Blind för sanningen
Det var med tunga steg som Hermione åter klev över tröskeln till det välbekanta slottet. Ensam, utan både Harry och Ron. Det var bara hon som bestämt sig för att avsluta sin utbildning och återvända till Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Nu ångrade hon sig nästan. Det räckte med en enda blick mot Stora salen för att minnena skulle komma tillbaks till henne, som en iskall flodvåg. Hjärtat drog ihop sig i bröstet. Hon såg det urgamla stengolvet täckt av döda kroppar, män som kvinnor, unga som gamla. Där låg Fred Weasley, omgiven av sin familj och Tonks och Lupin, som just fått en son. Hermiones ögon fylldes av tårar. Varför hade hon kommit tillbaks? Hon blinkade häftigt i ett försök att tvinga tillbaks de envisa tårarna. Folk strömmade förbi henne in i Stora salen, först då insåg Hermione att hon hade stannat.
"Visst är det hemskt", mumlade en röst bakom henne. Hermione vände sig om, det var Ginny Weasley. Hermione torkade sig hastigt på kinden. Ginnys händer darrade och hennes tänder var hårt sammanbitna.
"Ser du dem också?" sa Hermione med svag röst. Ginny nickade bara.
"Kom", sa hon tyst och tog ett lätt tag om Hermiones arm. Tillsammans gick de mot Gryffindor bordet.
Hermione såg sig omkring i salen. Bara några få av de äldre eleverna bar samma spända ansiktsuttryck som hon, bortsett från det så var allt som vanligt. Ljudnivån var hög, det pratades och stojades och leenden lös överallt. Det var nästan som om ingenting hänt. Som om det aldrig utkämpats någon blodig strid just på det här golvet, som om ingen mist sina familjemedlemmar bara förra året och som om trollkarlsvärlden aldrig fallit i bitar.
"Jag önskar att Harry var här", sa Ginny med en suck. Alltsedan kriget tagit slut hade Ginny spenderat det mesta av sin tid i Harrys armar. De hade varit som siamesiska tvillingar, fästa oavbrutet vid varandra. Hermione klandrade dem inte. Tryggheten av en varm famn var oslagbar.
Ron hade varit fullkomligt knäckt efter sin brors död. Han var som en annan människa. Hermione hade känt sig som en överbeskyddande mor. Hon hade behandlat honom som en porslinsdocka, hon var rädd att göra skadan värre, rädd för att säga någonting fel. Det var med blandade känslor som hon lämnade honom bakom sig. Hon visste inte vad hon skulle göra med deras förhållande längre. Hon ville inte lämna honom, men hon kunde inte ta hand om honom längre. Hon hade tänkt sig att ett år på Hogwarts skulle ge henne lite andrum och lugn. Men hur hon någonsin skulle kunna hitta lugn på ett ställe där död och saknad stod skrivet på varenda vägg visste hon inte.
Dörrarna till Stora salen öppnades och de nya förstaårs eleverna leddes in av Professor Flitwick. Professor McGonagall hade förstås gett upp den uppgiften efter att hon tog över rektorspositionen. Efter att sorteringshatten hade sjungit sin sång som det här året handlade om vänskap och återuppbyggnad, så ropades nya eleverna upp en efter en och blev placerade i de fyra elevhemmen. Gryffindor fick ett antal nya medlemmar som applåderades till bordet. Hermione mindes fortfarande sin egen sortering och hur nervös hon hade varit, men samtidigt så glad och upprymd.
Hermione hade aldrig upplevt en sådan olycklig välkommsmiddag som den här. Det var som om maten tappat all sin smak och fastän hon småpratade lätthjärtat med Ginny och Dean Thomas var hon tvungen att tvinga fram varje leende. Det var en lättnad när efterrätten äntligen försvann från tallrikarna och det var dags att gå. Hermione orkade inte låstas mer. Hon ville bara gå och lägga sig och hoppas på att nästa dag skulle bli bättre. Kanske när vågen av hemska minnesbilder ebbat ut lite grann skulle det bli lättare.
På väg ut såg Hermione ett välbekant ansikte över havet av elever. En blond kille med spetsigt ansikte, Draco Malfoy. Han vände på huvudet och deras ögon möttes bara för en halv sekund, sedan slog han bort blicken och försvann ut genom dörrarna. När de såg på varandra hade Hermione känt ett kallt sug i maggropen, samma sug som man känner när man missar ett steg i trappan. Hon kände sig lätt lamslagen.
Hon visste inte hur hon skulle känna för Malfoy. Senaste gången hon såg honom var under den sista striden på Hogwarts, när han kämpade på den mörka sidan. Hon skulle kunna hata honom. Det skulle vara förståeligt om hon hatade honom. Men det gjorde hon inte, av någon anledning. Hermione kunde inte komma fram till vad hon kände när hon såg honom. Det var bara som ett svart hål, en ihålig, obestämbar känsla.
Hermione drog för gardinerna på sin himmelssäng och kröp ner under täcket. Sovsalen var i alla fall en plats på slottet där det inte fanns några mörka minnen, tänkte hon lättat och somnade strax efter att hon lagt huvudet på kudden. Men i sömnen hemsöktes hon av jobbiga mardrömmar och när hon vaknade var hon intrasslad i sina sängkläder och kall av svett.
A/N: OK, så jag ville skriva en fanfic på svenska eftersom det känns som att jag bara skriver på engelska och tyckte att jag borde skriva lite på mitt egen språk också^_^ Någon som tycker någonting? Någon som vill lämna en review? Borde jag fortsätta? Jag vet att det här var ett väldigt kort första kapitel, men som sagt, jag har inte skrivit på svenska på ett tag.
