AN: Jag håller på att gå igenom och skriva om den här historien. Ingenting av själva handlingen kommer egentligen ändras, men jag finslipar och lägger till lite saker här och där, för att den ska bli bättre helt enkelt. Om ni har läst den förut kan det vara värt att läsa om, men än så länge har jag bara fixat första kapitlet. Jag ska också skriva färdigt storyn, det har jag lovat, men det tar lite tid.
Det var en lördag sent i oktober och Lily Evans satt och åt Lunch i stora salen tillsammans med sina bästa vänner, Alice och Rose. De hade varit tysta en liten stund då Alice och Rose började tjata om James Potter. Det var en sak de alltid gjorde när de inte hade något annat att prata om.
"Men Lily ärligt talat. Jag är säker på att om du bara gav James en chans så skulle du falla för honom direkt", sa Rose medan hon stoppade en bit tomat i munnen. Rose hade precis vänt bort blicken från James som satt och åt lunch tillsammans med sina vänner precis bredvid dem.
"Lily jag slår vad om att det skulle ta max en vecka sen skulle ni va så här", sa Alice och gjorde en livlig gest med sina armar. Lily skrattade till men blev snabbt allvarlig.
"Inte en chans, ni vet varför jag aldrig skulle gå ut med honom. Eller hur?" Lily tittade menande på dem.
"Ja, vi vet varför du aldrig skulle ha gått ut med honom. Men Lils han har ju förändrats. Han är mycket mognare nu. Dessutom finns det inte en enda tjej på skolan som inte vill vara tillsammans med en marodör, och han är ju uppenbart intresserad. Jag vet att du inte tycker att det är en giltig anledning, men han är ju så söt och snäll också. Alice och jag kan räkna upp hur många anledningar som helst för att du borde vara med honom nu. Eller hur, Alice? Hallå, Alice?" Rose viftade med handen framför Alices ansikte. Alice tittade rakt ut i luften och log på ett märkligt och olycksbådande sätt som hon alltid gjorde då hon hade fått en – enligt henne själv – fantastisk idé.
"Lily, jag slår vad om att det skulle ta max en vecka för dig att falla för honom om du gav honom en chans", sa hon leende.
"Ja, du sa det förut, Alice", sa Rose irriterat medan hon skakade sina mörka lockar ur ansiktet och började skala en apelsin.
"Nej, jag slår vad om det! Det är jätteenkelt. Lily, du är tillsammans med James i en vecka och om du fortfarande hatar honom kommer jag och Rose aldrig mer tjata om att du ska gå ut med honom", sa Alice med en min som gjorde att man kunde tro att hon hade uppfunnit en tidsmaskin, eller något liknande. Roses ansikte sprack upp i ett liknande leende.
"Strålande Alice, nu är hon fast!", ropade Rose tillräckligt högt för att alla i stora salen skulle kunna höra henne. Sirius som hade haft en livlig diskussion om quidditch med Remus och James vände sig om.
"Vad är det som är strålande Rose", frågade han med ett inställsamt leende. Leendet var onödigt för Rose var mer en glad att berätta om Alices plan. Sirius sken upp mer och mer för varje ord hon sa och när hon var klar skrek han också "strålande!" och omfamnade henne. Rose rodnade svagt och sköt honom ifrån sig, men han verkade inte bry sig, utan vände sig till James igen.
"Har du hört på det här James, Lily ska slå vad", sa Sirius glatt till James som avbröt sitt samtal med Remus och förvånat tittade på Lily istället.
"Det ska jag inte alls", sa Lily surt. Hon kunde bara inte tro att hennes båda bästa vänner hade förrått henne på det här sättet. Sirius, James, Alice och Rose verkade ha blivit vänner enbart för att de hade ett gemensamt mål i livet; att få Lily att bli ihop med var det som gav alla dessa människor rätt att lägga sig i hennes privatliv egentligen? Hon hade bara velat äta frukost i lugn och ro.
"Vågar du inte? Du vet väl själv, djupt inne, att James är för bra för att stå emot, inte lika bra som jag så klart, men nästan", sa Sirius självsäkert, och Lily himlade med ögonen åt hans dryghet.
"Vad är det hon inte vågar?", frågade James förvirrat och stirrade från Sirius till Lily. Sirius berättade om Alices idé och den andre pojken sken upp på samma sätt som Sirius hade gjort. James log retligt mot Lily som satt med armarna i kors och tittade surt på dem allihop.
"Om du inte går med på det här Lily, kommer jag bli din personliga plågoande."
"Och jag kommer att hjälpa honom", sa Sirius bestämt och de andra nickade.
"Är det ingen som står på min sida?" Lily tittade anklagande på sina 'så kallade bästa vänner'. Alice såg en aning skuldmedveten ut någon sekund, men sen log hon glatt igen. "Klart vi gör Lils, det här är för ditt eget bästa vet du väl." Lily såg inte särskilt övertygad ut, men alla tittade på henne nu och hon kände sig ganska pressad. En pinsamt tyst minut förflöt utan att någon sa någonting. Saker som det här hände alldeles för ofta och det drev henne till vansinne. Ibland önskade hon att hon hade valt vänner som precis som hon, kunde se igenom marodörernas charmiga yta. De var uppblåsta och arroganta, ja, alla utom Remus det vill säga. Varför han som var så klok och snäll ville hänga med dem förstod hon faktiskt inte alls. Men James, Sirius, och Peter hade alltid varit omogna idioter och skulle antagligen också förbli det för all framtid. Om de bara kunde sluta tjata om det någon gång. Om hon gick med på vadet skulle de bli tvungna att släppa det efter att tiden var slut. Om hon kunde uthärda James en vecka så skulle hon aldrig mer behöva tänka på honom igen. Det kanske faktiskt skulle vara värt det.
"Ja, men okej då", sa Lily tillslut med en suck. Hon visste att de aldrig skulle sluta tjata om hon inte sa ja. Alice, Rose, James och Sirius jublade. Sirius dunkade James broderligt i ryggen och råkade i förbifarten stöta till en förstaårselev som förfärat tittade upp på dem. När de hade lugnat ner sig sa Lily: "Men, ni måste alla lova att lämna mig ifred sen. Och särskilt du." Hon pekade på James. "Lovar", sa James med ett flin som hon inte fann särskilt pålitligt.
"Perfekt!" sa Alice med ett strålande leende. Hon öppnade sin väska och tog fram sin trollstav. Sen mumlade hon lågt en besvärjelse.
"Vad gör du Alice?" Lily tittade misstänksamt på trollstaven som pekade på henne och James.
"Ingenting", sa Alice oskyldigt, men Lily visste att då Alice lät oskyldig var hon raka motsatsen. Hon bestämde sig för att låta det vara för stunden. Alice var den snällaste person Lily kände. Hon skulle aldrig göra Lily någon skada.
"Aja, jag är mätt så nu tänker jag gå ner till sjön. Det är nog fortfarande varmt ute." Lily tittade upp i taket. Himlen var klarblå, bara något enstaka moln här och där syntes till. Hon hade sett fram emot att ligga med en bok på gräset hela veckan och nu var det äntligen helg, och fint väder till på köpet. Bara hon, hennes bok, fjärilar, vind i håret och sol. Kunde man föreställa sig något mer underbart?
"Vänta lite här nu. Du ska ju vara med mig", sa James och spräckte hennes drömbubbla. Han log mot henne, men hon log inte tillbaka.
"Du får väl följa med då," suckade hon. James hade definitivt inte funnits med i hennes plan för en perfekt eftermiddag, men hon hade gått med på att tillbringa tid med honom, och hon bröt aldrig ett löfte.
"Jag ska bara gå och hämta någonting i min sovsal," sa James och reste sig upp.
"Potter!", sa Lily ursinnigt. "Fint, jag väntar här." Hon satte sig ner med armarna i kors. Så det var nu det började. Hon skulle behöva anpassa sig till den här uppblåsta idioten i en vecka. Toppen!
James började gå mot trapporna men vände sig om då den rödhåriga flickan plötsligt skrek till. Hon hade plötsligt och ofrivilligt rest sig upp och tagit ett steg framåt.
"Någonting osynligt drog upp mig från bänken", sa hon förvånat. "Är det här något trick från din sida, Potter?" Det var typiskt marodörerna att hålla på med konstiga trollformler som skulle vara 'roliga' men i slutändan oftast satte något stackars offer i väldigt pinsamma situationer.
"Nej faktiskt inte," sa han som om han var förvånad över att någon annan än han kunde skoja överhuvudtaget. Alice viskade någonting i Roses öra och Rose fnittrade till.
"Vad sa du till Rose, Alice?", sa Lily och man kunde nästan se blixtar i hennes ögon. Om det visade sig att det var hennes egna vänner som hade förhäxat henne skulle hon helt enkelt bli tvungen att säga upp vänskapen.
"Åh, hon sa bara att hennes förtrollning fungerade som den skulle", sa Rose och fnittrade. Alice tittade surt på Rose och muttrade något om "förtroende" och "riktiga vänner".
"Vad är det du har gjort, Alice", frågade Lily och hennes ansikte var nu fyllt av fasa. Alice var helt otrolig med försvar mot svartkonster men inte så fantastisk med trollformellära. Om Alice hade försökt förhäxa henne på något sätt, fanns det en stor risk för att någonting kunde ha gått snett.
"Jag trodde inte att det skulle fungera så bokstavligt", Alice bet sig i läppen och Lilys farhågor fördubblades.
"Vad skulle inte fungera så bokstavligt?"
"Lily, om du går bort mot lärarbordet och du går mot entréhallen, James", sa Alice långsamt. Lily började ängsligt gå och James stegade bort mot entréhallen men efter ett par steg gick det inte att gå längre.
"Jag kan inte gå längre, något håller mig tillbaka", sa Lily som kände det som om någon hade knytigt ett rep runt hennes midja, som höll henne fast där hon stod.
"Samma här", sa James och tog i så hårt han kunde för att gå åt andra hållet. Lily föll ner på golvet med ett skrik. Hon drogs med James när han gick. James vände sig om när han hörde henne skrika och skyndade fram till henne, där hon låg på mage på golvet på ett ganska generande sätt. Hon satte sig rodnande upp och ignorerade handen som James sträckte ut för att hjälpa henne.
"Hur gick det, älskling?"
"Det gick dåligt och jag är inte din älskling. Det är min otursdag." Hon satte armarna i kors och stirrade surt på honom.
"Det verkar som om vi sitter ihop med ett osynligt rep", sa James och letade i luften efter repet.
"Det är inget rep, det är Alices förtrollning såklart", fräste hon. Lily reste sig upp och försökte borsta av eventuellt damm som kunde ha hamnat på hennes klädnad.
"Hur tar man bort den här förtrollningen, Alice?" Hon försökte låta samlad och belevad, istället för som en person som just blivit släpad längs golvet av sin värsta fiende.
"Jag är rädd för att det inte går", pep Alice och tittade oroligt från James till Lily, som kände hur hon började tappa fattningen igen.
"Vad menar du med att det inte går", viskade Lily förfärat, rädd för att ens tala om det högt. Det här började utveckla sig till helvetet på jorden.
"Om ni har tur, så försvinner den om en vecka." Alice drog sig nervöst i tröjärmen som om hon var rädd för att Lily skulle kasta sig över henne. Lily kunde inte låta bli att lägga märke till den första delen av hennes mening.
"Om vi har tur", upprepade Lily och det såg ut som hon skulle svimma.
"Det kan dröja lite beroende på vädret och speciella omständigheter." Lily la sig ner på golvet och blundade. Alla tankar på damm och risken att göra bort sig var som bortblåsta. Hon behövde hämta andan.
"Det här är en mardröm," viskade hon.
"Nej, det är brilliant", sa Rose.