Det vitblonda håret som en gång hade varit så tjockt och välfriserat hade glesnat. Blivit tunnare, och hårfästet hade letat sig en aning uppåt på hjässan. Överläppen var prydd utav stubb, och den bleka huden hade antydningar till rynkor på kinder och panna.
Men ögonen var detsamma. Mjukt grå med glimmer inramat i en skiffergrå cirkel. Ögonvitan bar på spår utav gårdagen, och dagen före det, sedan år tillbaka.
Jag visste om ditt alkoholmissbruk. Men dina ögon var fortfarande lika vackra som för 19 år sedan, även om de erövrats av brustna blodkärl.
Jag visste om dina depressioner. Hur det visat sig att även du var en människa med själ och samvete.
Kostnaderna på dina avgiftningar och terapier. Pengar och reblodighet resulterade inte alltför stor lycka i längden.
Och ändå tänkte jag att det där skulle ha varit min plats när jag för första gången såg henne.
Du mötte min blick för en sekund, och nickade lite som en bekräftelse.
Det skulle ha varit jag.
Hennes ring skulle ha suttit på mitt finger, din hand skulle ha vilat på min axel, du skulle ha kysst mitt barn adjö. Det finns nog ingen individ på denna jord som orsakat mig lika mycket frustration som du. Din högfärd, din stolthet, din arrogans, din ohövlighet, din lömskhet, din illvilja och din omåttliga brist på sympati. Det finns nog ingen som står mig nära som du inte förolämpat eller hånat.
Men vet du vad, Draco? Jag förlåter dig för det, för all smärta du orsakat mig. Men jag förlåter dig aldrig någonsin för henne.