En hjältes återkomst
prolog
"vad menar du med det?" skrek den 13 år gamla igelkotten sonic argt åt sin trilling syster Sonia. De stod på en övergiven väg utanför deras buss. Den hade en punktering och den tredje trillingen Manic höll på att byta däck.
"bara vad jag just sa." svarade Sonia, "du har ingen nytta i motståndsrörelsen annat än som frontfigur, du är inte våran ledare. Du är bara väldigt arrogant"
"vi heter Sonic underground inte Sonia Undergrund," svarade Sonic "och vad menar du med att jag är arrogant, du då?"
"vi tog bara det namnet för att det var du som sammanför oss" sa Manic som just lyckades få lös den sista bulten i det punkterade däcket och tog lös det.
"Och jag är inte arrogant jag är bortskämd" sa Sonia.
"så du säger jag bara är här för att profetian säger det" frågade sonic "min snabbhet och snurrattack då?"
"om vi inte hade medaljongerna så skulle det nog vara användbart" svarade Manic madens han skruvade in den sista bulten i reservdäcket. Sonic förde sin hand till sin gitarrformade halsband. Han drog av sig den och kastade den på marken.
"eftersom jag tydligen inte behövs fören mot slutet så tror jag att jag går nu" sa han "jag kommer tillbaka när ni har hittat mamma så profetian kan bli uppfylld". Sen sprang han iväg åt motsatta hållet de kom från. Hans syskon bara tittade efter honom. Manic tog upp medaljen från marken.
"han kommer tillbaka" sa han "vi träffar honom igen i nästa stad". Han vände sig sedan mot Sonia och sa "sa du just att bortskämdhet och arrogans är två lika saker"?
"börja inte du också" sa Sonia medan de satte sig i bussen och Manic körde iväg till nästa stad för att vänta på att deras bror skulle komma tillbaka.
Vad de inte visste var att de just startat en händelsekedja som skulle bara avgöra deras kungarikes öde men hela planetens. Och inte bara från Robotnics tyranni.