Hej, detta är min första fanfiction så va snäll ;) Den kommer vara M-rated på grund utav grafiska beskrivningar i sexuella sammanhang. I alla fall, jag kommer uppdatera ungefär varannan dag :)

Ha en trevlig läsning!

"Lukas, det är dags att gå" sa jag och slängde ner diverse saker i min väska. Imorgon var sommarlovet slut vilket betydde skola för Lukas och jobb för mig. Jag skulle ha hand om treorna och Lukas började tvåan. Jag suckade vid tanken på hur fort de gått. Det kändes som igår när jag höll de lilla knyttet i min famn på väg hem från sjukhuset. "Lukas!" ropade jag igen och öppnade dörren ut i trapphuset. Vi skulle till skolan idag, jag skulle fixa i klassrummet och Lukas fick följa med eftersom han inte var gammal nog att vara hemma själv. "Kommer mamma" ropade han och sprang ut till mig i hallen. Hans bruna, lockiga hår var rufsigt och hans händer fulla av färg. "Hur ser du ut" sa jag och tog upp hans lilla hand för att inspektera den, "jag sa ju att du skulle tvätta dig." Lukas suckade och slet bort sin hand innan han böjde sig ner och tog på sig sina blåa Converse. "Mamma, du förstår väll att jag inte har tid att tvätta händerna" sa han och tittade upp mig med med en allvarlig min och stora ögon. "Och varför inte de?" frågade jag och försökte hålla mig för skratt, han var så söt när han var allvarlig. "Tror du verkligen att dem stora konstnärerna hade tid att tvätta händerna?" frågade han och suckade åt mig som om jag var dum. Jag skrattade och tog ner hans jacka från kroken. "Nä, kanske inte men fram tills du är en stor konstnär så tvättar du händerna" sa jag och hjälpte han på med jackan. Lukas suckade och gick ut i trappen. "Ibland blir jag trött på dig mamma" sa han och jag log mot han innan jag låste dörren. "Jag med" sa jag och klappade hans mjuka kind. Vi gick nerför trapporna, eller Lukas hoppade ner som vanligt. När vi kom ut på gården så sprang han iväg. "Inte ut på parkeringen utan mig!" ropade jag efter. Lukas var smart och mogen för sin ålder men man fick inte glömma att han bara var åtta och lätt fastnade i lekens värld. Jag skyndade på mina steg så att jag kunde se att han hört mig och de hade han. Han satt på en av dem stora vita stenarna och gungade med fötterna.

"Mamma, får jag måla på skolan?" frågade han när jag kom fram. "Det är klart" sa jag och tog hans lilla hand i min. "Du kan måla medan jag fixar med papper och annat. Det kommer inte ta så lång tid, högst två timmar och sen kan vi åka och köpa en ny skolväska till dig" sa jag och ett stort leende spred sig över hans läppar. "En blå?" sa han och jag skrattade. "En blå" sa jag och låste upp bilen och öppnade bakdörren till han.

Efter en kvart så parkerade jag utanför den lilla, gula skolan. Eller skolan bestod utav tre små gula hus. Varje hus hade tre klassrum och en korridor mellan dem som också var kapprum. Ett hus var lågstadiet, de andra mellan och de tredje hög. De bodde så få människor i denna lilla byn att denna skolan var stor nog för alla och några till. Lukas hoppade av bilen och sprang in på skolgården. Jag gick efter med min väska på axeln och dator i famnen. "Kom Lukas" sa jag och öppnade dörren till huset längst bort där lågstadiet var. Där jobbade jag tillsammans med Alice och Rosalie. Vi var bekanta men långt ifrån vänner. Eller, Alice och Rosalie var jättenära vänner då dem var svägerskor. Rosalie var gift med Alices bror Emmett. Rosalie var lärare för tvåorna, Alice för ettorna och jag för treorna. Så förutom att planera lektioner och annat med skolan så hade vi umgåtts några få gånger utanför arbetstid men det blev inte av så ofta eftersom jag hade Lukas och nu hade Alice precis fått en dotter Lynn som var åtta månader och lika sprallig som sin mor. Jag gick bort till klassrummet längst bort och låste upp den vita dörren med ett fönster i. Mitt klassrum hade ljust trägolv och ljusgrå väggar. Väggen mittemot dörren hade två stora fönster och till höger var min tavla och kateter och väggen till vänster hade träskåp med papper och annat i. Lukas sprang bort till de ena skåpet och tog ut en hög papper och en burk pennor innan han satte sig vid ett bord och började rita. Hans dröm var att bli en stor konstnär och han målade flera timmar om dagen med vattenfärg, tuschpennor, kritor och allt han kunde komma över. Jag tittade på han där han satt i djup koncentration, hans långa, mörka ögonfransar vilade nästan vid hans kindben och mellan hans små ögonbryn var en rynka, ett klart tecken på hur koncentrerad han var. "Bella, hej, det var inte igår!" jag vände mig om där jag stod i dörröppningen och såg lilla, nätta Alice komma emot mig med Lynn på höften. Hennes korta svarta hår studsade runt hennes älvlika ansikte och hennes stilettklackar klapprade på de mörka, slitna golvet. "Hej, Gud va söt Lynn är och va stor hon har blivit" sa jag och tittade ner på de lilla barnet. Hon hade samma svarta hår som sin mamma men sin pappas mörkblå ögon och hon jollrade glatt mot mig. "Ja, hon blir bara större för varje dag, jag hinner knappt med" sa Alice och skrattade. Jag log mot henne, jag visste mycket väl hur de kändes. Dem växte upp så snabbt. "Får man hålla?" frågade jag och Alice log. "Självklart Bella." Jag satte ner min väska och data på de närmaste bordet och sträckte ut händerna mot de lilla livet. Alice räckte över henne till mig och Lynn jollrade förtjust. Hon var den enda bebisen jag träffat om aldrig grät när hon blev överlämnad till någon hon inte kände, tvärtom verkade hon gilla de. Hennes små händer grep tag i mitt bruna, långa hår och hon skrattade förtjust. "Hur går de med henne, håller hon er vakna på nätterna fortfarande?" frågade jag. Innan sommarlovet hade Alice beklagat sig om att hon och Jasper ingen fick någon sömn på nätterna, inte för att de syntes i Alice perfekta ansikte men jag visste att de tog på henne. "Tack och lov så har de bättras. Nu sover hon oftast hela nätter även om hon har för vana att vakna fem och tycka att både jag och Jasper borde vakna. Men vi klagar inte, jag går hellre upp fem på morgonen och sover hela natten än sover två timmar för att sedan gå upp tio." Jag skrattade och tittade ner på Lynn i min famn. "Du är inte snäll mot din stackars mamma och pappa" sa jag till henne och Lynn jollrade i svar. "Hur är de själv? Går de bra med Lukas? Ska han fortfarande bli konstnär?" frågade Alice och nickade mot Lukas som fortfarande satt och målade och inte ens märkt att Alice kommit. "Japp, han är bestämd till ett hundra procent. Han fick till och med ett staffli i födelsedagspresent med palett och allt vilket jag ångrar såhär efteråt" sa jag och suckade vid minnet av när jag gick in i hans rum för att säga att de var mat och såg hela hans vägg nerstänkt i färg, inklusive min son som såg ut som en levande färgpalett. Alice skrattade och skakade på huvudet, "låt mig gissa, färg överallt?" "Om du bara visste" suckade jag vilket fick Alice att skratta sitt klingade skratt. "Det är bra med drömmar Bella och de är en fin son du har." "Tack Alice" viskade jag, rörd av hennes ord och klappade Lynns mjuka kind. "Hon är väldigt vacker" sa jag och Alice log. "Tack, jag tycker de också, jag försöker komma ihåg de fem på morgonen också men de är inte lika lätt." Jag skrattade, "jo tack, jag vet hur de är. Lukas brukade vakna varannan timme och skrika efter mat." Alice såg ledsen ut, "jag har i alla fall Jasper, du hade ingen. De måste ha varit så svårt." Jag svalde och tittade sedan upp på Alice snälla ansikte, "äh, jag ångrar inte en minut utav de" sa jag och ryckte på axlarna. "Förresten, imorgon, skulle vi ha möte då eller?" frågade jag och räckte över Lynn till Alice. Jag, Alice och Rosalie hade mejlat varandra innan sommarlovet om att ha möte efter första skoldagen om vad vi ska jobba med istället för dagen innan som vi brukar. "Jag skulle prata med dig om de. Det var därför jag väntade på dig, jag och Rosie var här redan imorse och dekorerade våra klassrum eftersom min bror flyttar hem hit idag." "Va? Emmett bor väll redan med Rosalie?" frågade jag förvirrat eftersom jag totalt tappat tråden nu. Alice log ledset mot mig och skakade på huvudet. "Inte Em, jag har en tvillingbror som heter Edward. Han flyttade hemifrån när vi var sjutton med sin dåvarande flickvän som han gjort gravid. Dem fick en son som är lika gammal som Lukas, han heter Alex och kort efter att han föddes så lämnade Lauren honom. Hon var inte precis mamma typen om du förstår. Edward skämdes så över vad han gjort att han stannade kvar i Chicago men så blev han av med jobbet och tvungen att flytta hem. Så, därför är Rosie hemma och hjälper dem andra att flytta in hans saker. Hans son börjar här imorgon så vi ville få han att känna sig välkommen, båda två, så därför ska mamma ha en middag imorgon. Kan vi flytta fram mötet till onsdag?" Jag stod chockad och stirrade på Alice. Jag hade känt henne i fyra år och aldrig hört talas om någon tvillingbror. Jag skakade på huvudet för att samla mig själv, "självklart Alice. Vi kan ta de när ni har tid. Jag förstår att ni vill vara med din bror nu när han kommit hem." Alice log stort och kramade mig med en arm för att inte klämma ihjäl Lynn. "Jag visste att du skulle förstå, tack Bella." Jag log mot henne, "det är lugnt. Ha så kul." Alice vinkade och gick mot dörren. "Det ska vi. Ses imorgon, hejdå Lukas." Lukas tittade förvirrat upp på Alice, "hejdå" sa han sedan och böjde sig ner och fortsatte måla. Alice klapprade iväg mot dörren i sina klackar och skickade mig en slängpuss innan hon försvann ut.

Jag vände mig mot Lukas som satt djupt försjunken i sin målning. Det var lika bra att börja dekorera detta tråkiga klassrum nu så de blev klart. Jag gick bort till min väska och tog fram de jag packat ner. Stora bin som jag skrivit ut från datorn där hemma och plastat in, dem skulle jag sätt upp på väggen bredvid dörren. På min kateter radade jag upp pennor, häftapparat, pennvässare, hålslagare och en ask suddgummin. I vaktmästarens förråd hämtade jag blommor som jag lämnat i hans vård under sommaren eftersom jag inte fick plats med dem i min lägenhet. Till min belåtenhet såg jag att han tagit bra hand om dem. Så i dem två fönsterkarmarna ställde jag två gröna blommor och på den lilla väggen mellan fönstrena satte jag upp en affisch på jorden. Med hjälp av en stol hängde jag rislampor i olika färger i fönstrena och på en bokhylla radade jag upp massor utav böcker och stora kuddar lade jag bredvid på golvet. Med hjälp utav färgat papper klippte jag ut små namnskyltar där jag skrev alla elevernas namn, vilket var tolv stycken och la sedan ut dem på platserna.

Under hela denna processen så kunde jag inte sluta tänka på att Alice hade en tvillingbror och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte var nyfiken på hur han såg ut. Jag satte mig vid min kateter och öppnade datorn för att läsa igenom informationen om dem sista eleverna. Rosalie och Emmetts pojke, Elias skulle börja i min klass imorgon. Han var en blond, lång pojke som var full av energi och alltid villig att ställa upp i tävlingar och sporter. Lukas och Elias var bra vänner eftersom dem spelade i samma fotbollslag. Okej, kanske att Rosalie och Alice var mina vänner. Men tanken på att dem inte berättat om Alices tvillingbror visade att vi fortfarande inte riktigt var vänner än, fast nu berättade ju hon om han. Betydde de att vi var vänner? Kanske att jag borde bjuda hem dem på mat en kväll, då kan Lukas och Elias leka. Dem var två helt olika pojkar men hade två saker gemensamt. Dem var utanför och älskade att spela fotboll. Jag tittade ännu en gång upp på min vackra son, om han inte haft Elias så hade han inte haft någon vän. Han var tillbakadragen och tystlåten och ofta i djupa tankar men de besvärade aldrig Elias som alltid pratade och höll på.

Lukas pappa var en sorglig historia. Jag hade fyllt sexton för några månader sedan och var på väg hem till min pappa efter att ha läst på biblioteket. Byn där jag föddes, växt upp i, fött barn i, utbildat mig i och nu jobbat i var omringad av en djup skog och nästan överallt var de grönt. Så, jag gick där sent på vinterkvällen, väskan tung och full av böcker, noga med att inte halka när jag hörde något knaka i skogen. Det var inget konstigt egentligen eftersom djur smög där inne men något inom mig hade knutit sig av skräck. Men jag hade viftat bort de med ursäkten att jag hade en alltför vild fantasi. Helt plötsligt hade jag känt en hanskbeklädd hand gripa tag hårt i min arm och dra in mig i en buske. Jag tappade min väska och försökte slå till vad jag antog var en man med mina händer. Men han var starkare, han tog tag i mina händer med en av sina och med den andra höll han för min mun. Jag försökte skrika på hjälp för allt jag var värd och sparkade och slog på mannen som på något sätt lyckats få ner mina jeans. När han trängde in i mig var smärtan så stor att jag nästan tuppade av. Tårarna rann och jag bad till Gud att jag skulle få leva. Men när han började röra sig, trycka sig in med all kraft så svimmade jag av smärtan. När jag vaknade så låg jag på sjukhus. Min pappa satt bredvid mig och grät. Han hade blivit orolig och kört ut för att leta efter mig och sett min väska på vägen. Han hittade mig i busken bredvid, nerblodad och blåslagen. Kort därefter kände jag att något var fel och fick reda på att mannen som våldtog mig, tog min oskuld hade gjort mig gravid. Men även om många hade svårt att förstå så fanns aldrig tanken på abort. Visst, Lukas pappa var en våldtäktsman men jag var hans mamma. Han var mitt egna kött och blod och jag var fast besluten att göra han till en mycket bättre människa än vad hans pappa någonsin skulle bli.

"Ska vi gå älskling?" frågade jag och stängde ner min dator. Minnena från den kvällen gjorde fortfarande, nio år senare, att jag vaknade på nätterna genomsvettig med tårarna rinnandes längs kinderna. Lukas tittade upp och log, "vad fint du gjort mamma" sa han. "Tack älskling. Sätt tillbaka papperna och pennorna i skåpet så kan vi åka och köpa den där väskan." Lukas sken upp ännu mer och skyndade sig att sätta tillbaka sakerna i skåpet medan jag samlade ihop mina. "Redo?" frågade jag och låste dörren till de nu trevliga klassrummet. Lukas nickade och sprang före mig mot bilen.

Inne i de lilla centrumet fanns ett galleria med en liten mängd affärer. Lukas höll mig i handen och tittade sig omkring. Det var hyfsat folktomt såhär efter lunch. "Där mamma, där vill jag gå in" sa Lukas och pekade på en liten väskaffär till höger. "Okej, då går vi dit." Lukas drog med mig in i den lilla affären. Den var mörk med väskor hängandes längs väggarna. "Kan jag hjälpa er?" frågade kvinnan bakom disken. Hon var brunett med glasögon och säkert inte äldre än trettio. "Nej tack, vi tittar bara" svarade jag och följde efter Lukas som ivrigt tittade runt bland alla väskorna på jakt efter en blå. "Okej, säg bara till" svarade kvinnan och log vänligt mot mig. "Hittar du någon älskling?" frågade jag och klappade Lukas silkeslena hår. Lukas tittade sig omkring och stannade sedan med blicken. "Den" sa han bestämt och jag följde hans finger för att se en mörkblå ryggsäck med två fack, ett stort och ett litet där fram. På de lilla facket fanns en bild på en färgpalett. Jag log och Lukas vände sig mot mig med stora bedjande ögon och putande underläpp. "Snälla, snälla, snälla mamma" bad han och slog ihop sina små händer. Jag ställde mig på tå och fick ner väskan, 300kr kostade den. Det var lite dyrt tyckte jag men den var ju perfekt. Den var i hans favorit färg och med en färgpalett på. Jag tittade ner på min som som fortfarande stod med ihopslagna händer, putande läpp och stora ögon. "Okej, men bara för att jag älskar dig" sa jag ock skratta. Lukas sken upp i ett strålande leende och kastade sig runt mina höfter. "Tack mamma, jag älskar dig också, även om jag inte fått väskan" sa han och jag kramade han tillbaka och klappade hans kind. Det var sånna ord som fick mitt hjärta att gråta av moderskärlek. Tillsammans gick vi bort till kassan, Lukas la upp sin väska till kvinnan som log mot han. "Vilket bra val" sa hon och Lukas nickade blygt mot henne. "Det blir 300" sa hon till mig och jag räckte henne exakta pengar. "Tack, ha en bra dag" sa hon och räckte Lukas påsen med väskan i. "Tack, detsamma" sa jag och tog Lukas i handen. Han bar stolt sin väska till bilen, trots att jag erbjöd mig att bära den otympliga kassen så skakade han bestämt på huvudet. Vi hoppade in i bilen precis när de började regna och Lukas satt med sin väska i knäet hela vägen hem.

När vi sprungit genom regnet och fått på oss torra myskläder så bestämde jag att de var dags att äta. Lukas satt på storarumsgolvet med alla hans skolsaker utspridda och försökte bestämma sig för vilken penna han skulle ha med sig i sitt redan proppfulla pennskrin. Det var de jag älskade mest med denna lägenheten, köket och storarummet var ett enda stort rum med bara en halvvägg på ena sidan där jag hade ställt blommor. Jag gick bort till de lilla vita köket och tog fram kycklingen jag lagt fram imorse för tining, vi skulle ha kycklingsoppa ikväll. Så medan jag laga mat så packade Lukas sin väska som var mer än proppfull när jag ställde fram vars en skål soppa på bordet med hembakat bröd till.

"Vad har du i väskan älskling?" frågade jag när Lukas satte sig bredvid mig vid de fyrkantiga träbordet. Han tittade på den tjocka väskan och ryckte sedan på axlarna. "Saker som är bra att ha" sa han och jag tittade på den fulla väskan och sedan på min son som satt och sörpla i sig soppa. "Som vadå?" frågade jag. Jag skulle antagligen vara tvungen att ta bort några saker ikväll när han somnat. "Skolböcker, vanliga böcker, pennor, suddigummi, linjal, block, vattenfärg, penslar, fotboll, kikare, mugg, visselpipa, tärni..." "Okej, jag förstår, viktiga saker" sa jag och skrattade. Lukas skakade på huvudet åt mig. "Ta inte ur någonting som du brukar mamma. Jag saknar de sen." Jag tittade chockat på han, hur visste han de? Jag som alltid var noga med att ta saker som han antagligen inte skulle märka..."jag lovar" sa jag och han log.

Senare på kvällen när jag badat och fått Lukas i säng så satte jag mig vid datan för att skriva klart en lektion jag tänkt hålla. Lukas hade varit svår att få i säng, han var exalterad inför skolan imorgon, han ville träffa Elias och spela fotboll. Jag tittade bort mot väskan som stod lutad mot halvväggen och suckade, jag hade lovat att inte ta ut något men tanken på att Lukas skulle bära den tunga väskan fick de att knyta sig i magen på mig. Så plingade de till på min dator. Facebook som jag hade uppe på en annan flik visade ett nytt meddelande. Jag tryckte upp den och såg att Alice skrivit till mig.

Alice- hej Bella, hoppas att jag inte stör men jag ville bara tacka ännu en gång från mig och Rosie för att du flyttar fram mötet för vår skull.

Jag log och svarade genast.

Bella- hej Alice, jag vill bara säga ännu en gång att de är lugnt ;) nä, men allvarligt, det är inget att tacka för, jag förstår.

Alice- tack Bella. Du betyder så mycket för oss och vi är så glada att ha en så förstående vän :)

Jag log mot mot datan som en idiot. Dem var mina vänner, lycka spred sig genom min kropp och jag ville skrika och gråta samtidigt. Dem var mina första vänner och jag kunde inte förklara hur mycket de betydde för mig. Jag tog en klunk te innan jag svarade för att samla mig.

Bella- tack, och ni ska veta att ni betyder minst lika mycket för mig. Därför undrar jag om ni har lust att käka middag hos mig? Nästa vecka kanske? Lynn och Elias är lika välkomna.

Alice- jättegärna! Vi kan ju bestämma dag imorgon?

Bella- va kul! Låter bra :)

Alice- okej, jag måste gå och försöka sova medan jag kan. Det har varit en lång dag. Godnatt Bella och vi ses imorgon :)

Bella- godnatt Alice :)

Jag stängde ner min dator. Klockan var mycket och jag skulle upp imorgon. Så, jag släckte ner överallt innan jag tittade in till Lukas som sov lugnt i sin säng. Jag pussade hans kind och klappade hans mjuka hår innan jag smög in till mig. Tanken på att jag med säkerhet visste att Alice och Rosalie var mina vänner värmde mitt hjärta. Jag har aldrig haft några riktiga vänner direkt. I skolan hade jag en, Angela men hon flyttade från byn med sin pojkvän Sam efter dem gift sig. Jag somnade lycklig den kvällen. Tanken på att ha riktiga vänner var lycklig och spännande.

Första kapitlet klart :) lämna en RW eller ett PM så jag vet om jag ska fortsätta eller inte...

Tack för att du läste :)