Running out of time

Kap. 1

It's just another day,
And it feels like you're still running late
'Cuz the times are gonna change,
And you're stuck in your old mentality

You can try to lead us on,
But there's no one else to blame
Won't be left to clean the mess when you're gone

We're running out of time!

We're running out of time,
And you just don't get it
Now you're watching people die,
And you still don't care
We're running out of time,
And you just don't get that this is how I feel
There's a million things I hate about you

It's just another battle,
When you exercise your authority
When the dust is finally settled,
Will you catch up with reality?

You've been waiting way too long
Now it's time for us to pay,
and we won't be looking back when you're gone

We're running out of time,
and you just don't get it
Now you're watching people die,
and you still don't care
We're running out of time,

If everybody dies,
Will you still don't care?

Simple Plan – Running out of time

- Okej, innan vi börjar så måste jag lägga in ett citat av Draco Malfoy.

"Honestly, if you were any slower, you'd be going backwards…" -

(A/N: Eh, jo, jag kommer referera till Harry som Slytherinaren lite i den här. Det är rätt så förvirrande enligt mig själv, och jag misstänker att en del kommer att störa sig på det, men jag kan inte ursäkta mig med annat än att det inte finns något annat än det som är helt korrekt.)

Han stoppade tillbaka Marodörkartan i jeans fickan igen efter att ha stängt den. Det var sista dagen på Hogwarts, sista natten. Han skulle åka hem till Durslys för sista gången imorgon klockan tio. Sen skulle orden komma och hämta honom när han fyllt sjutton, om han överhuvudtaget åkte från Hogwarts.

Han var tvungen att bestämma hur han skulle göra. Att han inte skulle ta med sig varken Ron eller Hermione hade han bestämt sig för. Men om han skulle sticka direkt eller om han skulle vara med på Bills bröllop var inget han hunnit med. Han hade också funderat på om han kanske skulle sticka med en gång och gömma sig ända tills Hogwarts började igen var ju också ett alternativ. Dumbledore kanske trodde att det inte fanns några horokruxer på slottet, men det gjorde han. Dumbledore hade aldrig varit i hemligheternas kammare, han var inte heller säker på om Dumbledore verkligen visste om vid-behov-rummet. Och det sa ju ganska mycket om hur lite han faktiskt visste om slottet.

Han drog upp kartan igen. Det måste finnas någon plats som han missat, som horokruxen befann sig på. Han kunde ju gå ner i hemligheternas kammare igen, men en gång hade varit för mycket enligt honom. Dessutom var han ganska säker på att basiliskens lik fortfarande var kvar där nere.

Varför kunde han inte bara vara normal? Han stängde Marodörkartan och stoppade den tillbaka i fickan, reste sig upp och betraktade sakerna som låg på bordet framför honom. Det mesta var skräp och läxor, som uppsatsen han skulle skriva över lovet till Snape och Hermiones gamla trasiga tidvändare. Han tog sin trollstav och kollade sen på klockan. Ett. Han stönade och började sen gå upp mot sovsalarna. Med ett brak så åkte pergamentrullar och böcker som legat för nära kanten i golvet när han krockade med bordet i mörkret. Och medan han tog sig för knäet hördes ett klirrade av glas när även tidvändaren nådde golvet. Timglaset sprack och sanden rann ut…

Det var som att bli skjuten ur en kanon. Han närmade sig marken snett uppifrån, och vänster fot tog i marken först. Han snubblade till och sprang ett par steg, tyvärr sprang han då in i en oskyldig tall som råkade stå i hans väg. Han landade dumt på baken och tog sig om huvudet som nu dunkade plågsamt samtidigt som han knep ihop ögonen.

Vart var han? När var han? För att det verkligen var en tidsresa det handlade om behövde man vara en idiot för att inte förstå.

Han öppnade försiktigt ena ögat, och när han såg vad han såg öppnade han det andra av bara farten. Han var i Den förbjudna skogen, han skulle aldrig ha gissat det om det inte var så att man vagt kunde skymta Hogwarts slott långt borta mellan trädstammarna.

Han log brett mitt i smärtan och kände sig plötsligt glad. Men dunkandet i huvudet hindrade honom för några sekunder att förstå varför. Sen så insåg han plötsligt, hans mamma, pappa, Sirius, Remus, han kanske hade kommit till deras tid?

Han reste sig hastigt upp, för hastigt. Marken snurrade obehagligt i några sekunder och han fick gripa tag i tallen som han sprungit in i förut för att inte ramla omkull. Sen satte han kurs mot slottet.

Så fort han kommit ut ur skogen så såg han att det faktiskt var folk ute på skolgården. Han visste faktiskt inte varför han var förvånad. Eftersom hans egen klocka gick efter hans tid så tittade han upp mot solen. Det var runt fyra skulle han gissa på. Han lätt blicken glida över området igen. Antingen så skulle eleverna här snart sluta, eller så hade de precis börjat. Men det var inte det han kollade efter egentligen.

Nevilles föräldrar, var inte de lika gamla som hans? Och Rons, kunde inte de gå på Hogwarts nu? Han var inte säker på om de var äldre, yngre, eller lika gamla som hans föräldrar. Men vänta nu, var han i sina föräldrars tid så innebar det att Snape och Lucius Malfoy också var här nu. Han såg ur ögonvrån hur en grupp tjejer en bra bit bort pekade på honom. Han försökte att inte stirra, men han kunde inte säga att han direkt kände igen någon av dem.

"Hallå! Du där!" Hördes plötsligt en hög röst. Han brydde sig inte om det, det var ju knappast hans sak tjuvlyssna på andras samtal.

Det borde ju finnas någon här han kände lite igen i alla fall. Någon mamma eller pappa till någon.

"Hallå!" Det var fortfarande samma person som ropade, han vände huvudet ditåt, det var något i rösten som han vagt kände igen. Och till hans förvåning så var det honom rösten hade ropat på.

"Du där ja!"

Killen var nu bara ett tiotal meter bort.

Han hade svart hår som var lite vågigt. Han var lång och iförd Hogwartsklädnad, men bakom den kunde man se att han var ganska muskulös. Killen var nu bara fem meter från honom. Han hade ljust bruna ögon som inramades av mörka fransar. Ett ansikte som inte var alls för olikt Draco Malfoys, liksom hudfärgen. På det hela taget var han otroligt snygg.

Killen var Voldemort.

Avsvimmad föll han till marken.

Det här är alltså en kapitelfic. Den är redan ganska lång (har skrivit på den i ett tag) som en del av er säkert redan vet - jag har tjatat om den här i ett tag...
Jag ska försöka lägga ut kapitlen så fort som möjligt (vem gör inte det), men jag föredrar alltid att ha några kapitel i panikreserv... ;)

Hoppas ni gillade det hittills!

Grattis på födelsedagen Harry! :D