Ännu en fanfiction om Mystery skulls, med fokus på Lewis och Arthur (Jag älskar den chippen). Den här inkluderar en inblandning med min OC Nichira resten tillhör inte mig utan de som skapade animeringen till mystery skulls.

Kort handlar det om att Lewis visst kände till om besattheten Arthur var under men av en eller annan anledning gjorde ett avtal med ett annat monster (Nichira) för att glömma det. Se sedan vad som händer när de två vännerna möts igen.

Kapitel ett

"Kan vi gå tillbaka nu? Snälla." sade mannen med de vardagliga kläderna i gula eller orangea nyanser. Den stora mannen med de formella kläderna i olika lilla nyanser småskrattade.

"Var inte så orolig Arthur. Inget kommer att hända dig medan jag är här. Det lovar jag."

"Jag tycker fortfarande inte om det här Lewis. Den här grottan är för... mörk."

En kvinna i söta kläder i olika nyanser av blått gav sig in i samtalet. "Kom igen nu Arthur, var är din äventyrslystnad? Den här grottan är ju otrolig." Hon viftade med armarna som i uppvisning av vilken grotta hon pratade om.

Arthur ryste till och klamrade sig fast mot Lewis rygg medan han misstroget tittade på skuggorna i grottan som skapats av Lewis fackla. Den stora mannen lyfte upp en av sina kraftiga händer och klappade lätt på den skrämde mannens hand som hade ett stadigt tag om hans axel. "Så, så Arthur. Ingen fara kommer att komma åt dig. Eller hur Vivi?"

"Självklart inte. Fast det tyckts ha hänt en osannolik summa dödsfall i den här grottan, men det är det som är vårt mysterium att lösa. Inte särskilt mycket mening att komma hit utan ett mysterium."

"Var det där menat för att lugna ner mig?" svarade Arthur som tryckte sig än mer mot Lewis.

"Voof." kom svaret av deras hundkamrat med en udda kombination av vit päls på kroppen, svart på tassarna och med en kalufs på huvudet i färgerna svart och rött. Han bar även på ett par glasögon med gult glas på snoken. Hunden gick fram och puffade till Arthurs ben med nosen.

"Tack Mystery. Du är en riktig bra kompis."

"Hej är inte jag en bra kompis?" sade Vivi.

Lewis skratta. "Jag tror att du också är en bra vän för Arthur Vivi men kanske inte när det gäller att vara lugnande." sade han medan han strök med tummen över Arthur handrygg.

De fortsatte allt djupare in i grottan vars skuggor som tycktes vara av både svart och grönt, dansade på väggarna som om de hade ett eget liv. Utöver skuggorna tycktes grottan vara helt tom men ändå hade man en känsla av grottan som om den var båda död och vid liv på samma gång.

Gruppen kom efter ett tag fram till en korsning som gick åt två riktningar den ena mot höger den andra mot vänster. Mellan de två gångerna fanns en skyllt med en pil åt vardera håll, men på pilarna stod samma konstiga symboler som inte sa något till de som tittade på dem. Mannen i gula/orangea kläder gnydde till vid synen av den gröna dimman som fanns i båda gångerna. Mer i den högra än den vänstra.

Efter en kort diskussion i gruppen kom de fram till att Vivi och Mystery skulle ta gången till höger medan Arthur följde med Lewis i gången till vänster.

I taket som det bara tycktes finnas stalaktiter slog en av dem upp ögon av rent grön som lyste som av ett inre ljus. Fladdermusen tittade ner på människorna där den satt, en av dem tog dess uppmärksamhet till sig mer än de andra. Mannen med orange västen och hår lika orange gav ut vågor av inte bara skräck för grottan utan även något mer, något mörkare, något mer sorgset som den försökte hålla borta från de andra i gruppen. Fladdermusen gav ett grin i från sig när den tyst och i skydd av mörkret valde att följa efter denna utsökta måltid. Den la inte märke till hunden som uppfattat något och som hade vänt om för att följa efter de två männen hellre än flickan.

Männen hade kommit fram till en återvänds gränd som var i skepnaden av en klippa som hängde ut över ett hav av stalagmiter. Arthur stannade ett par steg efter Lewis medan den lila kläde gav en låg vissling ifrån sig när han tittade ner över stenspets havet ett flertals meter nedan för dem. "Vore inte kul att falla här ifrån."

Arthur stod lätt skakande i gången. Han tyckte inte om hur Lewis var så nära kanten och skulle helst att de vände om för att kunna gå i kap Vivi. Han tänkte berätta detta för Lewis när han kände något konstigt, han skakade inte längre och hans arm började kännas kall som om den började domna.

Lewis som stod en aningen lutad över kanten fick syn på Vivi långt där nere och antog att den andra vägen troligen då ledde till det nedre planet. Han hade just tänkt ropa till henne och vinka när allt plötsligt blev helt svart.

Runt om sig såg han absolut inget, han kunde inte ens se marken han stod på. Han kunde dock fortfarande se sig själv tydligt och klart eller åtminstone det av han själv som fanns inom hans synfält. Det blev även snabbt klart för honom att han inte kunde röra sig längre, men trots den uppenbara paralysen kändes det inte som om han var paralyserad. Inte som den gången han råkade bli zappat av en höggrad likström. Han stod helt enkelt orörlig, han fick dock inte mycket med tid att tänka på det innan han hörde en röst ur ingenstans.

"Du vet om att du kommer att dö, visst?" Rösten lätt varken undrande eller orolig utan mer som road av sin egen kommentar.

Lewis tyckte inte om detta och försökte tänka ut hur han skulle ta sig ur det, han gissade att de just hittat vad som tagit koll på de som gick in i grottan.

"Fel men inte allt för långt därifrån antar jag. Jag har inte dödat någon i den här grottan och inte heller tänker jag göra det men det finns gott om andra som är liknande till mig här som gör sånt. Det är en väldigt sött vän du har med dig förresten."

Lewis förstod flera saker av det saken sa till honom. Att ett: Den refererade till Arthur. Två: Just den här saken tänkte inte döda honom. Och tre: den kunde tydligen höra vad han tänker. Fast han var inte så säker på punkt två, mest på grund av att han inte kan röra sig och att saken nämnde att han skulle dö.

"Du är en smart en, vilket nästan är lite synd. Sådant har en tendens att göra insikten värre. Jag sa att jag inte skulle döda dig och anledningen till att du inte kan röra dig är för att jag skapat en ficka i rum som jag styr över. Jag kan även informera dig att detta samtal händer under loppet av mindre än en sekund och att den som kommer att döda dig är din vän."

Lewis blev arg över anklagelsen saken gjorde mot hans vän. Arthur skulle aldrig göra något sådant.

"Jag skulle föreslå att inte ta till en sådan ilsken ton" från ingenting kom saken som pratade med honom fram och stod rak i ryggen framför honom. Det var en svart sak med stora och små taggar över kroppen, dess form hade en påminnelse om en känguru men med förvrängda delar. Som de stora klona till händer som sitter längs ut på dess långa armar som är tjockare längre ner än vid axeln. Dess huvud var en udda form, lite som en vargs men ändå inte. "Jag skulle också föredra om du slutade att kalla mig för 'saken'. Jag är ett monster och om vi går på namn är jag Nichira. Och det spelar ingen roll vad din vän 'skulle eller inte skulle göra'."

Vad har du gjort?

"Jag har inte gjort någonting, när jag jobbar med människor är det under kontrakt och avtal. Inget av det är jag just nu i arbete med. Men som jag sa tidigare finns det gott om andra här och din vän råkar vara en väldigt frestande godbit."

Kommentaren agiterade Lewis till en hög grad. Våga inte röra honom. Hör du mig?

"Återigen så har jag inget med detta att göra. Vad sägs om att jag släpper dig från fickan så att händelsen kan fortsätta. Jag råder dig att under det ögonblick innan du blir knuffad tar en ordentlig titt på båda halvorna av din väns ansikte."

Lewis kände hur hans blod blev alldeles kallt när han förstod vad som skulle hända. Han ville dock fortfarande inte tro på det monstret sa till honom.

Lika snabbt som mörkret kom försvann det och han rätade sig samtidigt som han snabbt vände sig om. Han hann precis i tid för att få en hand som gav ett starkt tryck mot hans bröstkorg medan han såg på sin väns ansikte. Den vänstra halvan av ansiktet var grön till huden och dess ögonvita var helt svart med grön iris, den gav honom ett hånfullt leende. Men Lewis ögon stannade inte kvar på den halvan utan tittade till den högra där han fick se sin vän. Arthurs ljusa hud verkade bleck och hans öga var uppspärrat och hade inget annat än fasa och förtvivlan i sitt djup, hans mun var friden till ett tyst och plågat skrik.

Lewis föll av klippan men även om han var rädd för mötet med stenspetsarna på botten var han mer orolig och sorgsen för sin vän som var kvar på klippan. Mörkret kom tillbaka och bredvid honom stod monstret igen.

"Jag sa att han skulle döda dig."

Lewis blev mer än bara arg för vad monstret sa om hans vän, han blev rasande. Det var inte min vän som dödade mig det var det andra monstret i honom som gjorde det.

"Det kommer inte att ändra vad din vän nu kommer att leva med. Du behöver förresten inte vara orolig för den demonen längre, hunden slet just av armen som demonen tog över och som den nu är fast i." Monstret tittade upp mot vad Lewis antog var klippan borde vara. "Fast det spelar ingen som helst roll. Den där pojken är ett alldeles för bra pris för att någon av de andra sakerna här ska ignorera honom länge, nu när de väl har sett honom kommer de att förfölja honom vart han än går." Monstret log och lät alldeles för belåtet i Lewis öron.

Rör honom inte.

"Jag kommer inte att gå efter honom trotts vad man skulle få utav det."

Det finns inget ni kan få av honom. Det finns inget som borde intressera er mer av honom än av andra.

Monstrets leende blev allt bredare. "Där har du fel igen. Låt mig ge dig en snabbkurs av intresse för både monster så väl som demoner. Majoriteten av oss lever eller kan leva på vad människor känner, ju starkare känslor desto bättre, vanligen är det de negativa känslorna som är de skarpaste och lättast att få ut från en människa.

Du och de andra två tycks inte ha märkt det men din vän är mycket mer känslofyllt laddad än vad som är standard, det är dessutom av den negativa sorten. Han utsöndrar tjocka vågor av energin som utpekar att han inte bara har nytillkomna sorger utan även den mogna doften av väldigt gammal bedrövlighet. Din vän är inget annat än höjdpunkten för vilken gourmé som helst när det gäller sådana som mig. Och nu när han har din död på sitt samvete kommer detta att eskalera till nya höjder, det kommer inte gå en enda dag där han kommer att ha en hel frid igen."

Detta förskräckte Lewis att höra, han kunde dessutom höra på monstret att den själv inte var intresserad av hans vän men att det även var tydligt att den var road över hur något skulle göra illa hans vän. Han visste att han måste komma på något för att kunna göra sin vän trygg från det som fanns i den här grottan. Medan han tittade på monstret bredvid honom kom han även på hur han skulle göra det.

Jag vill skapa ett avtal med dig.

Monstret tittade ner på honom igen och gav intryck av att den inte hade uppfattat vad han tänkte till den.

Jag vill att du skapar ett avtal med mig.

Monstret slutade le och stod tyst en stund innan den svarade. "Vad vill du ha för avtal?"

Ett avtal där du ser till att inget från den här grottan på något sätt gör illa Arthur igen.

"Den uppgiften är fullt möjlig för mig att genomföra men det är om du är villig att betala priset för det."

Jag struntar i vad du gör med mig så länge du skyddar Arthur från allt som är från den här grottan.

"Ett råd för dig barn är att aldrig erbjuda allt för ett avtal samt att du frågar vad den andra parten vill ha innan du försöker genomföra ett avtal. Och för det här arbetet vill jag inte ha dig som pris men jag vill ha något väldigt specifikt av dig för det. Jag vill ha vissa delar av ditt minne om idag, jag vill att du ska glömma bort att din vän var besatt."

Lewis kunde inte riktigt förstå varför monstret ville ha de minnena borta från honom men det lät bättre än att låta det som fanns i grottan att kunna komma åt Arthur.

"Vårt avtal är som följer:

Människa Lewis som är part ett vill att monster Nichira som är part två ska beskydda och förhindra all vidare skada eller illvilja mot människa Arthur från de i grottan som avtalet ges i.

Monster Nichira som är part två kommer att ta betalt av människa Lewis som är part ett i form av specifikt utvalda av part två minne från part ett från dagen avtalet ges.

Har vi ett avtal?"

Ja.

"Avtalet är nu i praktik och kommer att vara så tills part ett inte längre önskar att ha avtalet kvar." Monstret log en sista gång mot Lewis innan den och allt mörker runt om den försvann.

Lewis föll möt sin död och under sitt fall hann han tänka på hur den han trodde var hans vän hade knuffat honom av klippan. Han tänkte på hur det inte var möjligt, sedan hur det verkligen hade hänt och slutligen började han att känna vrede mot sin före detta vän. Om jag någonsin får chansen till det kommer jag att hämnas för vad du gjort mot mig. Arthur.

Sen kom klipporna och skriket från en kvinna i blått blev avskedet för Lewis.