Allt började en tidig sensommar kväll i Edoras. Runt om i de gamla trähusen satte sig familjer ned för att äta kvällsmål. I ett av de större husen beläget i den övre cirkeln nära Meduseld höll en piga på att duka ett avlångt träbordet med tenntallrikar och bestick. Hon gnolade glatt medan hon skramlade med ölsejdlar och vinglas. En vindpust blåste in från ett av de öppna fönstren och fick fatt i högen av linneservetter som låg vid ena bordsändan och väntade på att bli vikta. Servetterna flög över rummet och landade vid fötterna på en rundlätt kvinna i klarblå klänning som just klivit in genom dörren till matsalen.
"Frejavid! Stäng fönstret." Kvinnans gälla röst fick pigan att stanna upp mitt i en rörelse och krypa ihop. "Och byt ut de här servetterna mot nystrukna." Klänningen svischade över golvplankorna av trä när hon vände på klacken och försvann ut ur rummet. Pigan Frejavid stod kvar i samma ställning tills hon hörde sin matmors steg dö bort.
"Det var inte jag som öppnade fönstren." Muttrade hon för sig själv medan hon böjde sig ned mot golvet och plockade upp de utspridda servetterna. Just som hon sträckte sig efter den sista servetten räcktes den fram av en smal hand. Hon höjde blicken och såg ett par bara fötter som stack fram under en sliten klänningsfåll. Synen fick henne att le och hon lät blicken fortsätta upp över den slitna klänningen tills den stannade på ett vänligt leende ansikte med gröna ögon. Hon tog emot servetten från den utsträckta handen och la den överst i högen hon bar i famnen.
"Tack, jungfru Meawen." Frejavid rätade på ryggen och neg.
"Frejavid, lyssna inte på mor…hon är på hemskt humör…far röker i biblioteket igen." Meawen skrattade och gick fram till ett av de stora fönstren och stängde det. Hon fortsatte mot det andra, stängde även det och vände sig mot Frejavid. "Kommer Lissawyn och Ceorl till kvällsmålet?"
Frejavid nickade innan hon försvann genom dörren till köket. Meawen stod ensam kvar i rummet och tittade på bordet. Hon rätade till duken och två av tallrikarna som stod snett innan hon gick för att byta om. Hennes mor krävde att alla skulle vara ombytta och i sina finaste kläder till kvällsmålet.
"Vi är inga barbarer… det är en skyldighet att alltid presentera sig från sin bästa sida." Sa hon lågt för sig själv, citerandes de ord som Ceciriel själv ofta yttrat.
Meawen hade aldrig förstått sin mors besatthet med vett och etikett. Ingen annan av hennes vänner behövde byta om till kvällsmålet, i deras hus räckte det med att man tvättade händerna. Ceciriel hävdade att i Gondor, där hon var född, bytte alla om till kvällsmålet och att hennes familj inte skulle vara sämre.
Solen hade antagit en rödaktig ton när Meawen steg in i matsalen igen. Nu var den slitna klänningen utbytt mot en aftonklänning av gondorianskt snitt i en smörgulkulör. Den var en gåva från hennes bröder, Ceorl och Tarkil, när de återvände från Minas Tirith tillsammans med Kung Theodens begravningsfölje. Ceorl hade fått ett svärdshugg i ena benen och tvingats resa i vagn tillbaka till Rohan. Tarkil som varit ovillig att lämna sina skadade vapenbröder hade övertalats att resa hem av deras morbror Bregorion. Meawen var övertygad att det var han som hjälpt bröderna att välja inte bara hennes klänning utan även klänningen deras mor fått och fästningsgåvan Ceorl gett Lissawyn.
I matsalen stod Tarkil och hällde upp öl i två stånkor. Han tog den ena och räckte den till en äldre man som saknade sin vänstra arm. Mannen tog emot stånkan och drack en djup klunk. Meawen log när hon såg det. Trots alla förändringar Ceciriel infört när Haldeon gifte sig med henne fanns det vissa saker hon inte lyckats rubba. Hon hade fått honom att köpa loss tomten bredvid sitt föräldrahem och slå ut väggen mellan husen. På så sätt hade hon fått bl. a. en matsal och ett bibliotek. Inte för att Haldeon någonsin förstått vad de skulle med en matsal och ett bibliotek men han hade insett tidigt i sitt äktenskap att ju mer Ceciriel fick som hon ville ju lugnare och behagligare fick han det. Haldeon tog ytterligare en klunk av ölen, ställde ned stånkan på spismanteln och sträckte ut handen mot sin enda dotter.
"Meawen, min vackra Meawen." Log han, drog in henne i sin famn och kysste hennes hjässa. "Vad har du haft för dig idag?"
Innan Meawen hann svara kom Frejavid in i rummet bärandes på en stor bricka. Hon neg snabbt och tittade på Haldeon.
"Han är här, Herrn" En snabb nigning till, nästan i ett steg, sedan gick pigan fram mot bordet och började lasta av brickan. Haldeon nickade sakta för sig själv och tittade ned mot Meawen. "Éomer Kung kallar!" Han gjorde en knyck med huvudet mot dörren. Meawen stod still som om hon inte hört honom.
"Huh?", var allt som kom ur hennes mun.
"Meawen" Haldeon lät inte ovänlig på rösten men använde en ton som inte tolererade några argument. "Kungen vill träffa dig nu…skynda dig…Tarkil följer dig"
Meawen blinkade till och tusen tankar for på en gång genom hennes huvud. Varför ville Éomer träffa henne? Hon hade inte gjort något. Det där med vakten som hon red omkull förra veckan var en ren olyckshändelse, hade han bara flyttat på sig när hon ropade skulle inget ha hänt. Meawen visste att Leams häst behövde motion och inte kunde hon rå för att den var vild. Vad väntade de sig av krigshäst? Det var ju klart att hon inte borde ha ridit Terrok men ingen annan motionerade honom. Inte kunde väl Éomer skicka efter henne för det, vakten blev ju inte ens skadad och om han hävdade det skulle hon minsann berätta om det språk han använde mot henne. Vissa saker säger man inte till en dam. Förresten, Éomer borde inte säga något, hur många gånger hade inte han och Ceorl ridit som galningar genom Edoras när de var barn. Hennes tankar måste ha speglats i hennes ansikte för Tarkil tog tag i hennes arm när hon kom fram till honom och väste, "Uppför dig!"
Tillsammans gick de genom rummen mot ytterdörren när Ceciriel kom ned för trappan. Tarkil hade räckt Meawen hennes mantel från dess plats innanför dörren och böjde sig fram för att öppna den.
"Vart ska ni… maten serveras nu!" Båda syskonen vände sig om när de hörde sin mors röst. De stannade, stod still och tittade på varandra. Tarkil harklade sig och mötte deras mors blick.
"Meawen har kallats till kungen… vi måste gå." Han vände sig om och föste Meawen ut genom den öppna dörren. Just som han stängde den bakom dem hörde de Ceciriels gälla röst.
"Haldeon… Haldeon… vad är det som händer… varför ska Meawen till kungen?" Tarkil skyndade sig att stänga dörren innan de hann höra sin fars svar. Utanför dörren stod en soldat och väntade på dem.
"Dregorn!" Tarkils ansikte lyste upp när han såg sin vapenkamrat. "Är du tillbaka i tjänst?" Dregorn nickade och Tarkil fortsatte. "Men dina skador… är de läkta?"
Meawen hann se ett bistert leende på Dregorns läppar innan han vände sig om och började gå upp för gatan. Just som han svängde till vänster in på huvudgatan mot Meduseld hann syskonen ikapp hans haltande steg.
"Vänta! Dregorn!" Han sakta in och lät Tarkil komma ifatt. "Jag är ledsen… det var orätt av mig att fråga." Tarkil sträckte fram handen, efter kort tvekan tog Dregorn den. Meawen kunde se den tysta kampen med handkrossning som pågick, hon visste att det var en lek de ofta sysslat med som barn och brydde sig inte närmare om den. Hon fortsatte upp på huvudgatan.
"Dregorn…vet du vad Éomer vill mig?" Ropade hon över axeln.
"Meawen, du vet bättre än att fråga…tror du att jag vet något om vad kungen vill." Svarade han med en fnysning, drog till sig sin hand från Tarkils grepp och började gå igen. Tarkil brast ut i skratt och kom efter dem.
"Dregorn… ni har ridit i hans eored, han var er befälhavare… ni måste ha en aning om vad han vill." Hon kunde höra hur desperat hon lät men hon hade alltid tyckt att Éomer varit lite skrämmande. Han hade ofta varit hemma hos dem under deras uppväxt men aldrig brytt sig närmare om henne. Trots att hon bara var ett år yngre än Éomers syster och hennes far en av kung Theodens närmaste vänner hade hon inte haft mycket kontakt med kungafamiljen.
Dregorns andra fnysning drog henne tillbaka till verkligheten. "Snälla." Hon stannade, tittade på honom och svalde ned klumpen i halsen. "Snälla… säg vad du vet."
Även Dregorn stannade, hans hårda ansiktsuttryck mjuknade och han tittade ömt på henne. Ett sorgset leende i det ärrade ansiktet fick hennes ögon att tåras. Hans hand smekte sakta bort en tår som rullade över hennes kind. "Jag ville gifta mig med dig." Sa han stilla.
Hon nickade sakta till svar, hans hand föll ned till hans sida och han vände sig om för att börja gå. "Jag önskar allt vore annorlunda, det skulle ha varit jag som dog, inte Leam." Det sista var en knappt hörbar viskning innan han började gå igen.
Meawen och Tarkil stod kvar och tittade på hans rygg som ryckigt gick upp för kullen när han vände sig om till hälften och vinkade dem framåt med sin hand. Han väntade på dem och log trött när de kom upp till honom. Tillsammans gick de den sista biten till Meduseld. Strax nedanför den långa stentrappan upp till terrassen stannade han, tog Meawens vänstra hand, kysste den och försvann i riktning mot soldaternas baracker. Hon följde honom med blicken och suckade tungt, vände sig sedan och började gå upp för trappan. Tarkil följde henne tyst men hans ögon drogs mot den borthaltande figuren.
Gamling Dörrvakt steg fram från bakom en av de tjocka pelarna samtidigt som Meawen satte foten på terrassen. Han nickade kort till hälsning.
"Jungfru Meawen, ni är väntad. Tarkil, kungen tackar dig för att du följde jungfrun." Med de orden vände han på klacken för att visa in Meawen. Hon tvekade ett kort ögonblick innan hon fattade mod och steg in i salen. Gamling gjorde tecken åt henne att stanna och fortsatte själv in i salen.
Tarkil stod kvar utanför och såg de tunga trädörrarna stängas bakom sin syster. Han ryckte på axlarna och tog trappan ned mot gatan i långa steg. "Dregorn… vänta:" Ropade han och sprang efter sin vän. "Jag bjuder på en öl." De båda männen försvann i riktning mot den gröna hästen, ett av de populäraste värdshusen för soldater i Edoras.
En stor eld i mitten av rummet kastade långa skuggor längs de gobelängklädda väggarna. Den främre delen av rummet var höljt i dunkel. Meawen kunde inte urskilja mer än konturerna av tre män som stod lutade över ett bord längst bort i salens högra del. Hennes ögon vande sig långsamt vid dunklet och hon kunde se Gamling böja sig fram mot en av männen. En kort konversation följde innan Gamling höjde ena handen och vinkade henne framåt. Sakta och nästan tvekande gick hon genom salen och stannade några meter från bordet. De fyra männen vände sig mot henne. En av dem sken upp och kom emot henne.
"Meawen! Länge sen sist." Hon lyftes upp i en björnkram, som tog andan ur henne, av två starka armar och svängdes runt.
Rummet snurrade snabbare och snabbare för henne och hon kände smaken av skinkan hon åt till lunch i munnen. "Berion… Berion… släpp ned mig!" Var allt hon kunde flämta fram innan en djup röst avbröt oss."Och de säger att vi rohirrim är för familjära." Éomers ironiska tonfall fick Berion att släppa ned henne på golvet. Hon vacklade till, fortfarande yr i huvudet och fick Berions arm runt sin midja. Han stödde henne fram till bordet och hjälpte henne ned på en träbänk.
"Så en man kan inte vara glad och se sin kusins vackra ansikte?" Berion mötte utmanande Éomers blick. Meawen såg att det ryckte i bådas mungipor och så brast de ut i gapskratt.
"Jag förstår att Faramir ville ha dig med till Ithilien." Éomer dunkade Berions rygg och de skrattade igen.
"Ja, han måste ju ha något stöd när din syster drar fram som en virvelvind." Berion satte sig på samma träbänk som henne. "Jag har ju viss vana både från Meawen och Lothiriel"
"Virvelvind!" sa Éomer. "Har hon lugnat sig… Theored brukade likna henne vid en stormvind." Kommentaren fick dem att börja skratta igen.
"Barnet tar mycket kraft… men vänta bara tills det är fött… då är hon nog tillbaka till sitt gamla jag igen" Berion log och sträckte sig över bordet. Han grep tag i en stånka, hällde upp öl och räckte den till Meawen.
Hon tog emot den och drack en djup klunk. Så Éowyn väntade barn. Så underbart, tänkte hon när det kalla ölet rann ned för hennes strupe. När hon svalt märkte hon att det var tyst och fyra par ögon betraktade henne. Hon ställde ned stånkan på bordet och tittade på männen runt bordet. Éomer satt vid bordets kortsida, han stödde hakan på sina stora händer och betraktade henne med tankfulla men ändå vänliga ögon. Till vänster om honom satt Berion med ena armen på bordet och ett roat leende på läpparna. Rakt över Berion hade Gamling slagit sig ned, han mötte inte hennes blick utan fortsatte hälla upp öl i stånkorna som stod mitt på bordet. Den fjärde mannen fick Meawen att haja till. Han satt mittemot henne, lätt tillbakalutad med de muskulösa armarna korsade framför sitt breda bröst. Hon kunde inte se hans ögon i dunklet men hon visste att de var iskallt blåa. Hon kröp ihop under hans genomträngande blick, det kändes som han skalade av henne alla kläder och blottade hennes innersta.
"Hum… får jag påminna dig min gode Marskalk att det är min kusin du stirrar på." Berions röst var inte ovänlig men hade en skärpa. Elfhelm släppte henne med blicken och vände bort huvudet. Meawen kände hur en rodnad kröp upp på sina kinder men Elfhelm verkade oberörd. Han mötte Berions blick utan att blinka, ett ögonbryn höjdes elegant.
"Ska du förhandla fram ytterligare ett fästningskontrakt?" Rösten var road.
Meawen kunde inte tro vad hon hörde. Vad menade han? Hur vågade han säga något sådant? Berion rörde inte en min, han lade bara handen över Meawens på bordet och böjde sig framåt. "Som om hon skulle vilja ha dig." sa han lugnt och sträckte sig efter stånkan Gamling höll fram emot honom.
"Nej, nu räcker det." Éomer avbröt just som Elfhelm öppnade munnen för att svara. "Det var inte ett äktenskap mellan Elfhelm och Meawen vi är här för att diskutera… även om en sådan förening inte vore olämplig, " tillade han med ett leende, "… utan mitt."
Det blev tyst runt bordet, Meawen tittade mellan de fyra männen men det var bara Elfhelm som mötte hennes blick. För en kort stund låstes deras ögon och hon tyckte sig skymtade något i hans hon inte förstod innan han vände bort ansiktet och sa, "Det har du rätt i… Éomer… men jag tycker fortfarande inte att Meawen är rätt person."
"Vi har varit igenom detta… Elfhelm" Éomer röst lät plötsligt trött. "Hon talar flytande westorn… "
"Men hon har ingen erfarenhet av hovliv." Elfhelm avbröt honom, "hon vet inget om det politiska läget."
Meawen kunde inte tro att de pratade om henne som om hon inte vore där. Innan hon hann öppna munnen för att protestera bröt Berion in. "Jag har talat med Amrothos… han tror att det går bra… både han och Elphir kommer vara där och kan stödja henne."
Éomer vände sig mot henne, "Meawen, jag ber om ursäkt." Sa han och log. "Jag vet att Haldeon inte talat med dig så du förstår inte vad det gäller." Han tog ett djupt andetag, släppte långsamt ut luften och tittade upp i taket. "Vid Éowyns och Faramirs bröllop kom Imrahil fram till mig med ett förslag som skulle hjälpa Rohan… som du vet har vi fortfarande inte återhämtat oss efter kriget med Saruman… det kommer att ta ytterligare år innan vi är tillbaka vid vår fulla stryka och än är vi beroende av grödor från Gondor." Alla män runt bordet nickade instämmande. Meawen tittade rakt på Éomer och han fortsatte. "Meawen… jag tycker inte om att vara i skuld till någon… även om det är min systers man och Aragorn, en vapenbroder… det förstår du." Hon nickade osäker på vart han skulle. "Imrahil erbjöd mig en väg ur skulden… jag har vänt och vridigt på situationen och ser inte någon annan lösning... jag ska gifta mig med hans dotter, Lothiriel… hennes hemgift blir grödor och den hjälp vi behöver… jag får en drottning och kan slippa rådets tjat om att Rohan behöver en arvinge… det är den bästa lösningen för alla parter." Han tittade på henne som han försökte bedöma hennes reaktion.
Tankarna snurrade i Meawens huvud. "Jag förstår hur ett äktenskap med Lothiriel är en väg ur våra problem.. men vad kan jag göra?" Frågade hon tveksamt. Éomer var en god vän till hennes bröder och hon ville gärna hjälpa honom på alla sätt hon kunde. Han hade varit mycket vänlig mot hennes far och låtit Haldeon behålla sin plats som rådsmedlem efter sitt tillträde på tronen.
Éomer log, "Aha, den biten glömde jag, " sa han. "Jag vill att du följer med till fästningsölet i Dol Amroth och stannar där… Lothiriel behöver lära sig om Rohan och våra seder… du har tillbringat tid i Gondor… du har familj… du talar deras språk… du kan hjälpa henne." Han såg väldigt nöjd ut med sig själv.
Elfhelm bröt in, "Att tillbringa tid hos sina morföräldrar är knappast samma sak som att vara vid hovet i Dol Amroth."
Den mannen hade en fräckhet som inte var av denna värld. Satt han verkligen där och sa att hon inte skulle klara av ett liv vid hovet. Visste han inte att hennes mormor varit en av Minas Tiriths vackraste debutanter och att till och med Herr Denethor hade uppvaktat henne. Nog kunde väl Meawen klara av livet vid hovet. Hur svårt kunde det vara? "Jag kanske inte vet något om hovet… men det kan jag väl lära mig." Sa hon och stirrade på honom.
Han blinkade till, förvånat över skärpan i hennes röst, öppnade munnen för att svara men Éomer hann före. "Bra, då säger vi det." Éomer tittade först på Meawen och sedan på Berion.
"Vi reser om fyra dagar... Berion… jag antar att du vill tillbringa tid med din faster och hennes familj innan vi reser." Berion nickade till svar.
"Ta med dig Meawen och informera Haldeon om att hon accepterat... jag tror inte han har några invändningar.. han hade inte det när vi pratade i går.. men han är välkommen att tala med mig om så är fallet." Éomer reste sig och markerade att mötet var slut. Han vände sig mot mig, "Jag är tacksam för din hjälp… Meawen… Gamling… jag räknar med att du ordnar allt" Sa han och bjöd avsked.
Alla stod kvar vid bordet när Éomer gick mot de bakre rummen med Gamling i hälarna. Berion räckte Meawen sin arm.
"Kom, det är bäst att vi informerar Haldeon och Ceciriel." Han nickade avsked till Elfhelm och vände sig för att börja gå.
Meawen kände hur Elfhelms ögon brände i ryggen när de lämnade salen. Den kyliga luften ute på terrassen fick henne att rysa till. Berion la sin hand över hennes och kramade den.
"Du klarar det!" Han lät inte helt övertygad.
Vad hade hon gett sig in på?