa en liten bit närmare Harry och mumlade tillbaka:

"Att han bara inte kan ta sitt jäkla flin och försvinna, han har ingenting kvar", Malfoy flinade mycket riktigt mot dem, eller, mot Harry. Harry blängde på honom. Han ångrade nästan att han hade vittnat några månader tidigare för ministeriet att Malfoy inte ville vara dödsätare. Hela sommaren hade han hoppats på att Slytherinaren inte skulle gå sitt sista år på skolan. Han ville inte behöva ha lektioner tillsammans med honom, han ville slippa kommentarerna och hånflinet han stått ut med så länge. Han suckade och drog handen igenom håret och Malfoy vände bort blicken.

"Harry, han borde tacka dig…"

"Ja men hans sätt att göra det på är ganska lustigt", avbröt han Hermione. "Du vet vanligt folk brukar gå fram och säga någonting i stil med 'Tack för att du räddade mig från att sitta i fängelset för evigt' istället för att flina sådär idiotiskt-"

"Harry, jag sa bara att han borde tacka dig för det du gjorde för honom och hans mamma. Jag är mycket väl medveten om att han inte gör det."

Harry tittade besvärat på sina vänner. För att slippa svara så stack han gaffeln i en potatis och körde in den i munnen. Det resulterade till att han förbannade alferna i köket för att de hade gjort potatisen så varm.

"Jäblar!" svor han och gjorde någon slags folkdans med enbart händerna.

"Ja 'unde 'a talat öm fö' dej, barry, 'otatisen e vamm", sa Ron med en viss svårighet eftersom han också hade munnen fullproppad med mat.

Hermione bara suckade åt dem och Harry själv sneglade lite över hennes axel för att få en skymt av Slytherinaren.

Ironiskt nog var det hans första tanke och han tänkte precis fråga sig själv vad han höll på med när de grå ögonen mötte hans gröna än en andra gång.

Den svarthårige kände en rodnad sprida sig över kinderna när Dracos flin spred sig över läpparna… Varför tänkte han Draco vid försnamn ens? Nu gjorde han det igen.

"Harry? Hur mår du egentligen? Du ser trött ut."

Han rycktes med ens tillbaka till verkligheten.

"Äh, va?" Mycket intelligent svar din idiot. Han suckade och körde in ännu en skållhet potatis i munnen.