Hej! Jag har bestämt att göra en svensk översättning på "The Hunger Games: A different scenario.", detta då det verkar finnas väldigt få svenska fanfictions om Hungerspelen. Detta är synd och därför kommer jag översätta min längsta historia för er som föredrar att läsa på svenska. För er som inte har läst denna historia på engelska har jag flyttat Katniss och Peetas hungerspel ett år bakåt i tiden, vilket betyder att de är mentorer i det 74:de hungerspelet.
Kapitel 1 – Den första slåttern efter vår vinst
På slåtterdagen vaknar jag upp i mitt sovrum i Segrarbyn. Det är första gången jag och Peeta är mentorer och jag skakar redan av nervositet. Även om mitt eget namn inte längre finns i de stora kloten mer, har jag vänner och familj som fortfaronde spelar spelet. Madge är fortfaronde med, precis som Rory och Prim. Peeta har också vänner vars namn finns i de stora kloten med namn. Jag har varit en bråkmakare och ett stort problem för huvudstaden och den bästa hämnden hade helt klart varit att välja en spelare som jag eller Peeta bryr oss om. Jag kan inte ta min systers plats en gång till. Jag hoppas att de visar mig barmhärtighet och lämnar henne och mina vänner i fred.
När jag kommer in i köket är Peeta redan där. Han har tagit med sig frukostfrallor och ostbullar. "Hej Katniss" säger han och ler mot mig medans han brer en fralla. Han sitter redan ner vid frukostbordet med min syster och mamma. "Hej Peeta" svarar jag trött medans jag sätter mig ner på stolen bredvid honom. Peeta är helt ensam i hans hus eftersom hans föräldrar och syskon fortfarande bor i bageriet. Därför brukar han äta frukost eller middag med oss. Han äter oftast lunch i bageriet med sin familj. Den här morgonen säger jag inte så mycket och Peeta respekterar min tystnad. Istället pratar han med min mor och med Prim. Han vet att jag är nervös inför slåttern. Jag vet att han också är det. Det enda jag har kunnat tänka på den senaste månaden är på vilken unge från skolan jag kommer tvingas träna. Träna och sedan se dö en vecka senare. Istället för att prata om det faktum att det är slåtterdag i dag pratar de om vårt planerade bröllop. Jag lyssnar inte så noga tills min syster frågar mig om bröllopsklänning. "När ska de välja din klänning, Katniss?" undrar hon. "Öh, jag vet inte. Jag tror att de kommer meddela det under spelen. Cinna har inte berättat så mycket om det för mig." säger jag och ler mot min syster. Hon ser så mycket äldre ut än hon gjorde för bara ett år sedan. Hon har växt upp så fort och jag kan inte förstå att det bara har gått ett år. Bara ett år sedan jag och Peeta åkte till huvudstaden för första gången. Då visste jag inget om vilka känslor den blonda bagarpojken hade för mig. Känslorna han fortfarande har inom sig. Känslorna jag har avvisat sedan dess bakom kamerorna. "Hon kommer vara ursnygg i vilken klänning de än klär henne i" säger Peeta. Jag vet att han menar det, men jag vet att han säger det för att retas med mig. Nuförtiden är vi bara vänner bakom kameran, vilket gör det mycket enklare. Det är enklare, men jag vet att han fortfarande är djupt sårad. Jag svarar på hans kommentar med hans egen medicin. "När publiken ser dig i kostymen som Cinna och Portia valt ut till dig kommer du blända dem allihop. Mig inräknad, vet du." Han ler och kisser mig på kinden. När Peeta gör det kommer Haymitch mycket passande in genom dörren. "Värmer ni redan upp inför kamerorna på torget, mina turturduvor?" skrattar han och tar en klunk från sin flaska som han håller i ena handen. Han är inte lika full som vanligt, men han är redan lite ostadig. "Håll tyst, Haymitch!" suckar jag. "Och ta ett bad?" skämtar han. "Jag har redan tagit ett bad och den här gången utan att du gav mig en förkylning eller lunginflammation." Peeta skrattar åt minnet från morgonen första dagen av segrarturneringen. "Men du vill kanske äta något innan showtime, Haymitch?" föreslår Peeta. Haymitch gör som Peeta sa till honom och sätter sig ner med oss. Han brer en bit bröd som Peeta hade med sig när vi hör någon knacka på ytterdörren. "Undrar vem som är här en dag som denna." säger jag och går för att öppna dörren. Bakom ytterdörren hittar jag Gale. "Hej Katniss. Har du tid för en promenad? Jag skulle vilja prata med dig innan du försvinner iväg med din fästman" säger han. Han är fortfarande svartsjuk på Peeta och vägrar kalla honom för hans namn. "Ja, om du inte vill äta frukost med oss?" säger jag. " Jag åt med min familj innan jag kom hit." svarar han när han ser mitt frukostsällskap som sitter i köket. När jag inser att jag fortfarande går runt i min pyjamas ber jag honom komma in. Jag säger till Peeta och de andra att jag ska gå på promenad med Gale och går sedan upp för trappan för att byta om. Jag byter om till en tröja och ett par jeans. När jag kommer ner till köket igen ger jag Peeta en kram och han ger mig en puss på kinden. Jag undrar om det var en signal till Gale. Peeta vet att Gale kysste mig en gång och det gör honom beskyddande. Han berättar att han ska träffa sin familj innan slåttern och ber mig vara försiktig. "Vi ses sen, Sötnos" säger Haymitch när jag stänger ytterdörren.
"Varför kallar Haymitch dig för Sötnos, Katniss?" frågar Gale irriterat. "Kom inte här och säg att du är svartsjuk på Haymitch också, Gale" skämtar jag. "Han använder det smeknamnet precis lika mycket för att retas med Peeta som med mig" säger jag medans vi går nerför gatan. Jag inser att vi går mot mitt gamla hus i Sömmen. "Vad ville du prata om, Gale?" undrar jag medans vi går förbi flera av mina gamla grannar. "Jag ville bara spendera lite tid med min kusin innan hon åker till huvudstaden med bagarpojken. Jag kommer sakna dig, Catnip" säger han. Vi är vid mitt gamla hus nu, min syster och mors officiella hem. Om Jag skulle dö skulle de få flytta tillbaka till det här stället. Jag vet att Peeta skulle bjuda in dem att leva med honom om det skulle hända. Men jag har ändå pratat med dem om en uppgradering av huset. Inte för att jag vill att de ska lämna mig ensam i det stora huset i segrarbyn. Jag skulle vilja skapa ett sjukrum för sina patienter där, eftersom det är en lång väg att gå om någon skulle behöva desperat hjälp i Sömmen. Jag vill inte att mitt gamla hem ska stå tomt och jag skulle tycka om att kunna hjälpa mitt folk i distrikt 12. Prim och min mor sa att de tyckte om idéen, men att mina idéer får vänta tills jag kommer hem från spelen i år. Jag kan inte förstå att jag ska tillbaka till huvudstaden idag. Att jag är en av de nya mentorerna i det här spelet. Jag vill inte veta vem jag ska hjälpa den kommande veckan. Människorna i Sömmen tittar på mig och Gale i rädsla när vi går förbi. De vet att jag kanske kommer vara mentor åt deras barn i de kommande spelen. Och jag kan inte beskylla dem för att titta på mig när jag går igenom det fattigaste området i distriktet. Idag är jag en symbol för döden, precis som liemannen är året runt. Jag hr inte hemma bland dem mer, men jag hör inte hemma bland de galna huvudstadsborna heller.
När jag kommer hem hittar jag Cinna i soffan vid eldstaden i vardagsrummet. Peeta är borta, precis som Haymitch. Jag kramar Cinna och sedan börjar vi jobba. Octavia och Venia väntar på mig på övervåningen. Mitt team känner mig numera, de vet att mina naglar far illa efter ett par månader utan dem. Idag behöver de inte göra en full sminkning, men de gör mina naglar och en naturlig sminkning i ansiktet. När de är klara klär Cinna mig i en vit tröja, svarta byxor och bruna läderkängor. Han flätar mitt hår i flätan jag brukar bära. Han fäster den guldiga härmskrikebroschen på min tröja. Hans sista detalj. "Är du redo för showtime?" frågar han. Jag nickar. När de är klara med att göra mig vacker inför kamerorna går jag till bageriet för att träffa Peeta. Han har en himmelsblå skjorta, ljusbruna byxor och lika dana kängor som jag har på mig. Vi går till Rättens hus, där vi träffar Effie för att förbereda oss för ceremonin. I år är hennes peruk rosa, precis som hennes klänning. Man kan lätt se att hon är glad att oss igen. Jag är glad över att träffa henne igen, men jag är inte så ivrig inför spelen. Effie känner av att jag är missnöjd över min position. "Vi har ett stramt schema, så ni måste bara göra det jag säger, okej?" kvrittrar hon medans vi ser Haymitch gå upp på scenen. "Jag vet att det inte är ett trevligt jobb, men ni kommer klara av det bra" säger hon till mig och Peeta innan hon springer iväg på sina höga klackar.
Ceremonin börjar och Effie kvittrar på som varje år, men inte med samma energi som hon brukar ha på scen. Folkmassan är tyst som vanligt. Det har i alla fall inte ändrats. Jag tittar ut över havet av barn från stolen där jag sitter mellan Peeta och borgmästaren. Mitt folk väntar på sin dödsdom. Jag hittar min syster bland de andra i hennes ålder och sedan ser jag Rory som fyllde tolv i år. Jag hoppas att de kommer lämna torget i säkerhet. Men jag vill inte heller att någon annan ska behöva lida, men jag är tillräckligt egoistisk för att be för att min familj och mina vänner inte ska bli utvalda. Prim har bara två lappar med i år och Gale fick lova att Rory inte skulle ta ut några extra. Om de behöver något så behöver de bara fråga om det, även om Gale är för stolt för att ta emot hjälp från mig. Han frågar mig väldigt sällan om något. Jag sa detsamma till Hazelle för att vara helt säker. Det är bara tre lappar bland tusentals andra. Jag vet vad jag tänkte förra året. Prim hade bara en lapp och Effie valde ändå henne. Oddsen säger ändå att hon och Rory är säkra, men man vet aldrig säkert. "Som alltid, damerna först" säger Effie och går fram till klotet och tar upp en lapp slumpmässigt. "Den kvinnliga spelaren från distrikt 12 som spelar i de 74:de hungerspelen är Molly Smith". Jag ser en gråögd, mörkhårig artonåring gå upp på scen. "Nu till pojkarna" säger Effie efter att hon frågat efter frivilliga. Effie läser namnet på lappen. "Den manliga spelaren från distrikt 12 som kommer spela i de 74:de hungerspelen är Jake Ferry" jag andas ut när jag inser att min familj är säker. Men sorgen slår till medans de nya spelarna skakar han. Jag låter en tår rymma ner för min kind. Jag kommer ihåg förra året som om det var igår. Peeta ser medlidande på mig, men jag ser också en sten lyfta från hans axlar. Inga av hans vänner blev valda. Jag ser på pojken som är lika gammal som Rory. Han är blond och blåögd, precis som Peeta. Molly är mörkhårig, precis som jag. Jag ser att båda spelare är väldigt tunna och bleka. De måste veta hur känslan av svält känns. I hemlighet undrar jag om Effie kommer tycka om deras bordsskick ikväll.