1. Mundungus dotter

Keira tände, med viss svårighet, ciggen som hon knep fast mellan sina rödmålade läppar - förbannade sig själv att hon inte hade kunnat stå emot den. Första cigaretten på ett år (Fan) - bieffekter på krossat hjärta.
Keira hade ännu en gång fått reda på att Magnus, hennes pojkvän, hade varit otrogen. Det hade i och för sig bara varit en kyss den här gången - och en massa alkohol hade tydligen varit inblandad - men hon kunde inte rå för tårarna som rann och förstörde hennes smink (ännu en gång).
"Är det verkligen en sådan bra idé?" Frågade Sara oroligt och gav Keiras nytända cigg en skeptisk blick.
"Fan." Stönade Keira efter att ha tagit sitt första bloss – visste att det antagligen skulle ta ytterligare ett år bara för att sluta. Igen.

Trots att klockan var halv tre på natten satte Keira på teven när hon kom hem; hem var en sliten etta i slitna Halmstad. Hem brukade vara en trea lite utanför stan där hon bodde tillsammans med sin mor, Elisabeth, men så var det inte längre. Sedan hennes mor hade drabbats av en allvarlig hjärnsjukdom var inget som det längre brukade.
Elisabeth var inte död - Keira skulle dock inte heller påstå att hon faktiskt levde. Hon bara existerade utan mening. Inte till någon nytta alls -och hon skulle aldrig bli. Ibland skulle det vara bättre om hon bara dog, tyckte Keira i hemlighet.
Sorlet från teven gjorde henne lugn. Skådespelarnas dialoger i nattens film fick henne att känna sig en gnutta mindre ensam där i lägenheten. Vanligtvis brukade Magnus vara hennes sällskap - men inte den här natten (såklart).
De flesta Keira kände ogillade Magnus, mer eller mindre. Även hennes mor, Elisabeth, hade haft svårt för sin dotters pojkvän. Keira förstod inte varför. Magnus var som vilken nittonårig pojke som helst; Trevlig, med inga större intressen (dator, träna…), och såg rätt bra ut med mörkt, stylat hår.
Antagligen berodde deras ogillande (för Magnus) på olika syn av kärlek. Men kärlek var inte perfekt, det var i alla fall något hon hade lärt sig.

Keira ryckte till. Hon hade somnat i bäddsoffan. Teven var fortfarande på som nu visades en lam serie istället för nattens film, och var lägenhetens enda ljudkälla. Keira kunde emellertid inte låta bli att känna att hon inte var ensam. Och det var inte bara tevens förtjänst. Hon kände sig iakttagen.
Keira slängde en snabb blick på klockan bakom och förvånades över att se att hon redan var 7.30. Hon hade sovit i flera timmar.
Hon gav ifrån sig en gäspning. Hon visste att hon egentligen borde ha gått och lagt sig igen, men någon/något inom henne sade att hon skulle gå upp nu – så det gjorde hon.
Med trötta steg gick hon mot badrummet för att möta sin spegelbild. Om det inte vore för att hennes honungsblonda hår för tillfället stod åt alla möjliga håll, var Keiras spegelbild väldigt vacker. Keira var vacker. Det kunde ingen neka till. Det honungsblonda håret låg oftast i perfekta lockar över ryggen och räckte henne en bra bit nedanför axlarna. Hon hade mörka, bruna ögon som inramades av tjocka, mörka ögonfransar. Keiras vän, Sara, brukade berätta för henne att hon såg lite ut som en vampyr. Det var sant, till viss del. Keira var som sagt väldigt vacker, och hade väldigt ljus hy. Det var hennes kinder som avslöjade hennes mänskliga jag. Det räckte med en charmig fras och rodnader spreds snabbt över Keiras kinder.

Efter att ha spenderat tio snabba minuter på badrummet för att få sitt hår i styr vandrade hon iväg mot köket. Hon kunde lika väl starta dagen med en god frukost (om kylskåpet så tillät det). Hon hann aldrig dock så långt som att börja med frukosten. En underlig man, sittandes vid köksbordet med en skinkmacka, tog all fokus.
Keira stirrade på mannen med vidöppen mun, väntade på ett gällt skrik som aldrig kom. Hon stod som paralyserad i köksingången – rädd, chockad… Gud visste allt!
Mannen såg lätt roat på Keira och tog en tugga av sin skinkmacka.
"Eh…" Keira försökte komma på något vettigt att säga. Ta till handling. Skulle hon kanske kasta en stekpanna på honom?
"Låt mig presentera mig", sade mannen lugnt och reste sig upp från stolen. Mannen framför henne var något av de märkligaste hon någonsin skådat. Han hade midjelångt, silvrigt hår och ett långt skägg som han hade stoppat in under sitt bälte. På den krokiga näsan som såg ut att ha blivit bruten någon gång eller så, satt ett par halvmåneformade glasögon. Och hans klädnad… Hon hade aldrig sett något liknande förr. En purpurröd klädnad med gyllene sömmar och ett fåtal strålande solar som motiv. "Jag är Albus Dumbledore." Tydligen var hans namn lika underligt som resten av honom. Det var inte förrän nu Keira insåg att mannen talade engelska och inte svenska.
"Eh…" Keira försökte febrilt komma på något att göra. Om hon inte kunde få sig själv att kasta en stekpanna (vilket hon faktiskt inte riktigt kände för att göra – mannen hade något speciellt lugn med sig) kunde hon åtminstone presentera sig för denna främling. Denna Dumbledore.
"Jag förstår att jag har lyckats göra dig ganska ordlös, Keira." Sade Dumbledore leende. "Jag tror att min ankomst skulle ha gjort dig lika ordlös om jag hade ringt på dörren som en vanlig mugglare, så jag bestämde mig för att ta mig hit via spöktransferens. Klart var det lite klurigt eftersom jag inte riktigt visste hur lägenheten såg ut, men jag lyckades landa i ditt kök. Måste säga att det var en utomordentligt god skinkmacka jag gav mig tillåtelse att göra. Jag hoppas att det ska vara okej." Keira tittade förbluffat på mannen. Vem han än var, så förstod Keira knappt hälften av vad Dumbledore talade om. Tydligen förstod Dumbledore det för han fortsatte; "Just det, nej! Du har ingen aning om spöktransferens eller mugglare. Jag glömde nästan. Du får ursäkta mig så mycket. Nå, har du något att säga eller kan vi fortsätta denna konversation i ditt vardagsrum? Jag har några viktiga saker att berätta för dig. Anledningen till att jag är här det vill säga." Keira nickade och följde mannen in till vardagsrummet där de satt ner i bäddsoffan. "Ett mycket trevligt hem du har här, Keira. Litet, men trevligt." Sade han medan han tittade sig omkring i hennes lilla vardagsrum. "Fantastisk maskin den där teven är", sade han och nickade mot teven som fortfarande var på.
"Eh… Jag vill inte verka oartig eller så…" Började Keira men blev snabbt avbruten.
"Var du så oartig du vill", skrockade Dumbledore. "Det är inte du som har våldgästat mig. Så länge du låter mig utföra mitt ärende, kan du behandla mig lite hur som helst. Jag förväntar mig inget annat."
"Jaha, okej…" Sade hon, lite lätt överrumplad över mannens ord.
"Enligt mina uppgifter dock ska du bara bo här tills sommarens slut? Avbryt mig om jag har fel. Du ska sedan flytta hem till en fosterfamilj du ska bo hos tills du är klar med dina studier vilket socialen har sett till. Det socialen inte visste, vilket jag är fullt informerad om, är att du har en släkting som man har missat att kolla upp. Det är ingen mindre än din far, Keira."
"Min pappa?" Keira tittade förstummat på Dumbledore som tog ännu en nöjd tugga från sin skinkmacka. Hon hade aldrig brytt sig något särskilt om sin far. Hon visste att det var en av hennes mors sommarromanser hon hade haft i England på 70-talet. Tydligen hade han varit en lite äldre, charmig man som visat henne en annan värld som hon sedan valt bort för sin egen.
"Ja, man kan väl säga att vi nästan är kollegor. Han är en medlem i- Åh, jag tänkte inte att det skulle bli så mycket förklarande. Jag borde nog ta det från början." Keira hade ingenting emot detta påstående. Skulle hon ärligt erkänna hängde hon inte alls med. Och skulle hon vara ännu ärligare, var hon mer eller mindre vettskrämd. Hon satt med en gammal man som var iförd en purpurröd klädnad som berättade att han visste vem hennes far var. "Du är arton, inte sant?" Keira nickade instämmande. "Låt oss säga att för ungefär 19 år sedan träffade din mor en-"
"-en man på en resa till London. En 'resa som skulle hjälpa henne att hitta sig själv'", citerade Keira. "Han visade henne en värld hon inte visste fanns, men hon valde sin egen istället. Väl tillbaka i Sverige upptäckte hon att hon var gravid. Hon fick mig och sen har hon uppfostrat mig sedan dess. Ja, jag har hört historian."
"Jag märker det. Din mor har sagt en hel del till dig, men jag tror dock inte du förstår innebörden av allt." Sade Dumbledore. "Din pappa visade verkligen din mor en annan värld. Din far är nämligen inte vem som helst. Han är en trollkarl." Keira brast i skratt. Vem var denna gamla stolle, och vem hade släppt in honom i hennes hus? Hon torkade snabbt bort en tår som nått hennes öga efter den långa skrattattacken. "Detta var ett annorlunda sett att reagera på."
"Du brukar berätta det för många?" Frågade Keira och höll tillbaka ett skratt.
"Till alla mina nya elever som bor i mugglarfamiljer. För tillfället behöver du inte tro på vad jag säger. Så länge du memorerar det, lovar jag att bevisa det för dig. Sen."
"Jaja, visst." Flinade Keira som inte hade något emot att lyssna på dessa rövarhistorier (men hon visste att hon var tvungen att ringa polisen snart så de kunde ta tillbaka den här gamlingen till den anstalt han hörde hemma på).
"Jag är rektor på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Jag är även grundaren av en order som din far är medlem i. Det finns nämligen en värld som du inte ser. Full med häxor och trollkarlar. Vi gör vårt bästa för att gömma den för er mugglare. Det vill säga människor utan dessa magiska krafter. Men det är just det som är skillnaden med dig. Du är ingen mugglare. Du har ärvt din fars trollkarlsblod." Dumbledore pausade. Den genomträngande blåa blicken bakom de halvmåneformade glasögonen studerade hennes uttryck nyfiket. Keira ansträngde sig hårt för att inte ännu en gång skratta rakt upp i den så kallade rektorns ansikte. Hon knöt näven hårt och försökte fokusera på att inte skratta. Efter att Dumbledore hade tittat klart på Keira puttade han upp glasögonen högre upp på näsan och fortsatte: "Dock har en fruktansvärt stor miss hänt. Ditt intagningsbrev blev aldrig skickat eftersom att ditt namn stod inskrivet hos två trollkarlsskolor. Min skola, Hogwarts, och Skandinaviens skola Kanda. Jag har dock uppmärksammat denna miss för Kandas rektor och tagit tag i problemet själv. Flera av Hogwarts lärare sitter i ordern och är ytterst angelägna över att hjälpa dig med dina magiska studier. Du skulle i så fall få bo hos orden under sommaren, i samma order som din pappa är medlem i, och sedan få bo på Hogwarts under skolåret. Jag vet tre elever som antagligen skulle finna dig mycket intressant. Förstås, om du då faktiskt vill. Du kanske hellre fortsätter ditt liv här? Jag är säker på att socialen kommer hitta dig en trevlig familj. Valet är helt upp till dig." Keira kunde inte undgå att märka hur seriös mannen verkade vara med allt detta nonsens. Det lät som om han faktiskt visste vad han pratade om.
Keira kände inte längre för att skratta. Mannen måste verkligen ha fått en allvarlig smäll i huvudet. Hon tyckte riktigt synd om honom, som lurade iväg sig själv på olika slags hembesök för att ta dem till hans "Hogwarts".
"Jaha… Eh… Mr Dumbledore… Jag skulle gärna ha velat, men jag kan inte. För att detta är helt sjukt. Det är något som pågår i ditt huvud." Dumbledore skrockade till Keiras förvåning.
"Lovade jag dig inte att bevisa allt?" Frågade han.
"Jo, men…"
"Det är helt klart svårare att ta fram magin hos ett stort barn än ett litet." Sade Dumbledore. "Ni måste se innan ni tror." Keira undrade febrilt vilken disney-film han hade tagit den smöriga repliken.
"Är det så konstigt eller?"
"Inte alls." Sade Dumbledore leende. "Det är mänskligt. Jag förväntar mig inget annat. Men jag tänker göra allt jag kan för att bevisa vår värld för dig." Dumbledore tog in handen innanför klädnaden och drog fram något som liknade en trollstav. Dumbledore riktade staven mot de icke tända värmeljusen på tvbordet. "Incendio." Något blått – likt lågor – flög ut ur Dumbledores stav. Hon blinkade. Tittade sedan mot värmeljusen som nu lös upp en ytterst liten bit av rummet.
"Hur hände det där?" Frågade Keira pafft.
"Det brukar kallas magi." Svarade Dumbledore och viftade till med staven. Keira väntade på att någonting skulle hända i sitt, fortfarande, chocktillstånd -den där ljus-grejen hade verkligen fångat henne – men ingenting hände.
"Är det meningen att något ska-" Hon hann aldrig avsluta meningen då Keiras brödrost kom inflygande och landade elegant framför dem.
Hon blinkade.
Keira försökte smälta vad som just hade hänt, utan större resultat. En brödrost hade precis flugit in i hennes vardagsrum…
Keira mötte Dumbledores snälla blick. Dumbledore, till skillnad från Keira, var helt orörd över vad som just hänt (av kanske den anledningen att han var orsaken till att det faktiskt hade hänt).
"Hur gjorde ni det där?" Fick Keira fram och tittade storögt på Dumbledore.
"Med rätt ord och med rätt rörelse kan man få i princip allting att hända." Förklarade han. "I alla fall om man är en trollkarl."