First... some fun facts about Harry Potter, just because it is his birtday...

There are 76,944 words in Harry Potter and the Philosopher's Stone.

The Harry Potter-series have been translated in to 63 languages.

J.K Rowling was the first billion dollar author.

Now start...

Kap. 1 Whatever

A strangled smile fell from your face
It kills me that I hurt you this way
The worst part is that I didn't even know
Now there's a million reasons for you to go
But if you can find a reason to stay

I'll do whatever it takes
To turn this around
I know what's at stake
I know that I've let you down
And if you give me a chance
Believe that I can change
I'll keep us together whatever it takes…

Han tittade på det lilla paketet i sin hand.

Till Lucius Malfoy av alla människor.

Som artonåring kunde han självfallet inte bli auror – inte minst för att det var ett av de få jobben med åldersgräns – men sedan han dödat Voldemort så hade han haft en självskriven plats i truppen.

Kingsley hade i alla fall ordnat så han bara skulle behöva praktisera i en månad, istället för att vänta tills han blev tjugo.

Problemet var bara att dittills så hade hans praktik varit så fruktansvärt tråkig att han inte ens varit säker på att överleva.

Därför hade han självfallet blivit överlycklig när Kingsley själv kommit in till honom – istället för de tråkiga handledare som normalt brukade ge honom uppdrag (i stil med att hämta en till kopp kaffe) – och sagt att han hade ett mycket viktigt uppdrag åt honom.

Vid den tidpunken hade han faktiskt börjat fundera på en karriär inom quidditch – trotts att det skulle innebära att han skulle bli ännu mer känd.

Hans upprymdhet hade dock snart försvunnit då han fått höra vad det var han skulle göra.

Kingsly hade, bokstavligt talat, lagt uppdraget i handen på honom, och sen gått.

Han skulle leverera ett paket.

Till Lucius Malfoy.

Han skulle leverera ett paket till Lucius Malfoy och det skulle vara personligen.

Föremålet var tydligen av det slaget att det absolut inte fick transfereras till mottagaren, än mindre skickas via en uggla!

Kingsly hade alltså gett honom lite flampulver och satt honom på uppdraget.

Allt han kunde göra var att hoppas att inte Malfoy var hemma. Draco Malfoy då, att Lucius var hemma var ett måste.

Skulle Draco vara hemma så skulle han aldrig få se slutet på Slytherinarens hån.

Harry Potter – Den Utvalde Brevbäraren – Springpojken-som-delade-ut…

Han hade lagt undan paketet och beslutat sig för att spara det till senare.

X

Han suckade tungt där han satt vid sitt köksbord. Klockan hade precis slagit nio och han var larvigt o-uttröttad efter sin arbetsdag.

Ett par vykort från Ron och Hermione hängde på hans kylskåp. Under den hängde listan med saker han var tvungen att göra. Den hade börjat gå sönder på de ställen där han vek den om och om igen, eftersom han tog med den till jobbet varje dag. Han var inne på sitt tredje ark. Han hade börjat efter första dagen – på det sättet kunde han i alla fall se om det han gjorde han någon vikt i efterhand, även om oftast så inte var fallet.

X Hämta kaffe (två sockerbitar, mjölk) till rum 14, avdelningen för magiska djur.

X Ta med en bulle till kaffet.

X Tömma soptunnan i Cathrin McDulings' rum, avdelningen för Varulvar och Vampyrer (hänga tillbaka vitlöken jag trodde var skräp...)

X Fånga de såpbubblesprutande kycklingarna på avdelningen för olaga djuravling (+ spräcka bubblorna – går inte sönder själva)

X Damma Mr Addams' böcker

X Räkna Mr Addams' böcker

X Skaka Mr Watt's matta

X Ge Lucius Malfoy okänt paket (OBS! måste ske personligt!)

X Sortera Mrs Browns kortlek

X HITTA Mrs Browns kortlek…

Listan fortsatte i det oändliga, men den ena meningslösa uppgiften efter den andra.

Egentligen borde han ha sett Malfoy som en räddning, och han hade försökt. Det gick bara inte.

Han vände blicken mot det lilla paketet. Det verkade blänga tillbaka.

"Jaja… jag ska…" muttrade han, med hakan fortfarande hårt vilandes mot träbordet.

Och den här gången reste han sig faktiskt.

Imponerad över sig själv gick han fram till paketet och tog upp kuvertet med flammpulvret som Kingsley gett honom.

"Det ska väl göras någon gång", muttrade han lågt och vände sig mot eldstaden.

I ett WOFF av gröna lågor och aska gav han sig av. Och landande på samma sätt.

Eldstaden på Malfoy Manor var så stor att han inte ens behövde böja sig för att gå ur den. När han såg sig om insåg han att den var skalenlig med rummet.

Det var säkert tjugo meter upp till det välvda taket, och bordet som stod lite vid sidan i rummet verkade vara lite längre än en maratonsträcka att ta sig runt. Fönstren var gigantiska, och gardinerna som hängde i dem skulle förmodligen täcka över en fotbollsplan. Bokhyllorna som stod mot väggarna… till och börja med kunde han inte förstå hur någon kunde få upp så många böcker så högt ens med magi, för det andra… vem skulle komma på tanken att göra så stora bokhyllor!?

Han klev försiktigt in i rummet.

Skulle han inte varit upptagen av att vara fascinerad så skulle han förmodligen ha märkt att ett litet moln av sot följde honom då han klev ur eldstaden.

Hans steg ekade i det tomma rummet.

Plötsligt tyckte han sig höra något från ett rum bredvid.

Det lät som ett stönande… eller ett dovt skrik möjligtvis… eller kanske bägge delarna.

Han skyndade sig mot dörren i andra änden av rummet.

Fem minuter senare så var han framme. Okej, kanske inte, men det var verkligen inte långt ifrån!

Ljudet han hört hördes nu igen, och den här gången kunde han identifiera det med säkerhet. Det var ett skrik.

En underlig blandning av medlidande, rädsla, adrenalin, och spänning sköt genom hans bröst.

Äntligen skulle han kanske få göra något!

Han gick nu tyst fram över golvet mot den dörröppning han tyckte sig höra att ljudet kom ifrån. Dörren var öppen, och vad han skymtade såg ut att vara ett kontor fyllt av bokhyllor. Men all sannolikhet Lucius egna rum.

Kanske han torterade en mugglare? Åh vad han ville sätta fast den där idioten för något!

Något som lät som ett plågat stön kom plötsligt från rummet.

Han hade precis tänkt storma in i rummet, men nu hejdade han sig och tryckte sig mot dörrkarmen – utom synhåll.

"Ah... sluta… jag gör vad som helst, bara inte… bara inte det här… inte igen… mh… sluta… snälla sluta…"

Någonting klickade till inom honom och fick hela hans värld att stanna upp.

Långsamt gick han och ställde sig i dörröppningen för att få det han redan visste bekräftat.

Scenen han såg framför sig fick gåshuden att sprida sig över hans kropp, och inte på något vis av välbehag.

Rummet var mycket riktigt ett kontor, och mitt i det stod ett stort skrivbord. De papper som legat på det såg ut att bara ha skjutits ner på bordet för att stället göra plats för den man som nå låg på det.

Draco Malfoys vita skjorta hängde öppen och trasig och visade ett stort jack över den blondes mage. Blod hade klibbat ihop sig och stenat i det innan närmas vita håret.

Och över honom – i honom – var hans far.

Lucius Malfoys långa hår hängde över axeln på honom när han med ett grymt leende böjde sig ner över sin egen son.

Fortfarande oupptäckt – fortfarande med den underliga spärren inom sig – så höjde han trollstaven.

En våg av… något sköt ut från honom. Den kastade Lucius in i väggen, medan den lämnade Draco orörd kvar. Eller så orörd han nu kunde vara med tanke på sitt tidigare tillstånd.

Han hade väntat sig en strid.

En på något sätt dramatisk scen.

Utbyte av förolämpningar och förbannelser.

Men Lucius Malfoy reste sig inte igen, efter att förbannelsen träffat honom.

Det kändes som om han såg på en film, och nu när de kommit fram till stridandet så hade filmen hackat. Hur kom det sig att ondingen låg på golvet med blod sipprande ut från ett sår i bakhuvudet? Hur kom det sig att "hjälten" var där överhuvudtaget?

Han insåg med en passiv kyla att han kanske dödat den äldre dödsätaren.

Hans blick vändes abrupt till Draco.

Spärren inom honom försvann och han kände sig omedelbart osäker igen. Han gick försiktigt fram mot Slytherinaren.

"Malfoy…?" frågade han försiktigt. Han borde ta honom till St Mungos. Han såg ut att ha förlorat mycket blod. För inte ens Malfoy var väl så blek?

Eller?

"Malfoy… hör du mig…" han la hastigt ifrån sig sitt paket på skrivbordet och lutade sig över sin forna fiende. Hjärtslag.

Bra.

"Malfoy… jag måste ta med di-…"

Han blev tvärt avbruten av att Malfoy tog ett förvånansvärt hårt grepp kring hans hals.

"…Potter…?"
"Ja…" svarade han osäkert.
"… berätta inte för någon… inte ett… ett ord…" krävde Malfoy och blängde på honom genom ofokuserade ögon. De var i alla fall öppna.

"Men…" protesterade han.

Malfoy avbröt honom.

"Lova."

"M-"

"Lova."

Han svalde osäkert. Vad var det meningen att han skulle göra då? Om han inte fick säga något till någon?

"Okej…" svarade han tillslut.

Han hade väl inget annat val än att ta med honom hem till sig.

"… bra…" sa Malfoy. Sen svimmade han.

X

Ha la tafatt ner Malfoy på sin soffa och såg sig om. Varför han såg sig om visste han inte. Det kändes som om han inte visste någonting överhuvudtaget längre.

Han hade aldrig insett att han så gott som alltid blivit tillsagd vad han skulle göra. Eller åtminstone vad han inte skulle göra. Om så bara av sitt eget samvete, instinkt eller undermedvetna eller vad det nu var som sa åt honom saker.

Det enda hans instinkt sa honom nu var att Malfoy behövdes tas hand om. Sen var det ju naturligtvis Slytherinaren själv som sagt åt honom att inte säga till någon. Det var de regler han hade att gå på.

Men han hade ingen aning om hur man skulle ta hand om en man som blivit våldtagen av sin egen far. Det fanns ingen aurorträning som täckte något sådant, ingen lektion på Hogwarts som kunde hjälpa honom, ingen bok på skolbiblioteket som tog upp ämnet.

Och han fick inte be någon om råd.

Bara för att göra högen med problem större så var Malfoy i teorin hans värsta fiende.

Han satte sig rådvilligt i den röda fåtölj som stod mittemot hans soffa.

"Tänk rationellt, Harry, vad tror du att du borde göra?"

Han tittade förvirrat på den blonde mannen i hans soffa. Eller ja, blond och blond… det var så mycket blod i Slytherinarens hår att Malfoy lika gärna kunde ha varit svarthårig.

Han kanske borde klä på honom ordentligt?

Han rodnade nästan över att han inte tänkt på det förut. Malfoys före detta vita skjorta hängde i slamsor över det blodiga bröstet, och de ljusa jeansen hade fortfarande både gylf och knapp öppen.

Han ställde sig upp.

Fast å andra sidan borde han kanske tvätta Malfoy först, innan han klädde på honom?

Han var nästan ovanligt trög idag.

Han drog förvirrat handen genom håret.

Han önskade att han kunde få prata med Hermione, men hon var någonstans längst med Kinesiska muren tillsammans med Ron, och han var dessutom förbjuden att säga något till någon. Han misstänkte starkt att Malfoy skulle ha något extra emot om han förrådde det förtroendet för en "smutsskalle".

Han satte sig på knä bredvid Slytherinaren.

"Malfoy… Malfoy… kan du höra mig?" frågade han, utan att få något svar. Men mannen andades i alla fall.

Han suckade och kilade in sin ena arm under Malfoys rygg, och den andra i hans knäveck. Så lyfte han.

Malfoy var inte särskilt tung, men han stapplade ändå till under den ovana extravikten.

När han kände sin trollstav sticka honom från hans bakficka var det redan försent att använda den.

Han suckade och himlade med ögonen åt sig själv.

Merlin, ibland var han nästan skrämmande trög.

Han var säker på att Slytherinaren inte skulle han något att protestera emot det. Det vill säga om han kunnat prata överhuvudtaget för tillfället.

Han klev in i badrummet och satte försiktigt ner Malfoy på det kaklade duschgolvet.

"Du kommer mörda mig för det här, Malfoy", muttrade han, drog sin trollstav och trollade bort Slytherinarens kläder till sin hög med tvätt.

Hans ögon blev runda när han såg helheten av Malfoys kropp. Merlin förlåt honom, men det var nästan så att han förstod varför den där gamla geten hade våldtagit Slytherinaren. Hans kropp – till och med nu när den bitvis täcktes av blod – var underbar!

Han ryckte till och skakade på huvudet åt sig själv.

Nej, han förstod sig inte alls på Lucius. Tyckte man att ens son hade snygg kropp så installerade man väl dolda kameror i duschen eller något, man våldförde sig inte på honom!

Dessutom tyckte han inte alls Malfoy hade en snygg kropp… eller något…

Han sköt frustrerat bort tankarna och vred på vattnet.

Han stönade åt den lama effekten. Det enda som överhuvudtaget nåddes av vattnet var Malfoys ben, och att döma av Slytherinarens lealösa position så skulle han inte röra på sig av sig själv någon gång inom den närmsta tiden.

Frustrerad (och en smula annat) vid tanken på att vara tillsammans med Draco Malfoy i en trång dusch så ryckte loss handduschen från sitt fäste. Hans t-shirt blev omedelbart dyngsur.

Han slängde en hastig blick på Slytherinaren och kom fram till att han knappast skulle ha något emot om Harry tog av sig sin tröja, så han tryckte fast duschen mellan knäna för att hindra den från att spruta ner hela badrummet, och drog t-shirten över huvudet innan han kröp in i duschen tillsammans med Malfoy.

Han drog tvärt igen förhängena.

Han la armen om den blonde mannens smala axlar när han ställde sig på knä för att försiktigt spola av Malfoys överkropp. Vattnet var rött när det rann ner i avloppet.

Han gned mjukt över de ställen på Malfoys bröstkorg där blodet hade torkat fast så pass hårt att det inte lossnade när han spolade på dem.

Malfoy stönade lågt av smärta då en lång reva i Slytherinarens överkropp blottades. Han svalde, en smula vimmelkantig av synen. Han undrade vagt hur Malfoy fått såret. Det hade slutat blöda i alla fall. Han var noga med att hålla sig undan från det, utifall han skulle råka öppna det igen om han rörde vid det.

Efter närmre tio minuter var han klar med Malfoys överkropp, och flyttade då upp för att börja på Slytherinarens hår.

Han ångrade att han inte tagit av sig sina nu dyngsura jeans då han dragit av sig tröjan, men sköt bort tanken.

Malfoys hår var en enda tovig röra av blod och hårtestar. Tillslut fick han ge upp och stänga av vattnet för att rota reda på en gammal hårborste Hermione hade glömt där för tid och evigheter sen.

Med det nyfunna hjälpmedlet var uppgiften lite mindre omöjlig.

Femton minuter senare visade sig källan till blodet på Malfoys huvud vara ett jack i bakhuvudet. Skulle han spontant gissa på orsakerna till bägge skadorna så skulle han förmodligen säga att skadan i huvudet kom av att Lucius dunkat sin sons huvud mot skrivbordet, eller möjligtvis att det uppstått när de landat på bordet. Vad det gällde såret på Malfoys bröstkorg så skulle han gissa på en ovanligt vass brevkniv. Typiskt familjen Malfoy. Han skulle förmodligen vara glad att kniven bara var vass och inte förhäxad också.

"Förbannade sadist…" tänkte han ilsket när han sträckte sig efter sin trollstav och helade jacket i Malfoys huvud.

Han slängde en blick på den bleka bröstkorgen och bestämde sig för att såret var för långt för att han skulle kunna riskera att hela det med sina bristande helar-kunskaper.

Han satte sig trött bredvid Malfoy och drog upp knäna mot kroppen för att luta armarna mot dem.

Han riktade slappt vattenstrålen mot Malfoys bröstkorg.

Hur kunde någon man göra något såhär mot sin egen son? Inte ens Lucius kunde han i sin vildaste fantasi föreställa sig göra det han precis sett.

I förvirringen kände han ett plötsligt styng av saknad efter sina egna föräldrar.

Han lutade huvudet mot kaklet.

Harry undrade ifall Narcissa visste något, och om hon gjorde det, varför hon inte gjort något. Han undrade ifall någon annan visste överhuvudtaget, utom han. Knappast Crabbe eller Goyle – han hade extremt svårt att föreställa sig Malfoy berätta något sådant för dem. För någon alls, faktiskt.

Han suckade. Det kändes tungt att bära ansvaret för Malfoy ensam, med alla de logiska handlingarna strukna. Han kunde ju inte anmäla Lucius, eller gå med Malfoy till St Mungos, eftersom Malfoy inte ville att någon skulle få veta.

Men Malfoy behövde riktig hjälp! Inte från honom som inte riktigt visste vad han gjorde, utan från någon som kunde sånt här, någon som hade hittat de där dumma böckerna som tog upp ämnet och läst dem.

Malfoys ögonlock fladdrade plötsligt till, och de grå ögonen mötte hans.

"Hej", sa han tveksamt, mestadels i brist på annat.

"Potter… " sa Malfoy svagt, " vem har gett dig tillstånd att komma in i mitt hus?"

Han kunde inte låta bli att le lite.

"Vi är inte i ditt hus… vi är i min lägenhet i London…" svarade han lågt.

"Åh…" var det enda Malfoy fick fram på en lång stund.

Harry trodde nästan att den andre mannen hade somnat när Malfoy plötsligt började tala igen.

"Varför är jag här?"

"Minns du inte?" frågade han förvånat, men misstänkte att det skulle vara en lättnad för Malfoy om han inte gjorde det.

"Jo, men jag hoppas att det är en mardröm…" muttrade Slytherinaren svagt. En våg av medlidande forsade över honom. Malfoy skulle aldrig någonsin kunna bli eller ha varit en tillräckligt hemsk måniska för att förtjäna något sånt här.

"Jag är rädd att det inte är det…" svarade han lågt och svalde.

Malfoy suckade plågat.

"Varför måste du alltid spela hjälte och lägga dig i allting, Potter?" frågade Malfoy irriterat.

Han häpnade över frågan.

"Så du tycker att jag bara borde ha lämnat dig där och gått därifrån?" frågade han förvånat, och kunde inte hålla sig från att svara på Malfoys irriterade tonfall.

"Ja, efter att jag kastat en Oblivate på dig naturligtvis", sa Slytherinaren.

Hur i Merlins namn det var möjligt att låta spydig när man precis förlorat tjugofyra liter blod gick honom helt förbi. Nu hade man visserligen inte tjugofyra liter blod i kroppen till och börja med, men ändå…

Malfoy vände bort blicken från honom och stirrade ut i tomma luften en stund innan han tog till orda igen, den här gången utan att se på honom.

"Han började under vårt andra år. Han hade precis kommit tillbaka från Voldemort, mor var inte hemma… han svor och skrek åt mig att hade… jag bara hållit ordentlig koll på dig så hade inget hänt. Jag vet fortfarande inte vad han pratade om, med det är vad han sa…" Malfoy gjorde en kort paus i sitt lågmälda talande.

Han visste precis vad Lucius hade menat. Om Malfoy bara hade hållit koll på honom så skulle han aldrig ha förstört Voldemorts horokrux.

Var det han själv som varit orsaken till det hela första gången?!

"Jag vet inte riktigt hur det hände, men helt plötsligt hade han tvingat ner mig på knä och…" Malfoys röst dog bort igen.

Illamåendet fick hans huvud att snurra.

Hur kunde någon göra så mot sitt eget barn!?

"Nästa gång var ett halvår senare, men sen blev det allt tätare… Men det är inte så farligt… han gör det bara en gång i månaden eller så…" muttrade Malfoy och strök bort en slinga av blött hår från sitt ansikte.

Han stirrade bestört på Slytherinaren. En gång i månaden!? Det var väl en gång i månaden för mycket!

"Vad gjorde du med honom…?" frågade Malfoy och ryckte honom ur sin chock.

"Jag… jag vet inte, jag kanske dödade honom…" svarade han utan att tänka sig för.

"Bra", sa Malfoy kort. Han kunde inte förmå sig att klandra Slytherinaren.

"Luta dig fram så ska jag skölja av din rygg…" sa han med tankarna fortfarande vid Malfoys ord.

Det hade varit hans fel första gången… han hade fått Lucius Malfoy så arg att…

Hans medvetande rycktes för en sekund tillbaka till verkligenheten med Malfoys bleka rygg framför sig.

"Vacker…" tänkte han utan att riktigt tänka sig för. När han insåg vad han gjort så rodnade han.

Han drog med handen över Slytherinarens rygg för att få bort det sista av blodet.

"Varför sitter vi i din dusch, Potter?" frågade Malfoy lågmält.

"För att du var blodig", svarade han, ställde sig upp och stängde av vattnet.

"Eller vill du skölja av dig mer själv?" frågade han, och skämdes lite över att han inte tänkt på det innan han stängt av vattnet.

"Är det något blod kvar?"

Han skakade på huvudet.

"Det tror jag inte… jag har inte kollat överallt", svarade han, och kände hur kinderna blev röda vid tanken.

Merlin, varför rodnade han alltid så lätt inför Malfoy?!

"Då skulle jag helst vilja klä mig",

Han satte tillbaka handduschen i sin hållare och drog undan draperiet.

"Här, räck mig din arm", sa han och sträckte fram sin hand mot Malfoy.

"Jag kan ställa mig upp själv, Potter", sa Slytherinaren trött.

Han log snett.

"Det vet jag att du kan, men du kan ditt sår spricka upp, och jag vill faktiskt inte att du ska förblöda…" sa han.

Malfoy såg skeptiskt på honom, men la sin arm i hans framsträckta hand.

Han tog tag med andra armen halvvägs runt Malfoys revben och drog honom försiktigt upp på fötter.

Malfoy mötte ljudlöst hans blick en lång stund. Så insåg han plötsligt hur nära de stod, och klev hastigt bort från Malfoy.

Han fick fram en handduk, och vände sig om för att ge den till Malfoy.

Där någonstans slutade hans hjärna fungera.

Slytherinaren hade klivit ur duschen och inget av den smala, bleka kroppen var dold för honom. Malfoy drog trött handen genom sitt hår som såg närmast guldfärgat ut av vattnet. Magmusklerna rörde sig under Malfoys närmast vita hy när han fortsatte att röra armen, förmodligen för att reda ut någon kvarbliven tova.

Så märkte Slytherinaren plötsligt att han såg på honom.

Malfoys hand for snabbt ner för att täcka över sitt skrev.

"Här", sa han snabbt, stack badlakanet i handen på Malfoy, fiskade upp sin T-shirt från golvet och skyndade ut ur rummet. Han smällde igen dörren till badrummet och satte generat kurs mot sitt sovrum, mån om att komma så långt bort från Malfoy så snabbt som möjligt.

Han slängde en blick ner mot sitt eget skrev. Bulan på hans jeans var överdrivet tydlig.

Han rodnande.

Bara inte Malfoy sett något.

"För Merlins skull, Harry, han är din ärkefiende!" påminde han sig själv.

Han är din ärkefiende som blivit våldtagen av sin far…

Det tog kål på hans problem.

Han gick fram till de lådor som agerade garderob åt honom, och insåg för första gången hur tomma de var.

Efter en kort stund av velande hade han ändå fått med sig ett par svarta underkläder, sitt mjukaste par av jeans, ett bandage, och en slytheringrön flanellskjorta. Han kunde väl inte direkt påstå att något av plaggen var "värdig" en Malfoy, men de var i alla fall bekväma, och på goda grunder misstänkte han att Malfoy var ganska öm för tillfället.

När han kom tillbaka till badrummet så hade Malfoy virat handduken runt sin midja.

"Jag är rädd att det här är det bästa jag har…" sa han och räckte fram klädhögen mot Malfoy, som tog emot den med en axelryckning.

"Men sätt bara på dig underkläderna och jeansen",

Han fick fram bandaget hur högen i Malfoys armar, och höll upp det framför Slytherinaren som förklaring till sina ord.

Malfoy nickade kort och stängde sen dörren.

Först när han stod där utanför och fick syn på det blöta spåret han lämnat efter sig på sin väg till sovrummet kom han ihåg att han fortfarande hade sina genomvåta jeans på sig från duschen. Han drog fram trollstaven från bakfickan och trollade dem torra.

Han slängde en blick på dörren.

Bara kläderna passade nu. Fast han och Malfoy var lika stora så det borde inte vara något problem. Dessutom var ju faktiskt flanellskjortan en av de få plagg han köpt själv, så även fast han köpt den lite stor för att han tyckte det var skönt så var den ju inte lite larvigt gigantisk som Dudleys gamla kläder.

Dörren till badrummet öppnades plötsligt och Malfoy klev ut iklädd hans jeans. De såg ut att sitta ganska bra i alla fall.

"Jag antar att det är det här du vill bandagera…" sa Malfoy och gjorde en gest mot såret över sitt bröst.

Han nickade.

"Jag köpte det här bandaget när jag skulle leta reda på Voldemorts horokruxer. Det lindrar smärta lite, stoppar blödningar och gör så sår läker snabbare utan ärr", förklarade han, medan han följde Malfoy med blicken när Slytherinaren gick fram till honom och slängde ifrån sig Harrys skjorta på soffan.

"Något vettigt alltså, Potter, det trodde jag inte jag skulle hitta hemma hos dig…"

Han kunde inte förstå hur Malfoy möjligtvis orkade lägga ner energi på förolämpningar när han knappt orkat stå alldeles nyss.

"Lyft armarna", beordrade han, och Malfoy gjorde som han sa.

Han höll försiktigt fast änden på bandaget med vänsterhanden medan han med visst besvär rullade resten runt Slytherinarens smala revben. Tillslut fick han det dock att fungera.

"Det här kommer förmodligen göra lite ont", förvarnade han, innan han började dra åt bandaget hårdare runt den andre mannens bröstkorg.

Malfoy rörde inte en min.

När han var klar fäste han änden med en liten bit kirurgtejp.

Malfoy suckade lättat. Han räckte Slytherinaren sin tröja, Malfoy tog emot den och drog den på sig. Utan att tänka sig för började han knäppa knapparna åt den andre mannen. Han rodnade, men nu när han börjat skulle det verka konstigt om han slutade. Noga med att undvika Malfoys blick knäppte han knapparna upp till de två översta. De knäppte han aldrig själv eftersom han tyckte att det kändes som om någon ströp honom då, så ville Malfoy ha dem knäppta så fick han knäppa dem själv.

Han satte kurs mot köket för att Malfoy inte skulle se hans rodnad.

"Jag tänkte sätta på te, vill du ha?" frågade han och höll redan på att ta fram sin mugglar-tekokare.

"Jag tror faktiskt jag tänker åka hem. Jag skickar naturligtvis tillbaka kläderna och bandage-"

"Va?" avbröt han tvärt.

"Jag åker hem…" svarade Malfoy tveksamt.

"Varför det?" frågade han förvirrat.

"För att jag bor där, Potter…" sa Malfoy och såg på honom som om han var galen.

"Men det kan du ju inte göra…" sa han dumt.

"Eh… och varför inte det, om jag får fråga?" undrade Malfoy med höjda ögonbryn.

"För… för…" han hade inte något vettigt svar på frågan.

"Jag trodde du skulle stanna här", sa han tillslut.

"Och varför skulle jag det?"

"Så jag kan ta hand om dig",

Han rodnade djupt så fort orden lämnat hans mun. Även fast det var anledningen så lät det inte alls vettigt att säga den högt!

"Vem har sagt att jag behöver tas hand om, Potter?" frågade Malfoy och ignorerade det patetiska i hans ord.

"Ingen behöver säga det, Malfoy, det är självklart!" utbrast han. Sen ändrade han sig. Det kanske bara var han som tyckte att Malfoy behövdes tas hand om? Alla andra kanske skulle släppa iväg honom? Han verkade ju faktiskt må bra, även fast Slytherinaren gick lite konstigt.

"Jag vill inte stanna hos dig, Potter, jag vill hem",

Han kunde inte låta bli att notera att Malfoy inte lät lika tvärsäker som förut.

Det fick honom att bestämma sig.

"Du stannar hos mig i en vecka. Jag tar ledigt från jobbet. Sen får du gå vart du vill", lovade han, och vände sig om för att börja på teet.

"En vecka!? Potter, jag-…!"

"Jag struntar i vad du vill, du stannar", han vände sig irriterat mot Slytherinaren igen. Irritationen rann av honom som av ett trollslag.

Han hade inte ens lagt märke till att Malfoy var klädd i hans kläder… för än nu. Och nu märkte han det väldigt mycket. Så mycket att han var tvungen att vända sig bort igen för att dölja rodnaden som spred sig över hans kinder, och bulan som allt för snabbt bildades i hans jeans.

Han har ju till och med kläder på sig!

Konstaterade jag inte just att det var det som var problemet?!

Merlin, hur han skulle klara av att ta hand om Malfoy utan att komma bara av den andra mannens närvaro var ett mysterium, med tanke på att Slytherinaren fått honom hård två gången den senaste kvarten utan att ens röra honom.

"Sitt, så gör jag te…" sa hann tillslut.

Han hade en bestämd känsla av att det här skulle bli en lång vecka…

Hm, jag vet att Draco är i princip omöjlig att inte få helt OOC (out of character, för er som inte vet... ;)) i en sånhär historia, men jag gör verkligen mitt bästa. Jag har haft idén i huvudt i ett tag nu, och den går helt enkelt inte att göra med någon annan än Draco.
Mr Weasley våldta Ron...? Suuuuuuure. ;)

Sen är HPDM fruktansvärt roligt att skriva! XD

Åh, det här kmr bli en trilogi förresten. En ganska lång sådan, tror jag. resten av kapitlen kmr vara ungefär lika långa som det här.

Visstja, ni kmr få lyricsen till resten av sången i början i de nästföljande två kapitlen! ;)

Skriv gättegärna reviewer! ;)