Story: Svindlande Tankar
Author: Zirrow
Genre: Drama/Humor
AU: Utspelar sig under trions sista år, ignorerar sjätte/sjunde boken.

A/N och info: uppdatering? SAY WHAT?!

Johodå, visst stämmer det sweeties! Ber så HEMSKT FRUKTANSVÄRT mycket om ursäkt för att jag la den här på is efter att ha lovat dyrt och heligt att jag skulle avsluta den - vilket jag ska - men eftersom jag är den jag är (en jobbig jävel, that is) så kunde jag inte låta bli att cyniskt analysera min fanfic och konstatera att "Nej, inte fan duger den här åt er!" så jag beslutade mig för att skriva om den.
Jag har cirkus 8 kaptiel klara och kommer uppdatera med ett kapitel i veckan ungefär - startin' today! En tid framöver kommer den gamla upplagan att finnas kvar. Jag har också valt att slänga in ett citat/låtcitat i varje kapitel (mainly så att jag hade något att döpa kapitlen till!^^).
SÅ, I PRESENT TO YOU;
SAME STORY, BUT A SH'T LOAD O'BETTER!
(ser ni hur jag lyckas hålla en skämtsam ton fast jag är fylld till bredden med självförakt? Huh)

KAPITEL ETT

Oh, look what you've done
You've made a fool of everyone

Klockan hade hunnit bli fyra innan de blivit färdiga med uppgiften som Snape hade gett dem i början av lektionen. Fast det bara var slutet av mars var klassrummet stekande hett och eftersom det inte fanns några fönster att öppna, eller att ens längtande blicka ut igenom, kändes det ännu varmare och kvavare.

De elever som var klara med sina drycker, eller redan hade gett upp (vilket var fallet för många som valt att fortsätta till Avancerad Trolldryckskonst under sitt sista år och nu bittert ångrade sig) halvlåg över bänkarna eller på golvet och kämpade för att inte svimma. Andra försökte frenetiskt att få bukt med sina trolldrycker i sista stund.

Neville hörde till den senare gruppen. Med den ena handen höll han krampaktigt om en träslev som han hetsigt blandade runt i sin kittel med, medan han med den andra förgäves försökte torka bort svetten från pannan. Hans blick for ostadigt mellan sin kittel och instruktionerna på tavlan medan han mumlade för sig själv.

"Då så" Snapes kalla stämma hördes tydligt genom klassrummet fast han knappt besvärat sig med att höja rösten, "då ska vi se hur många som förtjänar sin plats i min lektionssal"

Förkunnandet möttes av ett kollektivt stön, men samtliga elever reste sig upp för att hämta varsin mugg framme vid skåpet bakom katedern.

"Longbottom"

Det plötsliga utropet fick Neville att stanna med muggen några centimeter ovanför ytan på sin gråfärgade trolldryck. Han gav Snape ett frågade ögonkast, nervös för vad som han kunde tänkas ha gjort för fel.

"Smaka på Mr Malfoys dryck, Malfoy - ta Grangers"

Malfoy som fram till det sett road ut bytte snabbt ansiktsuttryck. Han höjde misstroget på ögonbrynet och suckade. Snape gav honom en tillrättavisande, kylig blick som inte lämnade något utrymme för ifrågasättande.

"Granger, ta Longbottoms"

Snape slog hastigt ihop händerna för att få eleverna att röra på sig. Neville gav Hermione en förtvivlad blick och mumlade 'förlåt' när de passerade varandra - Hermione på väg mot hans kittel och han på väg mot Slytherins del av klassrummet.
Hermione lyfte tveksamt muggen som hon fyllt med vätskan och försökte hålla tillbaka en äcklad grimas. Med mungiporna skeptiskt neddragna kastade hon en flyktig blick mot Harry och Ron som båda stod med sina egna muggar och tveksamt betraktade innehållet.

Med ett djupt andetag kastade hon huvudet bakåt och svepte den trögflytande vätskan. Den slemmiga substansen rann långsamt ner genom halsen på henne och hon tvingade sig själv att inte spy upp det. Efter att ha tagit ett par djupa andetag och förgäves försökt få bort den vidriga smaken ur munnen återvände hon till sin plats mellan Harry och Ron.
De klappade henne medlidsamt på ryggen men såg ganska illamående ut de också.

"Vatten?" frågade Ron med hes röst och räckte fram en halvfull mugg.

Medan de andra eleverna lättat började packa ihop sina böcker och tömma sina kittlar drack Hermione upp vattnet och blev sittande. En tryckande huvudvärk hade smugit sig på och gjorde det omöjligt för henne att koncentrera sig på någonting annat.

"Hermione?" sa Harry undrande, han nuddade henne lätt vid axeln.

Både han och Ron hade ställt sig upp med sina tillhörigheter nerpackade i de redan fullproppade skolväskorna och nu stod de otåligt och väntade på att få gå därifrån.

"Hur är det?" frågade Harry oroligt när han såg hur Hermione började massera tinningarna.

"Jo, det.." började hon innan det svartnade framför ögonen och hon föll ner på golvet.

När hon slog upp ögonen hade huvudvärken försvunnit och ersatts av en behagligt tom känsla. Huvudet kändes ovanligt lätt och hon satte sig förvirrat upp. Det tog ett tag för blicken att fokusera men tillslut identifierade hon rummet som sjukhusflygeln.

Hon låg ovanpå sängöverkastet, skorna stod prydligt uppställda nedanför sängen och manteln hängde över sänggaveln. Det hade knappt börjat mörkna utanför och hon drog slutsatsen att klockan var runt sju. Hennes misstanke blev bekräftad när Madam Pomfrey kom ut ur det lilla rummet i änden av salen som var hennes kontor, och genast skyndade fram till Hermione.

"Men så bra att du vaknade, lilla vän" sa hon med ett leende, "precis i tid till middagen också" fortsatte hon med en uppskattande nick, "Hur är det med dig?"

"Jodå, det är bra, ma'm" svarade Hermione, "kan jag gå härifrån på en gång?"

"Jo det ska man väl kunna tänka sig" mumlade Madam Pomfrey frånvarande medan hon bläddrade i en tunn mapp med rynkad panna, "Du har inte känt av någon huvudvärk sen du vaknade?"

"Nej, ma'm" svarade Hermione och skakade på huvudet.

"Magknip?" frågade Pomfrey efter att ha kryssat för någonting på pappret hon hade i famnen.

"Nej"

"Sura uppstötningar?"

"Nej"

"Yrsel?"

"Nej"

"Muskelvärk?"

"Nej"

"Sendrag?"

"Nej!"

"Bra" sa Madam Pomfrey och slog ihop mappen med en liten smäll, "Då ska vi bara kontrollera att du inte har feber så kan du med största sannolikhet gå ner till Stora salen sen"

Hermione suckade lätt och lutade sig tillbaka mot kuddarna i halvsittande ställning medan den utbildade botaren och sjukhusflygelföreståndarinnan satte handen mot pannan på sin patient och sedan betraktade armbandsklockan som hon hade på den andra handen.

'Ett tusen tre… ett tusen fyra… ett tusen fem… Att Longbottom ska vara så förbaskat klumpig jämt och ständigt'

Hermione gav henne en förvånad blick. Nog för att det stämde till viss fel, men Madam Pomfrey jobbade på skolan - inte borde hon gå runt och säga sådana saker om eleverna hon tog hand om så flitigt.

"Det var faktiskt inte hand fel, ma'm" sa Hermione, som kände ett starkt behov av att ta Neville i försvar, "om inte professor Snape var så nedlåtande hela tiden-"

"Vad pratar du om?" frågade Pomfrey och vände förvirrat blicken från klockan.

'Inte sa jag väl det högt heller? Men det är klart, förvirring kan vara ett teck-'

"Feberfri" konstaterade hon nöjt innan hon ens hunnit avsluta den föregående meningen.

"Ett tecken på vadå?" frågade Hermione bekymrat, "ingenting allvarligt väl? Jag har en uppsats som ska vara inlämnad snart, jag har inte tid att missa lektioner"

"Vad pratar du nu om, lilla vän?" Pomfrey gav henne en orolig blick, "du känner fortfarande ingen yrsel? Huvudvärk? Du verkar inte helt frisk, flicka lilla, du bör nog ta det lugnt ett tag…" hon började genast anteckna i journalen.

'Med sån här stress i skolan är det inte konstigt att de kommer hit stup i kvarten och ber om huvudvärksdrycker och febernedsättande och sömndrycker och läxhjälp och gud vet allt, snart är det så att jag får ta och prata med Minerva om tempot på-'

"Nej, nej!" sa Hermione hastigt, "det är alldeles lagom, det är bara jag som brukar jobba lite i förväg och så. Men jag ska ta det lugnare, jag lovar, kan jag få lov att gå snart?"

Återigen slängde Pomfrey en orolig blick åt Hermiones håll innan hon stannade till med pennan några centimeter ovanför pappret. Hon stod stel som en pinne och ögonen var uppspärrade av förvåning, eller - för att bättre beskriva ansiktsuttrycket - chock.

'Åh, gud bevare mig..'

Hon rusade in på sitt kontor så fort att Hermione knappt han registrera att den äldre kvinnan försvunnit, kvar låg journalen och fjäderpennan på det lilla nattduksbordet. Några minuter senare kom hon ut igen med en tjock bok i handen. Boken var uppslagen på en sitta i mitten och hon läste koncentrerat.
När hon kom fram till sängen som var ockuperad av Hermione - den enda ockuperade sängen i sjukhusflygeln överhuvudtaget - tittade hon upp med en beräknande blick. Det ryckte lätt i hennes överläpp och hon harklade sig försiktigt.

'Kan du höra mig nu, Ms Granger'

Hermione stirrade storögt på henne. Hon kunde svära på att hon hört orden yttras, men Madam Pomfrey hade inte öppnat munnen. Någonting var på tok, så mycket kunde hon avgöra själv och saken blev inte bättre av att Pomfrey återigen rusade ur rummet med ett förskräckt 'herregud i himlen'.

"Madam Pomfrey?" ropade Hermione tveksamt efter henne, "jag skulle verkligen behöva gå nu…?"

Snart kom Pomfrey tillbaka igen med ytterligare en bok i famnen - denna mycket tjockare än den första.

"Jag antar att du räknat ut det" började hon försiktigt, "men på något sätt har du utvecklat ett väldigt starkt sinne för.. Jag vad ska man kalla det.. människokännande"

Hermione stirrade på henne. Visst hade hon förstått att det som nyss hänt hade att göra med Pomfrey's tankar och faktumet att Hermione kunnat höra dem - men vad Pomfrey sagt gjorde henne förvirrad.

"Människokännande?"

"Ja, du kan alltså… läsa folks tankar. Höra dem, så att säga… Jo, det förstår du väl, själv, men jag kan inte…" Pomfrey bläddrade förstrött i boken, "Hur låter det? När du hör vad jag tänker, menar jag. Är det min röst? Är det som att jag säger det rätt ut? Eller är det som bilder?"

"Det är som att du säger det. Fast, din röst är lite annorlunda. Förvrängd, liksom, mörkare.." försökte Hermione förklara.

'Precis som det står i boken..'

"Vad står det mer?" undrade Hermione oroligt, hon satte sig upp rakare i sängen och försökte se över kanten på boken som Madam Pomfrey läste i.

'Vad menar-? Ah. Tankar. Just.. Det här kan ta ett tag att vänja sig vid…'

"Men.. Hur kan det här ha… Jag menar.." började Hermione, hon svalde nervöst när hon inte fick fram en enda vettig mening, "Hur gick det här till? Jag kan ju inte bara ha vaknat med det så där hux flux? Var det…" hon insåg plötsligt varför hon befann sig i sjukhusflygeln från början. Pomfrey verkade ha tänkt på samma sak.

"Det måste ha varit någonting med trolldrycken, någonting i den som gjorde…" mumlade hon för sig själv medan hon bläddrade i boken.

Lösryckta stycken ur texten tänkte eller sa hon högt, Hermione var inte säker på vilket, men hon förstod inte mycket av de osammanhängande bitarna. Pomfrey stannade på en sida och löpte med fingret längs marginalen innan hon hejdade sig längst ner på sidan.

'Fascinerade… en aning skrämmande, men intressant ändå…'

"Vad?" sa Hermione, rösten lät mer krävande än vad hon hade tänkt sig och Pomfrey gav henne en förebrående blick.

"Vad? Åh, nej - ingenting, ingenting. Bara lite fakta här som var… jo, det är ju…" hon kom av sig och blev återigen uppslukad av boken.

"Hur blir jag av med det då?" frågade Hermione irriterat efter några minuters tystnad (för Pomfrey's del i alla fall, Hermiones huvud var fyllt av både hennes egna och Pomfrey's tankar.)

"Jag är inte säker…" mumlade Pomfrey utan att slita blicken från mittuppslaget, "det står ju om en del fall här, men det var ju för så länge sen…" hon bytte sida, "Men det verkar som att det har försvunnit… länge sen, som sagt, på den tiden visste de ju varken ut eller in och trodde att de drabbade var galna skulle jag tro… Men som jag sa, försvunnit med tiden ja - det har inte funnits några nedskrivna fall på flera årtionden… Men jag vet inte jag, det kanske… Boken är ju också ganska så gammal, och…."

"Pomfrey" sa Hermione med hög röst för att avbryta hennes svammel, "Hur blir jag av med det?" hennes röst hade blivit smått panikslagen.

Pomrey suckade tungt och stängde boken med en dov smäll. Hon skakade förundrat på huvudet och la ifrån sig boken. Hon satte sig försiktigt ner vid säng änden och la i som en lugnande gest handen på Hermiones knä.

"Jag är ledsen" sa hon uppriktigt, "men jag vet faktiskt inte än"

Hermione kände hur de djupa andetagen hon tog inte gav tillräckligt mycket luft, hon började få svårt att fokusera med blicken och blinkade hårt upprepande gånger.

"Men.." sa hon med gäll röst, "men jag kan ju inte… Jag kan ju inte gå omkring med det här!" rösten var på bristningsgränsen och var mycket högre än normalt.

'Vatten, vatten!'

"Här får du, vännen" Pomfrey räckte henne glaset som hon nyss trollat fram, "djupa andetag. Såja, såja… Och så tar du det lugnt…"

"Lugnt? Lugnt? Hur ska jag kunna koncentrera mig på någonting alls? Överhuvudtaget? Förstår du hur jobbigt det kommer att vara att vara omgiven av hundratals elever som tänker?"

Pomfrey suckade igen och klappade tröstande Hermione på knäet.

"Jag förstår att det kommer att bli jobbigt. Men du kan helt enkelt inte barrikadera dig själv på rummet när vi inte ens vet hur lång tid det kommer att ta att hitta en lösning" sa Pomfrey och såg på henne med en ursäktande min, "du är ju den duktigaste eleven i din årskurs, en av de duktigaste på skolan - du får bita ihop och ta dig igenom det här också! Jag vet att du kan klara det, och jag ska göra mitt absolut bästa för att hitta en lösning så fort som möjligt" lovade hon.

"Okej" sa Hermione med svag röst och blicken fäst på golvet. 'Bara jag får komma härifrån' tänkte hon och kände att hon började få svårt att andas igen.

Tanken på att behöva gå omkring med den här - hon visste inte vad hon skulle kalla det… Sjukdomen fungerade inte, eftersom det tekniskt sett inte gjorde henne sjuk. Förbannelse? Kanske. Gåva? Absolut inte! Komplikation? Definitivt, men kunde man kalla det så?
Hon skakade trött på huvudet. Hitintills hade hon bara behövt stå ut med att vara i samma rum som en människa - hur skulle det gå i uppehållsrummet? På lektionerna? För att inte tala om i Stora salen under middagen! Kanske att hon kunde gå direkt till sovsalen och sen smyga ner till köket senare och få lite mat av husalferna. Det var inget beteende som hon uppmuntrade till i vanliga fall (förstaprefekt som hon var) men hon var desperat…

"Då kan du gå ner och äta middag nu" sa Pomfrey med ett avslutande tonfall, "så ska jag se vad jag kan göra"

'Jag skulle kunna prata med några av de andra lärarna. Och jag måste absolut ta reda på vad det vara i trolldrycken… Men själva… symptomet bör hållas hemligt… Jo, absolut, inte bra om det kommer ut…. Borde prata med Albus så fort som möjligt…'

Hermione kom hastigt på fötter och klev snabbt i skorna med manteln i handen. Hon hejdade sig vid dörren när hon hörde Pomfrey ropa hennes namn, hon vände sig om med en frågande blick.

"Du går väl ner till Stora salen nu? För du måste dit ner någon gång i vilket fall som helst, och det tjänar ingenting till att skjuta upp det.."

Hermione suckade besegrat. I vanliga fall var hon inte den som gav upp men hon visste att Pomfrey hade rätt.

"Ja, jag ska" muttrade hon, "Hejdå, Madam Pomfrey" sa hon och försvann så fort hon kunde längs korridoren.

Give me back my point of view
'cause I just can't think for you
Look what you've done - Jet