Nödställd i Sykinesiska Sjön

By Smargden

Ännu en story från mig, den har inspirationen från filmen "Timme Noll"

Edit 2009-05-10, 2009-08-15 ; 2010-01-18; 2010-04-07; 2010-10-07 ; 2010-11-29; 2011-02-17. 2012-07-09; 2013-08-14; 2014-10-16; 2016-03-24

1

Vernon Dursley var inte på bästa humör, men han hade inget val, båda barnen var tvungna att följa med. Det var därför som Harry Potter vid en ålder av 7 år satt med sin 'familj' i ett flygplan 12000 meter över Sydkinesiska sjön.

Vernon hade blivit tvungen att göra en tjänsteresa för företaget, en tjänsteresa som omfattade familjen. De hade klarat av uppgifterna i både USA och Japan, nu var de på väg till Australien. Där skulle de utöver jobbet för företaget även få njuta av en och en halv vecka betald semester.

Men — ödet hade andra saker väntande på dem. Allt hände både dramatiskt och plötsligt. Tre sektioner av flygplanskroppen slets av, det plötsliga tryckfallet och den oerhörda vind som uppstod slet ut de passagerare som inte var fastspända, eller satt så löst att de slets ut ur sina säkerhetsbälten.

De som inte slets ut, men satt i eller nära den nu öppna delen av flygplanskroppen dog där de satt. Alla i passagerarutrymmet drabbades av medvetslöshet. Allt medan piloterna gjorde vad de kunde för att så snabbt som möjligt gå ner till 4000 meters höjd, samtidigt som de minskade flyghastigheten till minsta möjliga.

—

Harry Potter fanns bland de passagerare som avsvimmade föll fritt fall ned mot marken. Han hade haft tur i oturen — så långt, för han hade inte slagit i något när han revs ut i luften.

Hans undermedvetande förstod att han behövde vakna upp, och han tittade sig omkring medan fartvinden gjorde det omöjligt att andas normalt, eller att ens kunna se normalt, dessutom fanns inte heller glasögonen på plats.

Det han ändå kunde se, var olika nyanser av blått, och i det blå en grön fläck. Men vad hjälpte det om det fanns land nära han skulle ändå slå ihjäl sig när han slog i vattnet, säkert fanns det hajar i vattnet också.

Medan han hade planat ut med armar och ben ut från kroppen började han önska att han hade tyg som förbands mellan benen, och mellan armar och ben, då skulle han kanske kunna nå närmare den gröna ön, och kanske — kanske kunde han byta farten nedåt till att komma framåt tillräckligt för att kunna överleva landningen.

—

Han insåg att det måste ha gått en del tid, han hade ont i hela kroppen, skrubbsår på händer och i ansikte, och det sved, sved illa. Han hade svårt att minnas hur han hade kommit ner den sista biten, de korta sekvenserna av minnet, eller minnena var motstridiga.

Hade han blivit fågel? På något sätt hade han virriga minnesbilder av att han hade virvlat runt som en fågel, men andra minnessegment sa att han hade styrt med armar och ben.

Men — han levde, och han var på fast mark, men han förstod också att han fanns långt borta från platser där det fanns . . . folk? Fanns det folk på ön? Kanske det fanns båtar som kom dit ibland?

Nå, solen var på väg ned, det betydde att han ganska raskt borde hitta någonstans att sova.

—

Att säga att solen väckte honom är inte helt korrekt, han hade inte kunnat sova långa sammanhängande tider, han insåg att han inte frivilligt skulle sova direkt på stranden ännu en natt. Något smått hade bitit honom och det fanns nu gott om röda märken, märken som kliade.

Han började inse att han hade tre direkta uppgifter, A, vatten att dricka, B, mat att äta, C, någonstans att sova — ostörd.

Att han inte heller såg tillräckligt bra för att kunna se mer än de närmaste tio steg av sina egna fotspår i sanden gjorde inte saken lättare. Först behövde han gå runt ön för att se hur stor den var, och om det möjligen fanns någon som bodde här.

Hans vandring blev en påminnelse om föregående dags olycka, 12 kroppar hittade han ilandflutna, 12 kroppar OCH, en hel del bråte. Han insåg ganska snart att huvuddelen av bråten egentlighen var skräp som båtar hade kastat i havet, men en hel del var från flygplanets lastutrymme, och annat löst som hade funnits bland passagerarna.

Trots att han inte hade fått någon frukost, och att hela kroppen fortfarande värkte, insåg han att han hade två saker att göra — och göra direkt. A, bråten som ännu låg i vattnet måste han rädda, där kunde det finnas saker som kunde hjälpa honom, kanske livsviktiga saker. Men också de döda kropparna som hade flutit i land, han förstod att de behövde begravas, redan samma dag.

Han hade ingen spade att gräva med, så det blev att med händerna raka undan lite av sanden, och fösa på sand ovanpå. Medan han höll på att fundera på var han lämpligen skulle ge dem en sista viloplats, kom han också att tänka på att när han blev räddad så skulle han tala om var de fanns, och de kunde få en ny begravning någon annan stans.

Men flera saker påkallade hans uppmärksamhet, magen, den krävde vatten, och den krävde MAT. Inget av det hade han, om han inte räknade vattnet i havet som vatten, och innan solen stod som högst hade han börjat dricka vatten från havet.

Men han tittade även på de döda kropparna — han tittade på dem som kött. Men skakade på huvudet, för det första så var det, så kunde de, på sin höjd ge honom kött bara ett par dagar innan det hade blivit förstört som mat, om han skulle bli där länge, så behövde han ha en bättre lösning. Däremot kunde kläderna de bar kunde komma till användning.

—

Han hade vadat och simmat, som han lärde sig av sitt behov, och på så sätt även hämtat in ytterligare sex döda kroppar, och en hel del ytterligare bråte.

Han valde att rädda de omkomnas kläder, det gjorde att han nu hade glasögon som hjälpte honom att se bättre än med de egna han hade förlorat. Det var nog det viktigaste, det andra som också var viktigt, var den gaständare han hade hittat i fickan på en av de nu begravda.

Därför fanns det nu en eld som brann, han tackade sin lyckostjärna att bråten som hade drivit in i den vik han nu fanns i. Tre saker i bagaget var ryggsäckar, i dem fanns det utrustning som tydde på att de tidigare ägarna var vana att finnas i naturen.

Han hade nu tillgång till kokkärl, bestick, knivar, tält och sovpåse, två av ryggisarna hade också innehållit kikare. Men framför allt, de tre ryggsäckarna innehöll vardera en hel veckas frystorkad färdigmat, samt en hel del makaroner, ris, buljongtärningar och en del intressanta kryddor. Det som förbryllade honom mest var ett par kilo säd. Det mest kusligaste av allt var att i bottnen på vardera av ryggsäckarna fanns ett brev, ett brev som han inte förstod.

När det blir dags — minns att få med dessa saker i flygplanet. En ryggsäck i vardera av bagagefacken, 9 totalt, så får du åtminstone någon av dem. Hitta också rätt person, och få honom att använda rätt kavaj som får rätt 'tillbehör', du kommer att behöva det.

Han kunde nu se tydligt även på långt avstånd tack vare glasögonen och kikaren som han hade hittat. Dessutom hade han hittat kläder och skor som passade för honom.

Det han inte kunde bära med sig på den vandring runt ön han avsåg göra grävde han också ned. Han kunde nu använda ett av kokkärlen som skovel, han valde tre olika ställen ganska nära för det som nu var hans skatt. En del av det han hade kunnat rädda var också pengar, några tusen japanska Yen, men han hade också 6530 australienska dollar och den otroliga mängden av 188650 amerikanska dollar, de flesta ställena han hittat pengar i var de tjugotalet handväskor som hade flutit iland. Men en av rockarna som en av personerna hade på sig hade haft flera stängda fickor med buntar med amerikanska dollar.

Han insåg också att han mycket väl själv kunde bli rånad, av kringstrykande otrevliga om de kunde anta att han hade gott om pengar, därför skulle han själv vara tvungen att ha dem dolda, men tillgängliga ifall han blev räddad.

En av ryggsäckarna hade haft en flera hundra meter lång nylonlina på en platsspole, 0,90, 500 meter stod det på den. Till det fanns det även en uppsättning krokar. Han kom ganska raskt underfund med att han skulle förankra linan i en vidja, och sedan ha kroken med en död räka eller mussla han hade hittat. Placerade han ut den när det var ebb, kunde det komma fiskar in och fastna på hans fiskedon när högvattnet kom.

—

Tre år hade gått, och han hade överlevt, och klarat det bättre än han kunde ha trott de första dagarna. I början hade hans diet varit kokta gröna blad, tillsammans med små räkliknande saker han hittade i det grunda vattnet. Den mat som fanns i ryggsäckarna ransonerade han för att han inte skulle vara helt utan normal mat tills han hunnit lära sig vad han kunde, och inte minst inte kunde använda som mat.

Han förstod också att så några av fröna det var flera olika sorter, först trodde han att det var vara säd, men när han hade hällt upp så hittade han ärtor och bönor bland säden. Tack vare dem så kunde han efter några månader ha krispiga grönsaker att komplettera sin diet med.

De små fiskarna var ytterst svåra att kunna ta direkt med händerna med det lärde han sig raskt att gräva små dammar i det grunda vattnet. Efter ett par dagar hade de små djuren hittat in i hans dammar, då kunde han stänga öppningen ut till det fria vattnet, sedan blev det lätta att plocka den instängda maten.

Det var med samma princip han gjorde lite större 'dammsystem' med lite rens av de små fiskarna i det vattnet kom även krabbor inkrypande. För att kunna fånga dem behövde han ha en fackla med eld då de inte ville komma fram medan solen lyste.

Det hade tagit honom någon månad, men han lyckades flytta undan så mycket sand att när tidvattnet kom fyllde det på i hans bassäng. Det hade blivit hans egen lilla kräftodling. Att ha levande fisk där gav han upp tidigt, vattnet blev för varmt i solen, kräftor och krabbor däremot verkade trivas i hans lilla konstgjorda damm.

Efter evigheter av pillerarbete hade han kunnat lirka ut långa tunna trådar från de grova näten som skulle hålla bagaget på plats i flygplanet, en del av det hade följt med. Med det och bambu hade han lyckats göra en pilbåge, varken hans båge eller pilarna var något att skryta med, men det hade gett honom kött. Han var inte säker på vad det var för djur egentligen, först trodde han att det var stora råttor, men de åt blad och grenar från buskarna, och frukt om de hittade sådana. Dessutom hade de inte svans eller gnagartänder som råttorna.

Efter hand som tiden gick och han förstod att han skulle bli där länge, satte han bambukäppar i vattnet, in i dem flätade han mindre grenar, det gjorde att fiskar som kom nära land leddes med dem till en inträngning. Det gav honom ytterligare en källa till proteiner i dieten. Men han skulle aldrig mer se åt musslor när — om — han någonsin mer kom till befolkade platser.

—

Det andra som också hade hjälpt honom var den förmåga han upptäckte att han hade. Bland bråten som han hade tittat närmare på efter att de första och viktigaste sakerna var tillgodosedda hade han hittat något han först trodde var ren fantasi, en bok som beskrev magiska besvärjelser.

Det var även så han hade lärt sig om magi. Han hade först trott att en av de ilandflutna karlarna var trummis, han hade ju haft trumpinnar i två smala fickor på byxorna. Det var sex veckor senare han kom på att det var trollspön.

Han hade hittat en liten tjärn på öns inre del, men han förstod också att allt vatten från den måste han koka innan han drack. Det var innan han grävde en grop några meter ifrån den, och i den kunde han få sandfiltrerat vatten. Det var renare, men han kokade det ändå, han vågade inte chansa.

Havet är en soptipp, för många, och ibland kommer kasserade saker andra till nytta. Platsdunkar och platsflaskor hade flutit iland så han hade inga problem att förvara vatten han hade kokat. Han hällde det kokheta vattnet i flaskorna och lät dem sedan finnas lätt nergrävda i sanden. Han hade tidigt lärt sig att om solen lyste på dem så blev de odrickbara på ett par dagar, ibland redan första dagen.

I sitt läger, som var på en av de högsta punkterna på ön, tittade han runt om efter något fartyg som kunde komma tillräckligt nära för att han kunde få dem att se honom. Ingen sökte honom, alltså hjälpte det inte att skapa rök, eller att sända solreflexer.

Det han förströdde sig med var att försöka lära sig att läsa japanska. Bland sakerna han hade räddat hade han hittat både engelsk och japansk bibel.

Alltså kunde han läsa den engelska texten, och försöka lära sig de den japanska skriften. Det hade tagit honom ett och ett halvt år innan han kunde läsa hela predikarens text på japanska och förstå den, innan han läste den engelska texten, och när han sedan läste den engelska behövde han inte ändra på hur han hade uppfattat texten.

Det var också det som gjorde att han kunde läsa det brev en underlig budbärare hade kommit med. Han insåg nästa nyhet, när han läste japanska, läste han inte japanska, han läste engelska ord skrivna med japanska runor. Han hade ingen aning om hur det skulle uttalas på japanska.

En hjälplig översättning fick han fram, men det innehöll en hel mängd ord han aldrig tidigare hade stött på, men den gick tydligt ut på att han hade antagits till något, och att han endera skulle riva sönder arket, eller låta en droppe av hans blod hamna på en av fyra platser.

En plats, då behövde han ingen hjälp nu, — men ville behålla kontakten med skolan. En annan var bara en accept, och inget mer. Den tredje förstod han inte helt vad det betydde, men det verkade ändå inte vara hans behov, det fjärde däremot, då skulle de komma till honom och hjälpa honom komma till dem.

Direkt efter att han hade satt av sin droppe blod på den fjärde positionen, flammade brevet till och försvann. Det var nu det slog honom att han aldrig hade lärt sig att ens förstå japanska. Att se deras runor och förstå dem, det var en sak, men att sedan förstå talat språk skulle bli svårare.

Därför letade han fram några bitar papper som hade tillräckliga ytor för honom att teckna ner att han inte kunde förstå talat — bara skrivet.

Dessutom började han förbereda sin sorti från sitt påtvingade hem.

—

Om han hade fört sin kalender rätt så var det den 12 augusti 1990 som han fick sin första mänskliga kontakt på tre år. Den äldre man som plötsligt hade dykt upp i hans läger skrämde honom först, men Harry höll fram sina bitar av papper som han hade lagt ned mycket tid på.

"Förstår du engelska?" Frågade mannen, till Harrys stora häpnad.

"Ja, jag bodde i England innan, jag har varit här i tre år, ensam utan någon att prata med."

"Du ser ut att ha rett dig bra unge man, förstod du att du är inbjuden att komma till vår skola?"

"Ja, jag har samlat allt jag behöver ha med mig här, men jag kanske ska visa var jag har begravt de övriga som flöt i land, döda. Ifall någon skulle vilja veta, samtidigt kanske jag ska göra mitt sista farväl till dem.

—

Det var nu först som Harry började förstå att något oerhört märkligt hade inträffat. Året var inte 1990, inte heller ens i närheten av det, det var 1960

En hemsk tanke slog honom direkt, böckerna, han hade inte haft en tanke på att ens titta på utgivningsdatum, likaså alla pengar han hade tagit rätt på. När var de tryckta?

Samtidigt började han en snabb bearbetning i sitt sinne, om 20 år, skulle han 'födas' samtidigt som han skulle vara 30. Han skulle så gärna vilja möta sina föräldrar, och få veta, men fram tills de omkom, skulle han inte kunna . . . ett kapitel i en av böckerna hade nämnt om honom, han var den enda som hade överlevt dödsförbannelsen.

Hans föräldrar hade inte dött i en bilkrasch, de hade mördats, och han hade överlevt. En hemsk tanke slog sig inom honom, paradoxer, vad händer om han talar om . . . nej.

Han måste leva ett nytt liv, först efter att Dursleys dör, och han själv överlever, kan han ta sitt arv i anspråk. Men då ska han också vara påläst om vad som har hänt, och vara beredd att göra saker då. I det förstod han även breven i bottnen på ryggsäckarna, det var han själv som hade placerat dem där — för att han skulle få dem. Likaså mannens kavaj, den med alla pengarna, de var hans egna, till honom själv. Och han fick inte visa sig för varken Vernon eller — sig själv.

Först måste han skapa en överenskommelse med Gringotts, och sätta alla, för nya, saker in i ett säkert valv.

Han satte igång att sortera sina pengar i utgivningsår, och han hade tur, 8490 dollar var direkt användbara. Efter det var de ganska jämt spridda över åren. Det verkade som att den han befriade pengarna från hade sparat dem som kontanter över åren själv. Det var tills han kom på att det var han själv som hade fixat dem, de skulle finnas pengar till honom som garanterat räckte hela tiden han skulle finnas där.

Hade han vetat mer om ekonomi skulle han ha kunnat placera pengarna i bäst växande företag. Några namn kände han dock igen, Sony var en av dem. Likaså på amerikanska sidan hade han hört om dataföretaget Intel.

Men nu kom hans "boklåda" till användning, ett par av dem gav en del input, han delade naturligtvis kunskapen med Gringotts, han hade inget annat val.

Dessutom ingick det i deras avtal, att han skulle få lära sig om deras kultur, medan han ännu fanns i historisk tid. När de kom närmare tiden för olyckan skulle han äga en hel del andelar i Grunnings Borrar. Liksom att han gott kunde ha unge Harry som anhörig, liksom resten av familjen. Då skulle han kunna få ersättning från försäkringen också, han var värd det.

—

Fem år i magiskolan, och med en hel del annan utbildning också hade han återvänt till sin ö. Han hade valt att befästa den platsen, han hade redan förstått att han skulle komma att ha tre fiender, kanske fyra, om han även räknade med dem som bara var avundsjuka på honom.

Ett tag hade han undrat om något hade hänt på ön som gjorde att han for tillbaks i tiden, men när han vände tillbaks såg han att den var som han hade lämnat den. Tidstransfern måste han hänt i samband med olyckan, eller på väg ner, och ha gällt allt, åtminstone det han kunde ta rätt på, men kanske flygplanet kraschade totalt, i originaltiden.

Men det spelade ingen roll, han skulle ändå proklamera ön som sin. Och han skulle befästa den, befästa den så att han skulle kunna hålla den mot det mesta. En av de saker han måste ordna var nödutgången. Och från den en miniatyrundervattensbåt, egentligen lufttuber med högkomprimerad luft som hade extra hög syrehalt.

Först skulle han andas den, efter det skulle en liten förbränningsmotor ha tillräckligt med syre för att föra honom åtskilliga sjömil bort.

Han hade, eller skulle ha, tillräckligt med tid på sig att minera ön tillräckligt för att ta hand om en invasionsstyrka. Allt omagiskt naturligtvis.

Avtalet med Gringotts verifierade att så snart hans föräldrar hade mördats, skulle det bli extra noga kontroll och hindrande av Dumbeldores manipulationer av familjevalvet. Och när flygplanet med honom själv förolyckades — då, då skulle valven tillfalla honom, fullt ut, men dit skulle det vara ytterligare 22 år.

För att komma in i USA, Australien, eller ens till England behövde han ha en identitet, och vara behörig. För att komma in i Australien, skulle han ha en gedigen yrkesutbildning, omagisk naturligtvis. Till USA, var det i det närmaste omöjligt att komma in. Vad värre var, han hade visserligen acceptans och hade gått några år på magiskolan utanför Kyoto, och han kunde vara kvar där tills han blev 18 år, vilket gav honom tre år ytterligare.

Men Gringotts har världsomspännande kontakter, och med deras hjälp kunde han diskret flytta till Phoenix i Arizona USA två år senare. Han var då en av de många barn av amerikanska officerare som hade hittat Japanska kvinnor de hade förstrött sig med. Svårigheten hade varit att hitta en som hade varit på rätt plats i rätt tid, och som dessutom hade avlidit. Några magibesvärjelser senare fanns det ett välliknande fotografi som visade rätt person tillsammans med en japansk kvinna, i nära tid för sin nedkomst.

Visst hade det kostat en del, men pappren behövdes för att få en etablerad plats i samhället. Utifrån det kunde han sedan bygga upp sin nya framtid.

Det var också nu när han hade mer erfarenhet som han kunde exploatera sin ö. Den visade sig vara en del av en grupp öar som hade varit viktiga under det senaste stora kriget, men efter det var se lämnade åt sitt öde. De ansågs som militärt område. Inga fraktfartyg gjorde minsta ansats att titta närmare på något som hände där.

Men inte heller militären hade någon egentlig verksamhet där. Det var när han kom dit för tredje gången som han använde sin nyanskaffade flygkvast för att flyga runt som han hittade den ö som militären hade en gammal landningsbana på. Där fanns även en del bunkrar som soldater förmodligen hade uppfört.

Det fanns egentligen inte mycket där att göra heller, så han skrinlade sina planer på att befästa sin ö. Tidigare hade han avsett att återbörda de omkomna till sina rätta anhöriga, men när han tänkte på vad det skulle betyda för honom själv, och inte minst att hans identitet som Harry Potter, skulle bli allmänt känd, backade han även på den punkten. Kanske, kanske, någon gång tio år eller mer, efter att tiden hade passerat kunde han låta de pass han hade begravt komma till allmän kännedom.

Kanske kunde han skriva en berättelse, som han kunde placera på plats, eller ännu bättre placera i en platsburk, och skicka ut den på havet, alltså i någon havsvik där någon skulle hitta den. Lät han den bli tre till fyra år gammal, och att han i texten skulle säga att han säkert skulle dö så sjuk han kände sig, då skulle delar av sanningen komma ut, utan att han behövde tala om att de hade dött 30 år tidigare. Men, allt det skulle bli en senare uppgift, om ens det.

—

Tiden hade riktigt flugit iväg, han hade hittat till magimarknaden i Salem, till Druid Hills i Atlanta, men inte minst till London, och Diagongränden. Han hade investerat i alla böcker som lästes på Hogwarts, samt fördjupningarna i alla ämnena. I Svartalvsgränden hade han kommit över Amulett of Time, naturligtvis var det något han fastnade för.

Med den kunde han besöka, nästan vilken tid som helst, men bara korta stunder, egentligen handlade det om minutår per år. Alltså 100 minuter ett år bort, eller en minut 100 år bort. Med 30 år tillbaks skulle han ha 70 minuter på sig, efter det skulle amuletten behöva ha så många år på sig att återhämta sig. Stannade han i fem minuter skulle han ha förbrukat 35 minutår, och ha 65 kvar, skulle han stanna i 10 minuter skulle han ändå ha 60 minutår kvar. Med den skulle han kunna bistå sig själv, men bara diskret, han fick aldrig möta sig själv, det var en av paradoxlagarna.

Det var också nu som han började förstå en viktig sak, det var inte tidvattnet som slutligen hade hämtat liken till den viken, han skulle själv flytta dem till rätt tid och plats. Han skulle göra TVÅ resor tillbaks. Först skulle han se till att han landade levande. Efter det skulle han få liken och allt bagage att hamna på rätt strand för att inte flyta förbi ön. Det skulle komma att ta mer än tio minuter, men han skulle sedan behöva ytterligare minutrar för att hämta de omkomna.

Så kom han vidare på att han dessutom måste sitta där på ön några nätter dagarna efter olyckan, alltså i 1987, för att försöka beskriva solens väg på himlen, månens position i förhållande till några stjärnbilder, och rita ner det på något sätt. Det skulle vara enda möjligheten att tala om var platsen finns. Men för det behövde han inte amuletten, det skulle ske i realtid då det hände, sen skulle den inte skickas iväg förrän några år senare. Men han skrev ner sin planering.

Först hade han tänkt vara en av de ledande personerna själv i borrfirman, men han kom på att det var lika effektivt att vara en konsult, en konsult med inflytande. Däremot såg han till att ha ett hus i Hogsmeade, ett dolt hus, men ändå nära Hogwarts. Han märkte att oron och stridigheterna i England intensifierades. Han gav sin kontakt på Gringotts uppgifter om hur han ville att hans investeringar skulle hanteras, billiga områden, skulle köpas, men även mindre företag, som restauranger och barer kunde vara intressanta ställen.

Han skulle behöva mer pengar, eller mer korrekt — mer GULD. Lösningen blev att bryta eget, där ingen annan bröt något. Tros mångas avrådan köpte han ett uttjänt gammalt lastfartyg, satte på en ordentlig stenkross på den, satte en rasputrustning till två stycken 2000 meter långa fyra respektive en halv tum tjocka vattenledningsrör. Genom den tunna tryckte han ner komprimerad luft, den luften hamnade i det grova röret, det gjorde att vatten i det röret drevs upp mot ytan, det i sin tur sög med sin allt löst, som var litet nog att komma in i röret, upp till ytan. Där hamnade det in i den verkliga krossen som gjorde damm av det.

Den soppan av finkrossat material och vatten spolades ut över kvicksilver. Allt som var lättare än 13 kilo per liter flöt vidare till en virvelrenare, den höjde halten av tungt material till det tredubbla. Resten åkte tillbaks till havet.

Han bearbetade sprickområdet nordöst om Nya Guinea, han använde lite magi för att hitta de bästa platserna, malmen han fick upp innehöll omkring 13 gram guld per ton malm, när han hade tur och på de tre dagar han höll på innan han tvingades avbryta hade han skrapat ihop lite mer än fyra kilo guld, biprodukten hade blivit 63 kilo silver men inte mindre än 33 ton koppar. Att utvinna guldet från kvicksilvret var ju bara att ånga av kvicksilvret, naturligtvis kondenserades det förångade kvicksilvret för återanvändning hela tiden till sjöss. Silvret och kopparen, däremot måste bearbetas i land. Utöver all koppar fick han dessutom dubbelt så mycket zink som koppar, och det var på bara 300 ton malm.

Men det gav honom blodad tand, så han fortsatte med det i flera månader. Han beställde in andra fartyg för att frakta malmen med zink, koppar och silver till sin reningsanläggning i land. Som avslutning sålde han hela idén och sin uttjänta skorv till ett nybildat företag, ett företag han själv skapade sig stora intressen i, Barrick Gold Corporation. Det hade stått mellan dem och Natilus Minerals, några år senare enades de om att samarbeta för att både kartlägga och utvinna havsdjupens rikedomar.

/Fotnot: området norr New Zealand har 11 gram guld, 122 gram silver / ton och 5 resp 8 procent zink och koppar. Till skillnad från området nordost New Guinea som har 13 resp 263 gram och 23 resp 11 procent av guld, silver och zink, koppar.

Röda havet blott 1 resp 13 gram och 2 resp 1 procent/ ton, Atlantryggen kommer upp i 6 resp 378 gram och 25 resp 6 procent / ton malm. Värden enlligt Illustrerad vetenskap nr 7 år 2007./

Att säga att han var snuskigt rik var att ta i i underkant. Mycket av det fanns i den omagiska världen, Guldet hade han tagit in i magiska världen utan att låta det passera de vanliga omagiska platserna. Silvret, zinken och kopparen måste han sälja på öppna marknaden. Men trots det kunde han själv köpa till sig en hel del silver.

Silver som metall var mer gångbart hos Gringotts än värden i dollar, därför kunde han omsätta inkomster från koppar och zink till ren silvermetall.

En del av inkomsten använde han till en liknande utrustning, men nu var hans mål västra sidan av Sydafrika, och diamanter istället för sten och metall.

Nu skulle det handla om att skapa en konstlad separeringstunnel. I en virvelkammare skapade han en separerinszon allt som var lättare än 3,15 försvann uppåt, medan det som var tyngre än 3,53 försvann nedåt, allt övrigt matades ut på sidan. Nästa steg var intressantare, den sorterade acceptet till 24 olika positioner, där de mellan 3,51 och 3,53 hade högst kvalité.

Efter fyra dygn blev situationen ohållbar. Utanför Walvisbaai fanns den rygg med gamla undervattensvulkaner som var hans målområde. Men Namibias intressen sträckte sig ut till området han fanns i, och de hotade resolut med att skjuta honom i sank. Alltså, han förstod tidigt att försvinna därifrån — innan de han titta närmare på honom eller ens hota med att hota honom.

Men Harry var nöjd ändå, 82 kilo diamanter var ändå 82 kilo diamanter. Bland dem kunde han kanske hitta ett tiotal som var värda att göra något av, resten var att betrakta som industrimaterial. Dit räknade han även diamanter för övrig magisk användning. I slutänden blev det 54 kilo att säljas inom magins värld, 26 kilo till borrföretaget, och två kilo som han själv skulle kosta på slipning av, han hade tagit hjälp en röntgen utrustning för att hitta det bästa materialet att spara. Inte blev han fattigare av sin diamanthantering heller, men det var mest något att göra för att få tiden att gå.

—

Bara två år kvar, av väntan och ett farligt England. Han hade börjat följa med vad som står i den lokala tidningen, han hade också lärt sig att läsa både redaktören och inte minst tidningen för att kunna bilda sig en uppfattning om vem som sade vad, genom den publikationen. Under sina år främst efter att han kom till USA, och fick genomlida att vara bastard, hade gett honom erfarenheter nog att förstå hur olika sanningar kan vinklas till bästa möjliga för den som kommer med respektive påstående.

The Profet, som var den enda egentliga publikationen från den magiska sidan i England, visade helt tydligt på att magibefolkningens styre var insnöade. Att de höll på att driva den omagiska befolkningen till uppror var tydligt, framför allt när man dessutom kunde läsa i de omagiska tidningarna om spekulationer som ibland var alltför nära sanningen för att det skulle vara nyttigt. Han visste att det aldrig blev så, tack vare honom.

Han skulle närma sig någon som kunde tänkas starta en ny tidning, enda möjligheten för att den skulle få överleva där var om den var hopplöst flummig. Alla skulle ta den för att fara med fantasier. Men tack vare hans japanska och inte minst indiska, källor skulle den ha tillräckligt med glömd kunskap, för att både vara seriös och hopplöst oseriös. Han satte upp små, små pamfletter, om att han var intresserad av ett samarbete med någon som hade — tid över.

—

Det var så The Quibbler, kunde ge ut sitt första nummer. Xenophilius Lovegood var absolut rätt person, sanslöst förlorad i den förlorade världen. Han fick fria händer till expiditionsresor runt om i världen. Det inte många av läsarna hemma i England märkte var att valutabörsen som i och för sig var seriös för Gallons mot pund och amerikanska dollar. Men den innehöll även noteringar som visade index för företag Harry ägde i sin identitet som Harwald Carlson, det var den identitet som Gringotts hade hjälpt honom till, och som han skulle ha som den vuxna Harry Potter.

Det var också nu som han investerade i Lily Evans, han märkte att det kunde behövas. Hon fick ett anonymt arv, inget märkvärdigt med hans mått mätt nu, men det skulle räcka för hennes hemgift, och lite mer. Dokumentet bokfördes hos Gringotts, trots att arvet kom att finnas i den omagiska världen, och det medförde att hon och hennes efterföljande skulle anses som hans skyddslingar.

Samtidigt med det arvet tecknades, och betaldes, en livförsäkring för henne och tre barn. Petunia omfattades även hon, och livförsäkring tecknades och betaldes även för henne och tre barn. Försäkringen skulle utfalla om Petunia, Lily, eller någon av barnen dog under andra omständigheter än sjukdom före en uppnådd ålder av 55 år, med en nedtrappning med en femtedel vart år över 50.

Han försökte även teckna försäkring för deras respektive män, men dem hade han ingen koppling till därför skulle han inte kunna ställa sig själv som förmånstagare, och om de avled samtidigt fanns det ingen förmånstagare då endera hustrun eller barn var förmånstagare för mannen. Det blev ändå så att han tecknande en försäkring för även för dem. Han hade redan räknat ut att Harry Potter skulle ärva sin far och mor, så det var enkelt. Dursley's däremot blev det krångligare med.

Harry skulle aldrig kunna ärva vare sig Dudley eller Vernon. Livförsäkringskapitalet för Petunias son, och henne kunde han sätta Harry Potter som förste förmånstagare för.

Det blev en del intrikata skrivningar, i formuleringarna, men med arvet han själv delade med de två systrarna satte honom i släktskap med dem. Tiden var också den rätta att göra det, ingen av dem hade ens kommit i förlovningsposition. Att han visste vad som skulle hända, behövde ju ingen annan veta. Och det hade kostat en hel del att ta de försäkringarna, men han förstod också att de skulle komma att betala sig.

Redan nu hade han börjat göra av med pengar, flera kvarter i London kom att ägas av honom, genom hans olika företag visserligen, men av honom ändå. Hyreshusområden, fritidsbebyggelse, hus som folk kunde hyra på kortare tid ingick även i hans projekt. En del av hyreshusen hade färdiga kopplingar till bungalows vid sydkusten.

Flera av de höga husen byggdes utan våning 13, vilket var ganska vanligt, alltså ingen våning hade nummer 13, trots att våning 14 egentligen var våning 13. Med en konstruktionsfirma Harry anlitade gjorde han våning 12, 13 och 14 till en gemensam våning där våning 13 endast var det förstärkta mellanrummet mellan våning 12 och 14 som båda hade extra högt i tak. En extra stor inbyggd balkong fungerade som anslutningsplats för inkommande på kvast eller matta. Visserligen var både ägande av flygmatta och användning av den förbjuden i England, men den saken kunde ju ändras.

I samband med försvinnandet av Voldemort stabiliserades läget betydligt, och arbetsron infann sig. De följande åren fortsatte han att förvalta kapitalet. Inkomster från fastigheterna började märkas och balansen hade nåtts några år senare. Investeringarna hade varit stora men då han inte behövde låna pengar förräntade det sig när hyresinkomsterna började komma.

Han hade redan förberett alla nio ryggsäckarna, han hade sparat på sig dollar och gjort i ordning kavajen som de skulle finnas i. Likaså hade han fixat de två trollspöna och byxorna som de skulle finnas i, liksom böckerna, biblarna hade han också klara, de skulle sedan placeras i två olika handväskor. Han skulle dessutom fylla på med pengar i alla möjliga platser, där de normalt skulle kunna förekomma. Likaså glasögonen, som skulle passa honom måste han fixa. Han kunde inte ordna något som han inte mindes att han hittade. Sen gällde det att få iväg familjen Dursley, det blev förvånansvärt enkelt.

Harry gjorde sitt första besök som sig själv hos Gringotts i London. För Regnot förklarade han hela sanningen, och att han ville fortsätta vara anonym. Men att ingen skulle få tvinga till sig Harry Potters egendom. Lösningen blev ett testamente som Griphook skrev efter Harrys diktamen, på så sätt skulle inte Harrys förändrade handstil kunna hittas. Att Harry själv spretade ner sin namnteckning med en blodskontraktspenna gjorde det vattentätt. Datumet kunde också verifieras då det faktiskt var bara dagar innan Vernons sällskap skulle lämna Europa.

—

Det blev några jobbiga dagar, och spännande, först kontrollerade han alla flyglinjer vika tider de startade och han var noga med att leta rätt på turlistor från 1957, utan att väcka för många frågor, men inga avgångar som han kunde sätta i samband med det fanns.

Han var trots allt ganska säker på att han hade den tid han behövde, i forntiden. Men det kunde bli tidskritiskt, om det inte var en korrekt tidstransferering. Han gick igenom sina anteckningar extra noga nu.

Och han fann att han fanns sju dagar fel. Så kom, efter flera sömnlösa nätter, på var felet fanns — skottåren. Då hade han inte tänkt så noga på vilket datum det var, men han hade helt enkelt glömt att räkna 29 dagar för några februarimånader. Med hänsyn till det skulle han nu kunna vara tillbaks till rätt dag, och rätt tid.

—