A/N: HEJ GUYSIES! Såååå... detta är den första HP fanfictionen på svenka jag skrivit, försökte lägga upp en engelska på meeen eftersom min engelska inte är flytande så blev det bara bajs och det slutade med att jag skaffade ett nytt konto, fattar inte riktigt varför... :o

Anywho, jag hoppas verkligen ni gillar den och tar en minut och skriver en review, om vad som helst, om ni gillar den så är det fantastiskt, om inte, låt mig få veta det! Och sådant jag kan förbättra och whatnot. Snällaaaaa...?

Och ledsen för de långa personbeskrivningarna.

Elsa xx

Mitt namn är Arlene Adams. I morgon börjar jag mitt sjunde och sista år på Hogwarts. Och det här ska bli MITT år.

Sista dagen av sommarlovet hälsade mig med solstrålar som sipprade ut från glipan mellan gardinen och fönstret i mitt rum. Med en gäspning, vände jag mig om i min enorma säng och kollade på den digitala klockan, som blinkade 10:31. Trettioen. Var sjutton var Mary? Hon kom aldrig sent.

Dörren öppnades och ett "Miss Arlene? Är ni vaken?" hördes.

När man talar om trollen.

"Mhmmpf," sa jag till kudden.

"Klockan är halv elva, miss, och ni åker tillbaka till Hogwarts redan i morgon. Det finns mycket att göra idag."

Om ni inte snappat upp det än, så är Mary min kammarjungfru. Töntigt namn, jag vet, min tvillingbror Duncan fick minsann en betjänt, vilket låter tre gånger bättre. Men ändå. Jag har en kammarjungfru. Slå den du.

Mary är en ynk i fyrtiofemårsåldern och väldigt vis, så alla i hushållet har respekt för henne. Jag säger 'hushåll' i brist på bättre ord, eftersom den enda i min 'familj' jag faktiskt kan kalla familj är Duncan. Han är den enda som faktiskt umgås med mig bakom kamerorna.

Mary marscherade fram till ena fönstret, till höger om mig, och drog isär gardinerna med ett 'swisch' och plötsligt var rummet fullt av bländande solljus. Hon gjorde samma sak med det andra fönstret och gick sedan mot min garderob (ahem, walk in- closet) och drog ut en silkig sak som jag antog var min morgonrock. "Gå upp nu, miss. Mr Duncan är redan uppe och äter frukost."

Med en suck gled jag ur sängen, men släpade mig förbi Marys hand när hon gjorde ett försök att få på mig den silkiga saken, men min kära kammarjungfru tog mig i armen.

"Miss, ni har på er ett linne och underbyxor. Var vänlig och sätt på er morgonrocken."

"Men det är ju bara min bror där nere."

"Jag är rädd att er brors vänner sov hos honom i natt, och vid det här laget så borde även Mr Kevin, Mr Fred och Mr James vara uppe."

Woah. Backa två steg där tack. Jag tänker inte låta min brors idiotiska vänner förstöra den första perfekta dagen på resten av ett perfekt liv.

Min plan är att komma till Hogwarts, regera skolan i ett år tillsammans med en lämplig kille vid min sida (eller kanske ett steg bakom), ta examen, skaffa ett bra jobb och gifta mig med en übersnygg multi-miljardär med magrutor. Sedan ska vi ha fantastiskt sex, ploppa ut ett gäng fantastiskt begåvade och vackra barn, och leva lyckliga i all våra dagar.

Bra plan, eh?

Om jag låter den första dagen börja såhär, vart kommer det sluta?

Plötsligt hade mitt positiva humör vänts uppochner. Jag ryckte till mig silksaken vilket belönade mig med en förebrående blick från Mary. 'Morgonrocken' gick mig bara till knäna och när man knöt den i midjan så avslöjade den i vilket fall min perfekta figur, så den spelade väl inte så stor roll, egentligen.

Jag slängde upp mitt blonda hår i en slarvig knut, och började stampa ned för trappan, som ett bortskämt litet barn.

Det finns en anledning till att jag blev sur när jag hörde om mina nya breakfast-buddies...

Det är så att jag har allt. Populäraste tjejen på skolan, skitsnygg, mer pengar än jag behöver... Mina föräldrar ignorerar mig ioförsig, men det har gått sex år sedan jag kunde kalla dem föräldrar på riktigt, så jag har slutat bry mig.

Mitt liv skulle varit perfekt, om det inte var för en liten, ytte-pyttig detalj. Med en ENORMT ego.

James Frickin' Potter.

"Arry! Vilken fantastiskt vacker dag, eh?"

Jag muttrade ett svar på min brors fråga och ignorerade de tre andra silhuetterna medan jag började ta för mig av frukostbuffén som stod framdukad på köksön.

"God morgon, Arlene! Sovit gott?" Kevin.

Seriöst.

Dessa människor har känt mig i sex år.

"Morsning, Arry! Wazzap?" Fred. Med munnen full av toast.

När ska det lära sig att det inte är hälsosamt att försöka starta en konversation med mig innan frukost?

"Snygg morgonrock, Arlene," James, med ett retfullt tonfall. Grrrr. "Snygga ben, också."

Dubbel-grrr.

Freddy skrattade och jag höder ett 'smack' som bara kunde betyda att Duncan hade slagit till Potter-the-prat i huvudet.

Hahaha. Justcie.

"Dra åt skogen, Potter." Jag kunde känna hans flin ända från köksbordet.

Jag tog min frukost och satte mig ned vid köksbordet, på motsatta kanten till där killarna satt. Lyckligtvis, så är bordet rätt så långt.

"Aw, Arry, vill du inte sitta här med oss? Du sårar mina känslor." Det var det Fred försökte säga, men med ännu mer toast i munnen (seriöst, hur stort är hans kakhål egentligen?) blev det "Hw, Ajjee, vi'u änke shcicha äj me osch? U schåjaj minga schänshlor."

Charmant.

Fred Weasley den Andre, döpt efter sin far(tvilling)bror, är skolans största komiker. Då och då är han riktigt rolig, och det är rätt svårt att inte tycka om honom. Hans lätt bruna hudton går hand i hand med hans chokladbruna, lockiga (tänk Harry Styles. Jag hörde en tredjeårselev jämföra de två förra året) hår och bruna ögon. Skolans tjejer faller som käglor runt hans fötter.

Det gäller hela min brors gäng, faktiskt. Det är de coola, snygga quidditchstjärnorna.

De har faktiskt var sin fanclub, var ett av elevhemmen har sin egen favorit.

Gryffindors kvinnliga halva har valt ut James, vilket betyder att jag måste höra dem tjattra om honom i varje. hörn. av. sällskapsrummet. Och eftersom jag, mina vänner och min brors gäng ofta hänger med varandra, så måste jag ofta höra det med Potter sittandes nära.

Vid sådana tillfällen kan man se hans ego växa. Ja, det är möjligt. Det får plats med mer. Jag var också förvånad.

Kevin Gray, (Ravenclaws favorit) är nog den av min brors vänner jag tycker om mest. Han är rätt tystlåten om man inte känner honom, men så fort han börjat lita på en, det minsta lilla, så är han nog den roligaste killen någonsin. Inte rolig som Freddy, som är dumt rolig, utan smart rolig. Han är så vis, han skulle kunna passera som tusen år gammal.

Duncan Adams är min tvillingbror. Hans blonda hår är något mörkare än mitt, och hans ögon en aning ljusare än mina djupblåa, hans är nästan gråa.

Han var den som var där för mig när vi fick reda på vilka vi var, dagen vi fick brevet från Hogwarts, och våra föräldrar båda försvann ur våra liv. Vår mamma, som hade gömt sanningen om sig själv (och oss) för vår pappa, förklarade långsamt allt och gick sedan och hämtade sin trollstav, som hon hade haft undangömd ända sedan hon blev tillsammans med vår älskade far (sarkasm, people).

Allra käraste pappa var en viktig affärsman, som ofta sågs i tidningen osv.

Han blev först chockad av min mors bekännelse, sedan arg och sa till henne att sluta med dumheterna. Hon brast i gråt och sa att det var sant, sedan viftade hon med trollstaven och förvandlade en sten (som Duncan av någon anledning lagt på bordet) till en ros.

Pappa sa till Mary att lägga oss, men jag hann inte somna innan de började skrika på varandra. Dagen efter så var pappa borta. Mamma sa att han var på en akut affärsresa, men vi var inte dumma i huvudet. Han hade stuckit.

Tre dagar senare så kom pappa hem igen. Han viftade ut oss ur köket, men såklart ställde vi oss och tjuvlyssnade vid dörren.

Uppenbarligen så hade pappa varit på vippen att skilja sig från mamma, men efter ett samtal med sin egen mor (där han inte hade nämnt hemlighetens innehåll, utan bara själva skandalen i sig) så hade han fått klart för sig att de inte skulle skiljas, utan på utsidan fortfarande vara den perfekta familjen, men att han skulle bygga om delar av övervåningen till sin egen lägenhet och att vi var döda för honom.

Mamma kunde gärna skicka iväg oss till freakskolan om hon ville, så att vi var ur vägen. Han brydde sig inte. Sedan gick han sin väg, och jag har aldrig pratat med honom privat efter det.

Mamma sjönk ihop efter den dagen. Hon tog oss till Diagongränden så vi kunde köpa allt vi behövde, och vid synen på oss med våra trollstavar log hon faktiskt lite, men successivt försvann hon, längre och längre bort... Nu träffar jag henne ungefär lika ofta som jag träffar pappa.

Duncan är den som varit med mig, funnits där under hela tiden. Han är det enda i min värld som är konstant och säkert.

Okej, snyftpaus? Kort stund då.

Klar? Inte? Whatever. THE SHOW MUST GO ON.

Duncan's officiella fanclub drivs av Slytherinianerna, och innan du kommer med 'flämt! har han teamat upp sig med elakingarna?' så ska jag berätta att Slytherin inte är Hogwarts Centrum För Onska (HCFO) längre, de är helt okej. Lite väl listiga dock, i vissa fall får man passa sig.

Siste man till rakning är James Sirius Potter. Han är en självupptagen, arrogant besserwisser. Hans fanclub må nog vara den värsta. De har dagliga möten, och till och med jag har blivit frågad om en autograf, eftersom jag känner honom. Jag blängde ner på fyraårseleven tills hon sprang därifrån. Han är quidditchkapten, nog(och det tar mig emot att säga det) den bäste sökaren sen hans pappa gick på Hogwarts, och att säga att han var ful skulle bara vara en ren och skär lögn, tyvärr.

Jag hatar att erkänna det, men hans bruna ögon, svarta kalufs, attraktiva ansikte och vältränade kropp har till och med fått mig att känna ett pirr någonstans vid naveln.

Och ja, jag fick panik, ångest och gick runt och hatade mig själv i en vecka efteråt.

Se, bara så vänlig jag blir bara jag fått i mig lite frukost!

Som sagt, detta kommer bli mitt år.

A/N Review, snälla. Jag lever på dem :3 Och låt mig veta om jag ska fortsätta!