Han vände sig om när dörren öppnades och kände hur hjärtat började slå. Alexander. Han gick genom rummet och flera kvinnor tittade efter honom med lysten blick, men de skulle aldrig få honom. Det var bara Albus som visste hur hans hud kändes, hur det var att kyssa de mjuka läpparna, bara han som visste hur ont det kunde göra när han gick sin väg. Trots at Alex krossat hans hjärta hade han inte slutat älska honom. Kunde inte. Tänk att bara ännu en gång få möta hans blick.
De havsgröna ögonen vändes åt hans håll nästan som om han hört Albus tankar. Deras blickar möttes i en kort sekund och Albus såg hur chock och förvirring slogs med varandra. Han kände i alla fall igen honom.
Albus vände sig om för att gå tillbaka upp till sitt rum men hann bara ta några kliv innan en hand lades på hans axel bakifrån.
"Albus. Vad gör du här? Jag trodde du var på Hogwarts." sa Alex, omedveten om rynkan han fått mellan ögonbrynen. Albus märkte det förstås, han märkte allt hos Alex. Han såg ut att ha äldrats flera år sedan de setts sist, fast det bara var ett halvår sedan.
"Skolan börjar inte än på några veckor, Alex." svarade han lugnt även om han inombords var ett vrak.
"Åh." Alex såg nästan rädd ut. "Hörru, du berättar väl inte... Om det kom ut..." Hans röst darrade lite.
Alex var med i trolldomsminister valet och om det kom ut att han hade hade en annorlunda läggning skulle han aldrig bli vald. "Oroa dig inte, jag ska inte säga ett ord om det till någon." Hans bröst tryckte och han var tvungen att komma därifrån, komma ifrån Alex. Men han kunde inte lämna honom.
"Hur är det med Lucinda?" frågade han för att vara artig men också för att han verkligen ville veta. Lucinda var Alex syster och under tiden han och Alex varit "bekanta" hade de blivit mycket goda vänner. De höll fortfarande kontakten men han hade inte hört från henne på ett tag.
"Bara bra. Hon..." han tvekade lite. "Hon saknar dig." Albus kunde bara le. "Om du träffar henne innan ikväll så hälsa så gott från mig och säg att det förmodligen kommer en uggla imorgon bitti." Alex nickade. "Ja, jag borde väl gå nu då." Det verkade nästan som om han tvekade lite till att lämna honom och en liten låga av hopp tändes inuti Albus. Han visste att Alex aldrig skulle visa sig offentligt som homosexuell och så länge han inte gjorde det kunde de inte vara tillsammans. Men inte ens de tankarna räckte för att kväva lågan.
"Hejdå, då." sa Alex och sträckte fram handen. Albus tittade ner på den. Så det var så här det skulle vara nu, tänkte han och lågan dog. Han skakade handen som räckts fram och log svagt. "Vi ses." sa han och vände sig åter om. Den här gången var det ingen hand som lades på hans axel. Återigen var han ensam.
Vem hade kunnat tro att ensamhet kunde göra så ont?