Kapitel 1. Resor, prefekter och kärleksobjekt.

"'Cause you're everywhere to me
And when I close my eyes
It's you I see
You're everything I know
And that makes me believe
I'm not alone, I'm not alone" - Michelle Branch, Everywhere

"Miranda, UPP med dig nu!"
"Bara fem minuter till", muttrade den sextonåriga Miranda Dawlin. Hon gäspade så det knakade i käklederna, stoppade in händerna under kudden och slöt ögonen igen. Hon hörde steg i trappan, och visste att hon snart skulle bli brutalt uppkörd av hushållerskan, men orkade inte bry sig. Hon var för trött.
Och mycket riktigt …
"Miranda, upp och hoppa nu! Eller vill du kanske komma försent till tåget, och därmed också till skolan?" När hushållerskan, Mrs McCarthy, nämnde Mirandas skola, satte sig flickan genast upp.
"Jag är vaken, jag är vaken!" sa hon snabbt och snubblade ur sängen, och intrasslad i täcket som hon var, damp hon rakt ned på golvet. Efter en liten stunds kamp kom hon på fötter, och rusade ut i badrummet. Hon kunde nästan höra Mrs McCarthy skaka på huvudet i sovrummet då hon bäddade Mirandas säng.
Miranda kastade av sig nattlinnet, och steg in i duschen. Hon vred på kranen, och tjöt ofrivilligt till då vattnet först var isande kallt och sedan skållhett. Huttrandes ställde hon in värmen så som hon ville ha den, och sedan tog det henne ungefär fem minuter att duscha klart.
Hon steg ut ur duschen, svepte en handduk om kroppen och betraktade sig själv lite i spegeln. Det gyllenbruna håret var lite kortare än midjelångt, och rakt för tillfället. I vanliga fall brukade det ha vackra vågor i sig, men lyckligtvis hade hon redan andra året lärt sig en trollformel som höll det rakt ända tills nästa dusch. Med andra ord, en hel dag.
Hon hade lugg också, och den slutade precis vid de välformade ögonbrynen, lite ovanför de varma blå ögonen. Hon log mot sin spegelbild, och visade därmed sina vita och välformade tänder, och hon kunde inte låta bli att peta lite på smilgropen i höger kind. Miranda var faktiskt väldigt vacker, fast det behövde man ju såklart vara om man ville vara en av de mest populära tjejerna på skolan.
Och den här skolan hon gick på, hette Hogwarts. Hon tillhörde elevhemmet Ravenclaw, där hon var prefekt för närvarande. Hon hade fått sitt märke föregående år, och idag började höstterminen på hennes sjätte år. Förhoppningsvis skulle det bli hon och Sirius det här året.
Hon avfyrade ännu ett bländande leende mot sin spegelbild innan hon drog till sig sminkväskan. Hon applicerade ett tunt lager rouge på kindbenen, lite mascara och kajal samt en glittrig ögonskugga som egentligen inte hade någon speciell färg. När hon var klar med det skyndade hon ut i sitt sovrum igen, där Mrs McCarthy var upptagen med att försöka få igen hennes skolkoffert. Tillslut tröttnade den gamla kvinnan, och slet fram sitt trollspö. Hon mumlade något, och genast slogs koffertens lock igen.
"Mrs McCarthy? Skulle du kunna torka mitt hår lite snabbt, och platta det?" frågade Miranda med ett leende, och hushållerskan nickade.
"Givetvis", svarade hon, viftade med trollspöet och så var Mirandas hår både torrt och platt. Miranda log ännu en gång, och gick sedan bort till garderoben. Hon öppnade dörrarna, och blev ståendes tyst. Vad tusan skulle hon ha på sig? Efter noga övervägande bestämde hon sig för ett vitt linne, en röd-/vit-/svartrutig skjorta och ett par relativt tajta, mörka jeans med reva på högra knäet. Hon drog handen genom håret, och betraktade sin spegelbild i helfigursspegeln som satt på insidan av ena garderobsdörren. Helt perfekt. Hon satte snabbt på sig ett par svarta strumpor, tog handväskan och lämnade sedan sovrummet. Mrs McCarthy följde efter, och snart stod de i hallen på nedervåningen.
"Vad vill du ha till frukost?" frågade hushållerskan, och nu var det Mirandas tur att följa efter henne ut i köket. Hon ställde ned väskan på en stol, och satte sig sedan på den bredvid. Hon gäspade trött innan hon svarade.
"Det blir bra med rostad macka", svarade hon och stödde sedan hakan i ena handen. Mrs McCarthy började genast göra i ordning en rostad macka, och sedan vände hon sig om.
"Marmelad eller jordnötssmör?" frågade hon.
"Apelsinmarmelad, tack", sa Miranda och gäspade sedan igen. Några sekunder senare låg det en rostad macka med marmelad på framför henne på köksbordet.
"Äppel- eller apelsinjuice?" undrade Mrs McCarthy därefter.
"Bara vatten", svarade Miranda, och tog sedan en tugga av mackan. Hon fick snart även ett glas vatten, och hushållerskan satte sig sedan mittemot henne med en kopp varmt kaffe. Miranda tog en klunk av vattnet, och fortsatte sedan att tyst äta sin macka.
"Du köpte flampulver igår, va?" undrade hon snart och såg på Mrs McCarthy, som nickade med ett leende.
"Klart att jag gjorde", svarade hon glatt och tog sedan en klunk kaffe. Miranda log, avslutade frukosten och reste sig sedan upp.
"Vet du vart pappa är?" frågade hon.
"Arbetsrummet tror jag", sa Mrs McCarthy. Miranda lämnade köket, och gick in i sin pappas arbetsrum.
"Pappa?" Hon knackade på dörrkarmen, och såg på sin fars ryggtavla. Han vände sig om i skrivbordsstolen, och ställde sig sedan upp då han såg att det var hon.
"Dags att åka?" undrade han. Miranda nickade lätt.
"Japp." Michael, som hennes pappa hette, kom fram till henne.
"Så … Vi ses alltså nästa år?"
"Ja … precis som vanligt." Michael suckade.
"Precis som vanligt. Jag kommer sakna dig, gumman."
"Jag kommer sakna dig också, pappa", svarade Miranda, tvekade, men kastade sig sedan in i hans famn. Han kramade henne hårt, som om han aldrig ville släppa taget.
"Du lovar att skriva, eller hur?" frågade han tyst.
"Så ofta jag kan", viskade hon tillbaka.
"Och det finns ingen chans att skicka dem utan ugglor?" Miranda fnissade till.
"Tyvärr inte, pappa." Michael suckade, men släppte sedan Miranda. Han klappade henne ömt på kinden, hon log och så gick de tillsammans ut i vardagsrummet där Mrs McCarthy redan stod redo med Mirandas koffert och handväska. Då hushållerskan fick syn på dem i dörröppningen, tog hon även ned en kruka med glittrande pulver från spiselhällen. Miranda svalde, men gick sedan fram till henne. Värmen från den tända brasan slog emot henne som en vägg, och hon drog handen genom håret innan hon vände sig mot Mrs McCarthy, som sträckte fram krukan mot henne.
"Redo?"
"Redo." Miranda tog en handfull glittrande pulver i ena handen, hängde handväskan över ena armen och tog sedan kofferten i den andra handen. Hon log mot hushållerskan och sin pappa, och slängde sedan in pulvret i brasan. Hon steg in, vände sig om och sade sedan klart och tydligt; "Den läckande Kitteln i London!"
Genast började hela hennes värld snurra.

Någon minut senare vinglade hon ut ur den öppna spisen på den gamla puben. Hon blinkade lite aska ur ögonen, borstade av kläderna lite smått och gick sedan ut på den tätbefolkade gatan. Hon ställde sig vid vägkanten, och vinkade till sig en taxi. Den svängde in, taxichauffören steg ut och hjälpte henne med kofferten in i bakluckan. Hon gled in i baksätet på den svartfärgade taxin.
"Vart ska du då?" undrade taxichauffören när han satt sig i förarsätet igen.
"Kings Cross Station, tack", svarade Miranda, och lutade sig sedan tillbaka i sätet. Hon satt bara tyst och såg ut genom fönstret under den korta resan, och steg sedan ur taxin tjugo minuter senare. Hon gav chauffören pengarna han skulle ha, tog sin koffert och gick sedan in på stationen. Hon hämtade en bagagevagn och började gå i riktning mot stenpelaren mellan perrongerna 9 och 10. Snart var hon där, hon såg sig om men ingen betraktade henne. Hon lutade sig en aning framåt, och småsprang genom den massiva spärren. Väl på andra sidan, pustade hon ut.
Hon skulle nog aldrig vänja sig vid det där, och det här var ändå sjätte gången hon gjorde det. Hon lämnade bagagevagnen, tog kofferten och vände sig om mot Hogwartsexpressen. Ett leende bredde ut sig på hennes läppar då hon såg det svarta och röda, långa tåget som frustade ut ånga likt en tjur, redo till språng. En tågvissla tjöt, och hon kastade en blick på klockan högt ovanför sig. Tio minuter kvar tills klockan skulle vara elva, och tåget därmed skulle avgå. Miranda började röra sig framåt, ursäktade sig om hon någon gång råkade trampa någon på tårna, men tog sig ändå relativt smidigt fram till tåget. Hon fick vänta i en liten kö ett tag, men kunde sedan hoppa på. Genast började hennes sökande efter en kupé. Samtidigt spanade hon efter någon av sina vänner, men kunde inte hitta dem. Fast, nu hade ju båda två en vana av att vara försenade. Miranda kunde inte låta bli att le då hon öppnade dörren till en helt tom kupé.
Kofferten sköt hon in i hörnet, och sedan satte hon sig ned på sätet närmast fönstret. Nyfiket betraktade hon de jäktade människorna utanför, föräldrar som förmanade sina barn i sista minuten, ungdomar som hälsade på sina vänner, och några smått vilsna småsyskon.
Miranda kunde lätt få syn på otaliga personer som hon kände lite flyktigt, men hade det svårare att få syn på sina bästa vänner. Ingen syn av Sirius Black heller. Hon suckade, och fortsatte betrakta människorna utanför, och hoppade högt i luften då hon hörde en harkling i dörröppningen.
Melanie!

Hon vände sig om med ett brett leende, men killen i dörröppningen var sannerligen inte Melanie. Det var Sirius. Hon svalde.
"Kan jag sitta här?" frågade han och avfyrade ett bländande leende, som enkelt kunde passa i en reklam för tandkräm.
"Visst, såklart", svarade hon, och försökte ta sig samman. Han fortsatte le, ställde sin koffert bredvid hennes, och satte sig sedan mittemot henne.
"Du är Miranda Dawlin va?" frågade han plötsligt. Hon log, och nickade. Han visste vem hon var! Fast det förstås, vem på Hogwarts visste inte det?
"Och du är Sirius Black?" Vem på Hogwarts visste inte det?
"Japp, du ska väl också börja sjätte året?" Hon nickade igen. "Du är i Ravenclaw?" Ännu en nick. "Remus har berättat om dig, du är väl prefekt precis som han?"
Just som han nämnde det, slog hon sig för pannan.
"Visst fan, det är jag ju!" utropade hon, och kom på fötter. Överrumplat såg han upp på henne. Hon rodnade lätt.
"Sorry, måste gå. Men vi hörs sen", sa hon och rusade ut ur kupén. Helvete, första dagen hon såg Sirius så sprang hon i väg på grund av att hon måste på något himla prefektmöte!
Hon trängde sig förbi människorna i tågets trånga korridor, och trampade nog åtskilliga människor på fötterna, men hon hann inte bry sig. När hon fick dörren till prefektvagnen i sikte, satte tåget igång. Handlöst föll hon framåt, och landade med en duns på golvet. Hon låg blick stilla, och bad till Gud att ingen skulle trampa på henne nu, fast med tanke på att korridoren nästintill var tom, var det inte så värst tänkbart. Hon andades liksom flämtandes, antagligen på grund av sin snabba framkomst i korridoren. Hon hörde ett nervöst harklande ovanför sig, och hon rullade över på rygg. Hon såg upp i Remus Lupins tveksamma bruna ögon.
"Miranda? Varför ligger du på golvet?"
"Jag ville beundra mattan. Vad tror du?" svarade hon ironiskt och satte sig upp. Han backade, antagligen förvånad över hennes fientlighet. Hon suckade.
"Förlåt. Kan du hjälpa mig upp?" Han närmade sig igen och sträckte ned sin hand. Hon tog den, och han drog henne upp på fötter igen. Hon borstade av sig lite snabbt, och log.
"Också sen?" undrade hon och så började de gå mot prefektvagnen tillsammans. Han nickade till svar. De gick tysta, men sedan öppnade hon munnen då hon såg att han sneglade på henne.
"Du är kompis med Sirius, eller hur?"

Konstigt nog stelnade han till och såg bort.
"Mhm. Vadå då?"
"Bara undrade …" svarade hon lätt och sköt upp dörren till prefektvagnen. Alla andra var redan där, så hon och Remus slank iväg till varsin del av rummet, och sjönk ned i en fåtölj. Hon satte sig bredvid en kille som hette Dave, och som också var prefekt i Ravenclaw, Remus satte sig bredvid Lily Evans.
"Nå, när vi alla är här kan vi äntligen börja!" förkunnade professor Snigelhorn, och började sedan gå igenom patrullscheman, lite nya regler och sedan pratade han i låg röst med var och en av prefekterna om de nya lösenorden. Men han talade inte med Miranda eller Dave, eftersom deras lösenord till uppehållsrummet var i form av svaret på en gåta, helt olik varje gång. Det kunde visserligen vara samma gåta under en hel dag, men det var den längsta perioden.
När mötet sedan var slut, sade Snigelhorn åt Lily och en av slytherinprefekterna att patrullera i korridorerna under den närmaste timmen, sedan var det Dave och en hufflepufftjejs tur. De blev alla uppdelade i par, och Miranda hamnade med Remus under det sista passet. Hon log lätt mot honom, reste sig upp och lämnade sedan kupén. Hon hörde hastiga steg bakom sig, men fortsatte gå. Snart gick Remus bredvid henne.
"Har du möjligen sett Sirius?" frågade han.
"Sist jag såg honom var när jag rusade ut ur min kupé till prefektmötet, så jag antar att han är där", svarade Miranda med ett leende. Remus log tveksamt tillbaka, och så gick de tysta tillsammans till kupén. Miranda sköt upp dörren, och fann Sirius tillsammans med två andra killar i kupén, vilka hon snart kom på var James Potter och Peter Pettigrew. De satt och spelade knallkort, och Peters ögonbryn var helt borta.
"Här har ni fest minsann", sa Miranda och damp ned på sätet närmast fönstret, som konstigt nog fortfarande var ledigt.
"Fest och fest …" svarade Sirius med ett flin. Miranda log och drog handen genom håret.
"Hur var det där då, Måntand?" frågade James Remus.
"Helt okej." svarade Remus svävande. James och Sirius utbytte en blick, och Miranda blev mot sin vilja lite smått nyfiken. Varför kollade de på varandra så? Vad hade Remus sagt som framkallade den blicken?
"Så, Måntand, vad är det nya lösenordet?" frågade Sirius och lutade sig tillbaka. Remus harklade sig.
"Du vet väl att vi har en ravenclawelev här inne, Tramptass?" svarade han lågt. Sirius ryckte på axlarna, och vände sig mot Miranda.
"Vet du var Den Tjocka Damen finns?" undrade han. Miranda rodnade lätt, men nickade sedan med ett oskyldigt leende. Sirius skrattade till.
"Men du skulle väl inte säga det till någon?" frågade han lurigt. Miranda fnös men log sedan.
"Varför skulle jag?"

Sirius vände sig till Remus igen.
"Ser du? Du kan säga." Remus såg tveksam ut, och öppnade munnen men stängde den snabbt igen. Det var tydligt att han inte ville tala om det.
"Men herregud, var inte så mesig! Varför skulle jag tala om det för någon?" utbrast Miranda otåligt. Remus ryckte till, innan han suckade.
"Nyponros", muttrade han tillslut och korsade armarna framför bröstet. Miranda fnissade till.
"Se? Det där var väl inte så svårt!" sa hon glatt, och det framkallade av någon anledning skratt från Sirius och James, samt något konstigt läte från Peter som antagligen var menat som ett skratt.
"Tro mig, Miranda, det där var nog bland det svåraste han gjort i hela sitt liv!" flinade Sirius och knuffade till Remus som blängde på honom.
"Bara för att jag värnar om Gryffindors hemligheter!" fräste han och reste sig upp. Genast slutade skratten och leendena.
"Shit, Måntand, förlåt. Jag menade inte att göra dig öh, upprörd", sa Sirius och drog handen genom det svarta håret. Miranda lade huvudet lite på sned. Remus andades tungt, och såg ut som om han ville klippa till var och en inne i kupén, men istället damp han ned på sätet igen. Buttert såg han ut genom fönstret i kupédörren, och tystnaden fyllde kupén.
"Förlåt", sa Miranda plötsligt och uppriktigt. Genast vändes alla blickar mot henne, och hon rodnade. Remus såg misstänksamt på henne, innan han suckade och ryckte på axlarna.
"Det är okej", svarade han och pressade faktiskt fram ett leende. Miranda log glatt tillbaka, och sedan flöt konversationen på inne i kupén.

"Miranda, är inte du från USA?" frågade Sirius sedan efter ett tag. Miranda log.
"Japp."
"Varför går du då på Hogwarts? Finns det inga trollkarlsskolor i USA?" undrade James. Miranda rodnade, och såg ut genom fönstret ett slag, innan hon åter såg på de fyra andra killarna.
"Jag blev utsparkad redan min andra vecka, och det finns ingen annan skola i USA … Jag kunde visserligen ha tagit en i Sydamerika, men min hushållerska hade gått på Hogwarts och hon berättade om det. Så det var därför jag var några veckor försenad inne på första terminen …" sa hon och log oskyldigt. Hon såg förvånat på killarna, då de stirrade på henne med tappade hakor. "Vad är det med er?"
"Varför blev du utkickad?" Det var Sirius som samlat sig först. Miranda kliade sig generat i nacken.
"J- jag vill helst inte berätta det", svarade hon lågt och såg ut genom fönstret. Tårar började fylla hennes ögon, och hon blinkade ihärdigt för att få bort dem. Hon kunde inte börja lipa nu över vad det där svinet hade gjort mot henne. Hon svalde den stora gråtklumpen i halsen, och ansträngde sig sedan för att se glad ut.

Några timmar senare var det dags för hennes och Remus patrull, så de lämnade kupén tillsammans. Miranda skyndade sig att byta om till sin skolklädnad, innan hon återfann Remus. Tysta gick de genom de tomma korridorerna, båda tittandes åt alla andra håll än på varandra av någon anledning. Hon förstod inte riktigt varför själv, men han ville inte titta på henne, och därför ville hon inte se på honom heller. Hon gäspade snart, och dolde sin mun med ena handens baksida.
"Trött?" undrade Remus.
"Lite grann. Jag vill helst bara ha festmiddagen överstökad så jag kan gå och lägga mig", svarade hon och rös till. Han såg förvånat på henne, men sa ingenting. Han log bara svagt och sedan fortsatte de resten av patrulleringen under tystnad. En timme senare började tåget sakta in, och det började bli lite mer liv i korridorerna. Miranda blev tvungen att konfiskera en bitande frisbee, och drog därmed till sig vreden från en liten andraårselev som buttert vandrade iväg med sina kompisar. Hon skakade på huvudet, satte en förtrollning över frisbeen så att den inte skulle bitas mer, och stoppade den sedan innanför klädnaden. När de hade gått fram och tillbaka genom korridoren en gång till, stannade tåget sedan. Genast blev det överfullt ute i korridoren, och Miranda var otroligt glad över att hon inte hade klaustrofobi. Hon skulle väl ha börjat klättra på väggarna då eller nåt.
Hon log lite för sig själv, öppnade en av de många dörrarna till tåget, och hoppade ut. Hon höll upp dörren för eleverna som milt sagt kastade sig ut, och spanade samtidigt efter sina kompisar, eller Sirius, båda dög precis lika bra. Hon kunde konstigt nog inte få syn på någon av sina vänner, men däremot var Sirius och hans vänner bland dem sista ut genom "hennes" dörr. Sirius avfyrade ett charmigt leende, och hon log tillbaka. När de var ute kollade hon igenom sektionen i tåget där hon stått, men ingen var kvar. Så hon stängde dörren och vände sig om. Sirius stod kvar och väntade på henne.
Hon sken upp, men hoppades att det inte märktes för tydligt.
"Så du väntade på mig?" frågade hon smickrat. Sirius nickade stolt innan de båda skrattade till. De började gå, och kom snart ifatt Remus, James och Peter. James såg frånvarande ut, och som om han precis skulle börja dregla.
"Evans?" undrade Sirius.
"Evans." svarade Remus med en road suck. Miranda fnissade. Hon visste mycket väl hur pass besatt James var av Lily. Hon kunde inte förstå att Lily fallit för honom än, Miranda visste mycket väl att hon själv skulle ha varit fast för länge sedan. Men det kanske var det som fick James att hänga kvar? Helt enkelt av den enkla anledningen att Lily inte var intresserad av honom?
Men en vagn anlände och hennes tankar kring Lilys och James kärleksliv, eller snarare brist på det, avbröts abrupt. Remus och Peter blev nästintill tvungna att dra in James, sen klättrade Sirius in och sträckte ut handen för att hjälpa Miranda. Hon tog den, och han drog till så pass hårt att hon flög in i vagnen och de landade på golvet, han på rygg och hon ovanpå honom.
"Du planerade det där", sa hon anklagande men log.
"Kanske lite", flinade han. Sedan harklade James sig, och förvirrat såg Miranda upp. Hon log bara obesvärat, kravlade sig lite tillbaka och tog sig upp på sätet bredvid Peter av någon anledning.
Samtalet mellan vännerna flöt på, men Miranda valde att inte ge sig in i konversationen. Hon satt bara och såg växelvis ut genom fönstret, och sedan på Sirius. Då hon upptäckte att han satt och betraktade henne också, log hon bara oskyldigt och såg sedan ut genom fönstret.
Han var så otroligt snygg! Och nog verkade han intresserad av henne också, tack gode gud.
"Vem vet, det kanske kan bli något mellan oss det här året", tänkte hon nöjt och lutade sig tillbaka i sätet.

Någon minut senare var de framme, och alla försökte klämma sig ut samtidigt genom dörren. Eftersom Miranda var den som inte tryckte på så mycket utan bara hade kul, så blev hon den sista ut ur vagnen. Hon rätade på sig, och drog in den kyliga nattluften i sina lungor. Hon öppnade ögonen, som hon hade slutit, och genast överväldigade synen av Hogwartsslottet henne. Ett brett leende blev synligt på henne läppar, och hon kunde inte låta bli att krama Sirius arm i sin förtjusning.
Sirius såg något förvånad på henne, men log sedan brett. Hon släppte hans arm, log och ryckte på axlarna. Det slog henne då att hon log väldigt mycket. Äh, vad var det att bekymra sig om egentligen? Hon var glad, och hon visste att hon hade ett fint leende så omgivningen blev ju inte precis lidande heller. Så därför fortsatte hon att le när de gick i samlad trupp upp mot det gigantiska slottet.