AN: Det här är första delen om Lavinia
"Grattis på födelsedagen Lavinia" säger mor stelt och ger mig två små kindpussar.
Far bara står bakom henne och tittar på mig, som om jag vore något djur.
"Tack så mycket mor" säger jag artigt och niger. Bra uppförande är regel nummer ett hemma hos mig, beter man sig dåligt så får man ett straff som ofta brukar innehålla magi.
Magi, det är de som jag inte har. Far brukar säga att det är något fel med mig. En gång tog han med mig ut och knuffade ut mig på vägen utanför vårat hus. Jag blev nästan överförd av en bil. Men inget magiskt hände tydligen, för far blev bara argare och jag fick ta straffet.
Nu fyller jag 11 år, till hösten skulle jag börjat på Hogwarts, den ända magiskolan i Storbrittanien. Men jag har inte fått något brev än, eller någon magi. Ibland tror jag att det faktiskt är något fel med mig.
"Kom nu Lavinia, vi ska ut" sa far och vände på sig och gick till hallen, jag gick efter honom och tog på mig mina skor och min dyra jacka. Min familj har inte dåligt med pengar, som ni ser.
Han öppnade dörren åt mig och jag gick ut.
Vi bor i en stor herrgård en bit utanför London, huset är stort och vitt med många tiotals rum. Vi använder knappt hälften. Utanför huset så går det är väg, det är inte jättemycket trafik där. Men någongång ibland kommer det en bil och passerar. Vi får aldrig besök av någon mugglare. Vi har inte heller någon trädgård, allt vi har är ett stort äppelträd som jag brukade klättra i om sommrarna.
Far gick förbi mig och ställde sig framför mig, han sträckte ut vänsterarmen och så fort jag tog tag i den så transfererades vi. Jag har gjort det några gånger tidigare, men jag har fortfarande inte vant mig.
Vi landade inne i Diagongränden, jag såg Gringotts framför mig. Vad tänkte far göra nu? Kasta ner mig från en av de där läskiga vagnarna som tar en ner under mark?
Far gick in genom de stora portarna med mig bakom sig, de läskiga svartalferna tittade onstigt på mig. Kunde de känna att jag var fel? Att det var något fel med mig? Hoppas inte det, för enligt far är det ingen bra sak.
"Jag vill ta ut från valv 638" sa far högt till en svartalf. Svartalfen nickade och tog med dem mot vagnarna. De satte sig i en av vagnarna och den började åka. Svartalfen styrde.
Jag höll i mig hårt, jag ville inte att att far skulle kasta mig ur vagnen.
Men det gjorde han inte, åkturen ner under jord var tyst.
Väl framme vid valvet så klev vi ur, jag blev yr direkt och var tvungen att luta mig mot en jättepelare för att kunna hålla balansen.
"nyckeln, tack" sa svartalfen och far stack en lång rostig nyckel i handen på svartalfen. Svartalfen stoppande nyckeln i nyckelhålet och rörde sen lätt vid dörren. Då öppnades den.
Inne i valvet fanns en massa förmögenheter. Men far tog bara ut en sak, en trollstav som var av på mitten. Sen kom han ut igen och stängde efter sig.
"Det var allt." sa far och gick mot alfen. Svartalfen såg undrande på honom.
"Sir.." började alfen men far hade snabbt dragit sin trollstav och dödat svartalfen med ett ord. Avada Kedavra. Okej, två ord.
Far vände sig nu mot mig, jag tryckte mig mot pelaren bakom mig och såg skrämt på honom.
"Du vet, jag kan inte ha en ynk till dotter." sa han och lamslog mig. Allt blev mörkt.
Efter en stund vakade jag, men även när jag hade öppnat ögonen så var det mörkt. Jag reste sig sakta och tog ett steg frammåt. Jag tog emot något, någon sak. Den var inte så stor, så jag böjde mig ner och tog den i händerna. Det kändes som en bägare.
Vad var det nu som hände? Jo far mördade svartalfen och lamslog mig. Och han lämnade mig någonstans, för jag har ingen bägare i mitt rum iallafall.
Jag tog ett steg till, en stort kliv, och jag stötte emot de som jag i en sekund trodde var en vägg. Men när föremålet slog mig i huvudet så var jag inte så säker på det längre, men jag tuppade av igen.
Jag hade legat ner på golvet ett bra tag när dörren till rummet öppnades, men in steg inte far, eller mor. Utan en okänd man. Jag gnydde, jag fick inte ur något mer. Jag var hungrig, trött och hade ont i huvudet. Mannen hörde mig tydligen, för han gick längre in i rummet och när han såg mig så flämtade han till. Han rusade fram och satte sig på huk bredvid mig.
"Hur hamnade du här lilla flicka? Vad heter du?" frågade han.
"LLavinia.." fick jag fram och såg ljuset som spred sig i rummet från den öppna dörren innan allt åter blev svart igen. Avsvimmad.
"Lavinia?" sa en avslägen kvinnoröst. Mor! Mor gjorde mig aldrig illa som far gjorde, för jag visste att mor var rädd för far. Det märks på hur hon beter sig runt honom, hon beter sig precis som jag gör nu förtiden.
Jag slog sakta upp ögonen och såg in i ett par blåa ögon. Det var inte mor, utan en okänd kvinna.
Jag såg mig omkring, jag låg i en säng i ett stort rumt omgivet av andra sängar. Det ser ut som ett sånt där sjukhus som jag sätt reklam om i The Daily Prophet.
"Bra du är vaken. Drick det här" sa hon och gav mig ett glas med en blåaktig vätska i. Jag drack snabbt upp det, det smakade beskt. Men huvudvärken gick genast ner.
"V-var är jag?" frågade jag kvinnan. Hon log snällt mot mig.
"Du är på Sankt Mungos, hjärtat" sa hon och sträckte mig en smörgås och sa åt mig att äta.
Den där kvinnan var inte allt som min mor, mor var stel och känslolös. Den här kvinnan var snäll. Inte för att mor var elak på något sätt.
"Varför?" frågade jag henne. Jag mindes bara..inget.
"Tjaa...Vi vet inte riktigt, du hittades i ett gringottsvalv för ungefär 2 veckor sen och du har legat medvetslös ända sen dess." sa hon och såg på mig.
Då kom minnena tillbaka, far som mördade svartalfen och som sen lamslog mig.
"Far...han..lamslog mig och...sen vaknade jag upp i mörker tills en man hittade mig. Det är allt jag minns." sa jag tyst.
"Får jag fråga vem som är din far?" frågade kvinnan då, hon lät nästan förfärad.
"Marion...Marion Liu" viskade jag tyst och såg upp på henne.
"Är du Lavinia Liu?" frågade hon då. Jag nickade.
Då gick hon iväg och lämnade mig ensam. Jag åt sakta upp smörgåsen och somnade sen.