Så, det här är min första, egna, fanfic. Vi får se hur det går, om det ens är värt att fortsätta skriva?
Kram!
Jag låste upp dörren till min och Alices lägenhet efter en lång dag på jobbet i bokhandeln Esme's. Det var en från början ganska liten butik med få kunder, men hade med åren växt till en av Seattles större. Esme, som ägder den, är bland de snällaste av de få människor jag känner. Jag har jobbat hos henne sen jag var 18 år, sedan jag flydde hit till Seattle efter vad han gjorde mot mig. Det hade börjat som en underbar kväll, men sen... nej, tänk inte på DET!... Hmm, var var jag?... jo, jag flyttade hit från Poenix, där jag hade bott hela mitt liv med min mamma, Renee, och min pappa, Charlie.
Min allra bästa vän, Mary Alice Brandon (men kalla henne inte Mary, om du håller livet kärt), hade flyttat hit när vi båda var 13 år och hennes pappa hade fått ett jobberbjudande på något stort företag. Det var en stor förändring med tanke på att vi hade bott grannar sen vi kom hem från BB för första gången och aldrig varit ifrån varandra någon längre tid, till att nu bara kunna ses på långhelger och lov.
Efter det som hände med honom, flyttade jag som sagt till Seattle och fick bo tillsammans med Alice, som ändå hade en på tok för stor lägenhet för bara en person. Vad som passade ännu bättre var att Alice, som tidigare hade jobbat hos Esme i bokhandeln, där även Esmes son och Alices pojkvän, Jasper, jobbade, nu hade fått jobb på något modemagasin. För att vara helt ärlig kan jag aldrig komma ihåg vad det heter, och har noll intresse i mode, vilket enligt Alice "borde vara olagligt, det är ju varje människas skyldighet att bry sig om sina medmänniskors liv", vad hon menar med det har jag aldrig riktigt förstått, men än så länge har jag inte lyckats ta livet av någon... Jag är ganska säker på att hon egentligen är ganska glad, då hon ofta kan bestämma över vad jag ska ha på mig. Det kanske är därför ingen har dött än... Men varför skulle någon titta på mig, med mitt tråkiga, bruna, långa hår, tråkiga bruna ögon, tråkiga, tråkiga, tråkiga, ja ni fattar... För att inte tala om att jag är knallröd i ansiktet större delen av min vakna tid, jag rodnar för precis allting. Liksom, kom igen, vilken normal person rodnar när man beställer en kaffe latte på Starbucks? Precis.
Tillbaka till ämnet, vad var jag nu igen? Just det, Alice fick ett annat jobb, och jag fick ta över efter henne. Det passar mig jättebra eftersom min favoritsysselsättning är att läsa, helst klassiker som Svindlande höjder, Stolthet och fördom och Förnuft och känsla. Men jag läser det mesta som Esme ger mig, för att jag ska kunna rekommendera böcker till kunder. Med tanke på det har min boksamling vuxit sig ganska stor, trots att jag bara behåller de böcker jag faktiskt tycker om. Fast det är klart, mina böcker tar i alla fall inte mer plats än Alices kläder. Hon har en walk-in-closet, och som om inte det räckte, har hon ett helt rum till fyllt med hennes kläder. Okej, hon säger att nästan hälften är mina, men det är ungefär lika sant som att hälften av alla böcker jag har är hennes. Och Alice läser aldrig, om det inte är Vouge, så klart.
Medan jag funderade hade jag hunnit komma in och hänga av mig min rock (bild i profilen), och börjat tänka på vad jag skulle laga för kvällsmat till mig och Alice. Just som jag började kolla om vi hade ingredienserna för en lasagne ringde min mobil.
"Hallå?" svarade jag, utan att kolla vem det var.
"Hej Bella, det är Alice. Sluta laga mat nu, jag har pizza med mig. Det är ok att Jasper och tre till följer med också va?" sa hon så snabbt att jag aldrig hade förstått om det inte var för att jag hade känt henne så länge och var van. Dessutom verkade hon på något konstigt sätt alltid veta vad jag gjorde när vi pratade i telefon. Eller så inbillade jag mig, jag lagade alltid mat till oss vid den här tiden... Jag kan inte förstå hur Alice överlevde innan jag flyttade hit, för hon kan verkligen inte laga mat, det är knappt hon vet hur man hanterar en mikro. Men det är alltid hon som diskar.
"Uhm, ja, okej..." svarade jag.
"Vi är där om en halvtimme, pusshej." och innan jag hann reagera hade hon lagt på.
Medan jag dukade fram tallrikar och bestick för sex stycken tänkte jag på Alice. Hon hade alltid varit så här hyper, som en duracellkanin. Jag däremot, var rena motsatsen. Tyst och lugn, lite tankspridd kanske... Det är nog därför vi kommer så bra överens, hon har energi så det räcker till oss båda och blir över.
Så fort jag var klar med dukningen tog jag fram den nya boken jag fick Esme idag, Män som hatar kvinnor. Titeln fick mig att tänka på honom, jag har alltid undrat vad jag gjorde för fel. Något måste det ju varit. Jag har inte dejtat någon annan sen dess, och det är fem år sen. Innan jag hann fundera mer på det hörde jag dörren öppnas.
"Bellaaaaaaa!" hörde jag Alice ropa.
"Här inne Alice!" ropade jag. Hon kom in i rummet med Jasper på släp, bärandes på några pizzakartonger. Sedan kom den största man jag någonsin har sett, det var bara muskler. Han hade armen om en blondins axlar. Men den som fick mig att stanna upp med blicken kom in sist, rufsigt röd-brunt-bronsfärgat hår, och vackra, djupa, smaragdgröna ögon. Jag hade aldrig sett någon så vacker. Alice pratade i bakgrunden men jag hörde inget av det hon sa.
"...Bella, BELLA, BELLA!" ropade hon och viftade med handen framför mitt ansikte.
"Mmm... va?" frågade jag när jag äntligen lyckades slita mig från hans gröna ögon.
"Lyssnade du på något av det jag sa?" frågade Alice. Jag rodnade och tittade ner i knät.
"Ehm... nej..." svarade jag tyst, röd som en tomat i ansiktet.
Alice himlade med ögonen "Det här är Rosalie, Jaspers syster..." sa hon och pekade på blondinen. Först nu såg jag henne verkligen, hon såg ut som en modell, långa ben, kristallblå ögon, höga kindben, kurvor på rätt ställen... "...och det här är Emmett, Rosalies pojkvän..." fortsatte Alice och den muskulösa killen log och vickade med ögonbrynen, vilket fick mig att rodna, igen. "... han är inte så farlig som han ser ut. Och sist men inte minst... Edward." avslutade hon.
Han log snett mot mig, och ännu en gång kände jag hur mina kinder blev knallröda.
Edward. Edward. Tankar? Vad kunde jag gjort bättre? Tänka på till nästa gång? Något som jag gjorde bra? Det är bara ni läsare som kan få mig fortsätta skriva. Tänk på att det här är min första egna fanfic när ni kommenterar, konstruktiv kritik uppskattas!
Och där var första kapitlet slut. Bra? Dåligt? Urkasst? Snälla lämna några ord om vad ni tycker.
Jag vill veta om den är värd att fortsätta på :)
Kram!