Hej!
Till att börja med så vill jag förvarna om att den här historien kommer att innehålla ganska utstuderade scener av våld och gore – därav rankningen. Dessutom är det inte omöjligt att jag blandar in några lätta scener med yaoi i texten, och jag kommer inte att ha dåligt samvete för något av det. Så tål du inte ovannämnda saker, är den här berättelsen inget för dig.
Kommentarer och konstruktiv kritik är varmt välkomna, men inga flammor, tack.
Vidare!
Kap. 1
Eldslågorna förtärde allt i källarrummet med våldsam fart, och allt han kunde göra var att ligga stilla och se det hända. Han hörde knastrandet från lågorna då de åt sig igenom torrt trä, han såg det gyllene skenet återspegla sig på alla blanka ytor i rummet. Framför allt kände han hettan mot sin hud, och fastän han var så liten förstod han att den värmen förde döden med sig. Smärtan var så intensiv att det kändes som om någon hade skalat av honom hans hud och lämnat köttet bart för elden.
Barnet skulle ha flytt. Om det hade kunnat, om dess lemmar inte varit så försvagade.
Hans blå ögon följde de rörelser som mannen gjorde. Hans tillfångatagare visade ingen rädsla för elden, ingen oro trots hettan och trots de skrik och tjut som hördes utifrån källaren.
Männen och kvinnorna utanför var ansamlade för att hämnas sina barns liv, för att skydda de som var kvar. Men pojken förstod instinktivt att ingen av dem visste att han var härinne, tillsammans med barnamördaren från Springwood.
Hur skulle de kunna veta? Han var ett barn utan bakgrund, utan föräldrar och utan hem. Mannen med knivarna hade valt ut honom med omsorg, väl medveten om att ingen skulle sakna honom.
Barnet stirrade i hjälplös fashination på mannen, som stod i mitten av källaren och som nu nästan fullkomligt omgavs av lågorna. Hans rödgröna tröja hade fattat eld, lågorna kastade sitt återsken på knivarna som fortfarande blänkte på hans fingrar. Pojken kunde se, att brännsåren redan höll på att blossa upp på mannens hud. Och ändå visade han ingen rädsla - faktum var, att han log.
Barnet flämtade till då lågorna plötsligt blossade upp, och tre märkliga skepnader uppenbarade sig runt mannen. Reflexivt försökte han ta sig upp på benen igen, försökte backa bort från de fyra i elden, men han var för svag. Skärsåren på hans armar och ben värkte, och det klibbiga röda blodet låg i tjocka lager på hans hud. Det började snabbt att flagna och falla från hans tunna lemmar till följd av hettan omkring honom. Pojkens snövita hud täcktes redan av ilsket röda märken, och röken och blodsförlusten fick honom att känna sig yr i huvudet.
Som genom en dimma hörde han hur de kusliga, demonliknande skepnaderna tilltalade hans plågoande.
- Freddy... vi vet vad du vill ha.
- Jag vill ha allt! svarade mannen med knivarna med vilt, okontrollerat vansinne i rösten
Rösterna lät belåtna då de talade igen.
- Klart du vill!
- Öppna då, så ska du bli evig!
Pojken flämtade till då de tre demonliknande varelserna plötsligt, i en explosion av ljus, tycktes absorberas in i mannen med knivarna. Denne kastade upp händerna med ett vrål, av smärta eller av något annat gick inte att avgöra. Ljuset var så starkt att pojken måste sluta sina ögon, och då han öppnade dem igen rätade hans plågoande långsamt på sig igen med gnistrande ögon. Elden omslöt dem fullkomligt, bägge två, det gjorde ont att andas nu.
Men fastän demonerna var försvunna utom synhåll, så hördes fortfarande deras röster i rummet.
- Det enda som behövs för ceremonin, anmärkte en av demonerna med silkeslen röst, är ett blodsoffer. Någon, vars livsenergi kan ge dig kraften att leva efter döden...
Barnet började skälva i hela kroppen då knivmannens blick som på en signal fästes på honom. Med den största ansträngning det någonsin kostat honom tvingade han sig att resa sig upp, ignorerade den stickande röken och den fullkomligt outhärdliga hettan. De hundratals skärsår mannen hade tillfogat honom under deras dagar tillsammans sprack upp och började blöda igen, och barnets ansikte tillfogades snabbt en mask av sot, blod och tårar.
Han hörde mannens skratt långt inne i sin unga själ - det var ett lågt, ondskefullt ljud som han hade kommit att bli bara alltför välbekant med under de dagar som gått. Och med ännu större tydlighet hörde han ljudet av knivarna, då mannen drog dem över värmepannans plåthölje med utstuderad långsamhet. Det var ett skärande, fruktansvärt ljud, som fick barnet att skaka i hela kroppen.
Han ryggade baklänges ända tills hans rygg stötte emot den glödheta väggen, tills han inte kunde komma längre. Hans blå ögon stirrade förskrämt upp mot den leende mannen då han närmade sig, på fingerknivarna som glittrade i eldskenet.
Hettan, röken, blodsförlusten. Det snurrade i barnets huvud där det stod och kurade mot väggen, och det rörde sig inte framåt ens då eldslågor slog upp längs väggen bakom honom och slickade hans bara armar och hals. Han kunde känna den blodiga tunikan fatta eld, de slitna jeansen börja glöda, men han brydde sig inte. Vad som helst var bättre än knivarna.
Inte ens Krueger själv kunde hålla sig helt oberörd till den skälvande lilla skepnad som nu stirrade upp mot honom med förskrämda blå ögon.
Trassligt, svart hår, tunna vita lemmar täckta av sår, kladdigt mörkt blod. En överlevnadsvilja som hade fått honom att överleva knivarna längre än något annat barn dittills.
Krueger uppskattade de små flickorna bäst, men det här barnet hade på sitt sätt varit en värdig liten motståndare. En ung krigare, en kämpe. Som hade överlevt, för att nu kunna tjäna ett syfte.
Barnamördaren log då han höjde sin behandskade hand, och pojkens ögon var i stum fashination fästade på hans ansikte, snarare än på knivarna.
Smärtan då eggarna trängde in i hans unga hjärta var till och med värre än vad han hade väntat sig. Barnets ögon vidgades, och han hörde sitt eget skrik mycket svagt genom eldens dånande och demonernas skärande skratt. Han föll ihop, och hans livsblod vällde ut ur de gapande såren i hans bröst och förångades genast i hettan.
Barnet förskonades dock från att känna sin hud smälta. Han kände inte sitt hår fatta eld, han hörde inte de ekande smällarna då hans ben knäcktes till följd av hettan och hans femåriga kropp förångades av lågorna.
Vid det laget var hans kropp död.
Och själv var han fångad på en plats som tycktes bestå av smärta, mångdubbelt värre än den han hade känt under sina sista sekunder i livet.
--------------------------------------
Barnet var inte det första som dog för Freddy Kruegers knivar, men på många sätt blev han det viktigaste. Han blev drömdemonernas första offer, han blev den förste att fångas i Kruegers drömvärld, den förste vars själ tvingades lida och skänka drömdemonerna och deras värd kraft och styrka.
Men det finns också en annan historia om det barnet.
En historia som inte tog sin början förrän nästan trettio år efter hans död.
