Hungerspelen
Peeta
Klockan tickar. Varje minut och varje sekund närmar den sig ögonblicket som sveper från verklighet till den plats där allt handlar om liv och död. Jag förvånar mig själv över hur lugn jag är när jag inser att pulsen har hittat sin rytm med klockan. Vi sitter i ett tåg mot huvudstaden där hungerspelen ska ta plats och vid köksbordet bredvid mig sitter Effie och studerar sina naglar. Haymitch som ser ut att ha spenderat hela natten med spriten, lunkar med tunga steg till bordet. Effie tittar upp och sneglar på honom. Hon sätter handen för näsan för att försegla stanken som följer med honom in. Den har ingen större påverkan på mig. Sådana som han, sätter sig utanför bageriets bakdörr och tigger bröd. Inte för dagen, utan för att kunna doppa det i deras starka dryck. Men min mor protesterar inte för de, nej. Ibland låter hon dom komma in för att äta sitt bröd i värmen till och med. Och sen skriker hon åt mig att jag ska serva dom, men då har jag redan gått ut och satt mig i verktygsboden för att slippa se deras malliga flin. Å andra sidan förstår jag dom. Det här livet är alldeles för fattigt för att levas lyckligt. Man är glad bara man har mat nog för att överleva dagen. Men det är inte det att vi låter dom ta bageriets bröd som gör mig irriterad. Tanken på att huvudstads människorna prioriterar sin egna sort hellre än att hjälpa distriktfolket för att minska svält och kyla får mig att vilja att göra något dumt, men som jag vet att jag inte kan göra ensam. Hade jag gått till huvudstadens ansvariga för distrikten och klagat så hade jag blivit avvisad, hotad och kanske till och med tystad. Just precis, för här finns det nämligen ingenting som kallas för demokrati.
´´Katniss!`` ropar Effie och tittar mot andra sidan kupén.
´´Kom och sätt dig, frukosten är serverad för länge sen``
´´Ja`` säger Haymitch och ler ´´du skulle behöva få lite i dig, du ser ganska så blek ut faktiskt´´
Katniss ger honom en sur blick och börjar sedan ta för sig av dom alla olika alternativen på bordet. Men hon gör som jag. Tar i små portioner. Efter tortyren på 3 stycken ungdomar för 7 år sedan vågade ingen lita på huvudstads människorna längre, men jag kan inte säga att man gjorde det dessförinnan heller. Men nog om det. Nu sitter jag här med en alkis, en färglagd dam från topp till tå och en tjej som vägrar varken kolla på mig eller prata med mig som dessutom kan vara den sista jag ser innan jag dör ute på spelplanen. Vilket jag är säker på kommer att gå ganska så snabbt. För vad har jag för chans ? Jag som är son till en bagarfamilj.
