Prolog
Jag är en dödsätare. Jag är en dödsätare. Jag är en dödsätare. Orden upprepades om och om igen i pojkens huvud. Hur han än försökte tänka på något annat, skolan, Quidditch, vänner…
Han fnyste till. Vänner. Han hade inga vänner, bara följeslagare, beskyddare och beundrare. Han hade haft en vän en gång. Men han hade sumpat det. Förstås. Eller rättare sagt, hans familj sabbade det.
Han hatade dem, allihop! "Vännerna", familjen, allihop… Men inte hon.
Fan, han saknade henne. Han älskade henne, han var faktiskt kär i henne. Men det hade han förstås aldrig visat eller sagt. Istället hade han varit elak och retat henne och hennes vänner. Och de hade i sin tur varit elaka mot honom.
Varje gång han kallat henne smutsskalle hade han känt sig för jävlig och grinat som en barnunge på natten. Tyst förstås, de andra fick ju inte höra att han grinade. Han, av alla människor kunde ju inte gråta.
Han längtade tills hans sjätte skolår på Hogwarts började, så att han fick se henne. Han skulle inte vara elak i år, inte mot henne i alla fall.
Men han längtade ändå inte efter att skolan skulle börja, han ville inte genomföra uppdraget. Men han måste. För hans familj, hans jävla familj.
Jag är en dödsätare. Jag är en dödsätare. Draco Malfoy är en dödsätare.