A/N: Kan syskon vara bästa vänner? Vad tror du? Den här ficen handlar om två syskon. En storebror och en lillasyster som hittils är okända för er. De flesta kapitel kommer ha en liten text innan skälva kapitlet. En låt eller dikt kanske. I alla fall den som känner kännslan som beskrivs står först och den som känslan är för står sen. Men nu ska ni få läsa:

(Storebror till Lillasyster)

Skut mig inte i hjätrat

Du kan älska min närhet

Du kan gilla att ha mig nära

Du kan låta bli att bry dig

Du han ogilla mig

Du kan hata mig

Du kan skada mig

Du kan skuta mig

Skut mig bara inte i hjärtat

För där finns du

Minns dig ännu

"Har jag fått brevet far?" Frågade den elvaåriga flickan sin pappa.

"Nej det har du inte, men din storebror har fått sitt brev om att komma tilbaka till andra året." Väste hennes far åt henne. "Mörkrets herre blir inte glad, och du vet straffet."

"Snälla, nej far!" Bad hon och tårarna ran ner för hennes kinder.

"Jag kan inte dö ännu, hjälp mig!" Skrek hon. Hennes bror betrakdade det hela. Med tårarna rinnandes ner för sina kinder. Han såg in i dem gråa sorgsna ögonen.

"Snälla rädda mig!" Bönade hon när hon låg på golvet.

"Crusio!" Ropade deras far och deras mor kom in.

Flickan skrek av smärta och hon smällde till ett glasskåp. Glassplittret regnade över dem. Tårarna blandade sig med blodet från henne sammtidigt som hon skrek:

"Snälla bror, få dem att sluta!"

Hon lyckades få ögonkontakt med sin bror. Hon såg tårarna rinna längst hans kinder samtidigt som han sakta skakade på huvudet. Hur kunde det bli såhär? Hans lillasyster kunde inte vara en ynk. Deras släckt hade varigt renblodiga länge. Det var omöjligt. Tankarna avbröts av ett krash och ett öronbedövande skrik av smärta. Hennes mor hade kastat imperius förbannelsen över henne och ått henne springa in i väggen. Sammtidigt som hon vart torterad av Crusiatus förbannelsen. Förbannelserna upphörde och han såg varför. En uggla hade susat in. Ugglan var försenad och där på brevet fanns det röda vaxsigillet med Ormen, Grävlingen, örnen och Lejonet. Det var adresserat till hans lillasyster. Hon var ingen ynk. Han såg förtvivlat på flickan framför sig. Hon var fläckig av blod och hade djupa hack av glas skärvor i hela kroppen. Hon rörde sig inte. Han sprang fram till henne. Det kunnde inte vara sant!

"Är don död far?" Frågade han med panik i rösten.

"Jag vet inte men hon behöver komma till sjukhuset nu!" Sa han. "Om Mörkrets herre skulle få veta att ett renblodigt liv gått till spillo för en försening. Då kommer vi att ligga risligt till."

På sjukhuset så satt familjen utanför undersöknings salen och väntade på att en botare skulle berätta om hon kunde överleva eller inte. Han mindes hennes skratt när dem gungade. Han mindes hennes okunnighet om allting. Han mindes hennes frågande blick. Han mindes den ivriga glimten som hon brukade ha i ögat. Skulle hon försvinna? Inte nu!! En ensam tår bubblade upp och ran långsamt ner för kinderna, ner på hakan och droppade ner på tröjan.

"Oroa dig inte, hon överlevde nog. Lite tortyr borde vi alla klara av." Sa hans mor tyst.

Då öppnades dörren och botaren Louice kom ut. Hon hade kort svart ruffsigt hår. Hade det inte varigt för hennes ögon så kunde hon lika gärna vara en kille. Hennes ögon hade liksom en glans som sa: Jag är en kvinna.

"Kommer hon klara sig?" Skrek han och såg upp mot henne.

"Tyvär så moste jag meddela att hon redan är död." Sa Louice sorgset.

"Va!?" Skrek alla i familjen.

Han såg sin far krama om sin mor. Hon grät. Men själv kunnde han inte gråta. Han var för ledsen. Blider av henne dök upp i huvudet. Han kom ihåg allt bra och dåligt med henne. Han mindes när dem hade varit på ett tivoli. Där hade dem skrattat och havt roligt. Det var fem år sedan. Men ett hemskt minne dök upp inom honom. Dem hade varigt sju och åtta år. Dem hade själva gått på en promenad. Så hade dem kommigt till en vildvuxen tomt och där inne fanns en pistol och en liten måltavla. Han hade övertalat henne att vara med och sjuta måltavlan. Han visste allt om pistoler för han hade läst om dem. Hon hade skrattat så. Men när han hade sagt att dem behövde gå hade hon riktat pistolen mot honom.

"Du vet inte hur farlig den är." Sa han.

"Låt mig skuta!!!" Hade hon skrikigt år honom.

Pistolen var laddad och osäkrad. Egentligen inte dödligt farlig, men i händerna på en sjuåring som inte visste hur farlig den var, dessutom så stod dem bara en halv meter ifrån varandra.

"Jag vill skuta!" Skrek hon och han backade.

"Du vet inte vad du gör! Sluta!" Skrak han.

Sen hade tårarna vällt fram från hennes ögon. Hon la vapnet på marken och sa:

"Jag kunde ha dödat dig, vad har jag gjort?" Sen hade hon sprungit gråtandes där ifrån.

"Kom tillbaka! Det är inte ditt fel!" Hade han ropat efter henne.

Nu hade hon sprungit till dödens famn och skulle aldrig återvända. Nu kunde han känna tårarna rinna ner för hans kinder. Aldrig hade han känt sig så ensam. Livets mening hade dött.

"Kan, kan vi…få se henne?" Snyfftade han fram mellan tårarna.

"Tyvär." Sa Louice. "Ni moste gå nu."

"Kom min son." Sa hans far. Hans föräldrar gick. Men han tvekade ett ögonblick.

"Hej då. Min syster." Sa han och sprang efter sina föräldrar.

Tårarna brände under ögonen. Han hade kommit ifatt sin mamma och pappa.

Han slog upp ögonen. Han satt i bilen på väg till King´s cross några år senare. Nu skulle han börja femte året.

"Vad är det gubben?" Frågade hans mor.

"Jag tänkte på lillasyster." Svarade han tyst.

Hennes namn var förbjudet. Lika hämskt som att säga mörkrets herres namn. Han hörde sin mor snyffta till.

"Jag orkar inte följa dig till perrongen." Sa hans far.

"Inte jag häller." Sa hans mor.

Han visste att dem inte stog ut med att se alla förstaårs elever som sa adjö till sina snälla föräldrar. Vilket dem inte var. Snälla altså. Han sa Hej då till dem och gick ut ur bilen. Han tårkade bort en ensam tår och försvann in på stationen. När han kommigt in på perrong 9 ¾ och satt på det röda tåget så såg han någonting. En flicka. Hon var väldigt vacker. Han hade aldrig sätt henne förrut. Men han kände igen henne. Det är väl någon elev som har ändrats under sommaren bara. Eller någons syster. Men då såg han dem gråa ivriga ögonen. Han flämmtade till. Det moste vara inbillning! Övertalade han sig själv. Han satt ensam tills Crabbe, Goyle, Parkinsson och Blaise kom in. Men under hela tågresan kunde han inte få dem gråa ivriga ögonen ur huvudet.

A/N: Jag är så hemsk eller hur? Vilket grymt sätt att dö på!! Har någon listat ut vilka syskon det gäller? Som jag nämde högst upp så inspererar musiken mig mycket. Jag lyssnar på musiken och skriver så det passar. Som ni förstår så lyssnade jag på sorglig musik. Så Reviewa och berätta vad ni tycker. Kom ihåg att den här eller Ginnys liv försvinner.