Berättelsen om Snaga.

Kapitel 1. Morfindel och hans syskon.

Allting var mycket vackert. Det var mörkblått på gränsen till svart med underbart lysande vita prickar och ett härligt porlande ljud. Undertill kändes det som en massa mjuka strån på ett hårt underlag.

Sedan visste han plötsligt en massa saker utan att veta eller fundera på hur han visste det. Det mörkblå var himlen och de vita prickarna var stjärnor. Det porlande ljudet kom från vatten. Han själv var en varelse som låg på marken och stirrade mot himlen. De mjuka stråna var gräs, och det fanns träd i närheten, och närmare än träden fanns det fler sådana varelser som han själv.

Han satte sig upp samtidigt som de andra två. De tre nyskapade alverna såg på varandra, och trots att de aldrig hade sett varandra förut kände de genast igen varandra och visste att de var syskon, två bröder och en syster. De började skratta av lycka.

Sedan bestämde systern att hennes bröder skulle heta Glorfindel och Morfindel (kan översättas med Gyllenhår och Mörkhår; syftar på deras olika hårfärger), och de bestämde att hon skulle heta Curuwen (kan översättas med Duktig flicka; syftar på att hon gav dem namn).

Snart fann de fler varelser av sin sort; folket kallade sig för quendi, som betydde "de talande" på deras språk. Dessa quendi var de första alverna.

Långt senare, när Morfindel inte längre hette Morfindel och inte längre räknades till alvernas släkte, tyckte han att den här tiden hade någonting overkligt över sig och betvivlade ofta att den hade funnits.

Solen gick aldrig upp och fanns inte heller i deras medvetande, men så länge det var stjärnklart var det tillräckligt ljust för att de skulle kunna se. Det fanns inga dagar, nätter eller år; tiden räknades mycket ungefärligt i hjärtslag, ögonblick och stunder.

I början var det ganska idylliskt, och den tid de inte ägnade åt mat eller sömn ägnade de åt att umgås och roa sig. En del gifte sig, exempelvis äktade Morfindels bror Glorfindel en mö som hette Kalfëawen. Alla var lyckliga….

…..tills de upptäckte att världen var en svår farlig plats att leva på. Inte bara nog med att man kunde råka ut för banala olyckor som att drunkna, det fanns farliga djur som åt alver och onda demoner som dödade eller rövade bort alver. Däribland fanns de fruktade svarta ryttarna, som påminde om senare tiders nazgûler.