Fullmånen hade precis försvunnit för inatt, skadorna var allvarligare än vanligt och jag ville inte gå hem, för Nymphadora var där och jag ville inte göra henne oroligare än vad hon redan var.

Men tillslut blev jag tvungen för såren långs min rygg började blöda mer och mer.

Det brukade inte bli så här, men den här gången hade jag glömt att ta elexiret som gjorde att jag fortfarande var "jag" och inte en varulv, bara i en varulvs kropp.

Jag släpade mina ben efter mig till det lilla gula huset som vi bodde i och öppnade försiktigt bakdörren för att inte väcka Nymphadora, jag gick så tyst som möjligt medan smärtan brände till vardagsrummet.

Men jag hann bara ta några steg innan hon kastade sin armar runt om mig, jag ryckte till motvilligt av smärtan och hon släppte mig snabbt och backade när hon insåg vad hon precis gjort.

"Förlåt, det var inte meningen, jag... förlåt" viskade hon vädjande.

Jag log ett svagt leende åt henne och smekte henne över kinden.

"Det gör inget, gumman" sa jag och började sedan gå mot soffan.

Nymphadora hjälpte mig och satte sig sedan brevid mig.

"Vad gör du vaken" frågade jag henne mjukt.

Hon såg på mig med förvånade ögon.

"Jag väntade så klart" sa hon som om det vore självklart.

Sedan viftade hon på trollspöet och en lite låda flög in i hennes knä.

Hon började rengöra såren i mitt ansikte och sedan ner på armarna, längst bröstet och händerna med rynkad panna.

När hon lagt ett sista plåster om mitt finger kysste hon min hand ömt.

"Så" sa hon, "då var den sidan klar, vänd dig om"

Jag skakade på huvudet.

"Vila ett tag först" sa jag och strök henne över håret.

Hon pustade trött och lutade sig tillbaka på soffkuddarna.

Jag la handen på hennes mage som växte så att det knakade, hon var i sjunde månaden nu.

"Hur mår du?" frågade jag.

Hon la händerna på min och tröck dem mot magen.

"Vi mår bra" svarade hon och log.

Sedan reste hon sig upp igen.

"Slut vilat, vänd dig om nu" sa hon.

Jag suckade och vände mig motvilligt om, det var värre än vanligt på min rygg, jag hadde räkert tiotals djupa sår och ännu fler mindre sår.

Hon drog in andan av åsynen av min uppslitna rygg men började direkt att ta hand om såren.

Det tog länge innan hon blev klar, Nymphadora var så nogran att det nästan var löjligt.

"Så där" sa hon och drog händerna försiktigt över den bandageserade ryggen.

Jag vände mig försiktigt om igen, jag kände mig redan bättre, men om det var för att såren inte gapade eller blödde eller om det var för Nymphadoras närhet vet jag inte.

Hon lutade sig mot soffkuddarna igen med händerna på magen och jag lutad mig mot andra sidan av soffan.

Plöttsligt ryckte hon till och andades häftigt in.

Jag reste mig snabbt upp igen med skräckslagen blick.

"Vad är det" frågade jag högt.

Konstigt nog log hon och grep ivrigt tag i min hand.

"Han sparkade! Vår baby sparkade!" skrek hon nästan, jag andades av lättnad, babyn borde ha sparkat för länge sen och vi båda var oroliga att det var något fel.

Båda två rörde händerna längst hennes mage, jag log stort mot hennes när jag kände dem svaga knuffen mot min ena hand.

Jag kysste henne och kände mig lyckligare än jag trott att jag någonsin skulle göra.

Länge satt vi där med våra händer på hennes mage, båda hadde helt glömt bort mina sår.

Tillslut kysste jag hennes kind och viskade att vi borde gå och lägga oss, hon nickade och vi gick sakta in till sovrummet.

Utan att byta om la vi oss under täcket båda två.

Jag tröck henne mot mitt bröst medan jag igronerade smärtan och höll om henne hela natten.

Än en gång förvånades jag över vilken tur jag hadde som hadde både Nymphadora, den ända jag någonsin älskat och barnet, ja, jag hadde värkligen tur... och jag skulle aldrig släppa dem, aldrig släppa min famlj.