Hej!
Kände för att uppdatera den här, skriva om den lite och göra den lite mer av en historia och lite längre :)
Hoppas ni gillar den!
Komentera vad ni tycker!
Kram!
Angel
When you tell me that you love me
Sirius~Sirius~Sirius
"Försiktigt!" mumlar Sirius när den rödhåriga tjejen – Sara, heter hon så? – råkar riva honom. Han försöker verkligen ge hän åt det hon gör, men lyckas inte. Hon är riktigt duktig på det, så det är inte det som är problemet. Problemet är att han inte lyckas samla sina tankar eller bli upphetsad av den vackra figuren framför honom.
Han har ingen lust längre. Merlin vad han verkligen önskar att han hade lust! Han hade i hopp om att faktiskt återfå känslor av något slag, valt att ragga upp tjejen framför sig och locka med henne in i en städskrubb.
Det hon just nu gör i mittenregionerna är något som skulle få varenda kille att tappa kontrollen totalt, själv lyckas han spela med lite.
Han försöker fundera ut när ungefär han förlorade sina känslor. Han tror att det bara hände en helt vanlig dag, eller inte dag… en eftermiddag var det nog… det var nog vid närmare eftertanke en kväll… en fullmånes kväll… nej förresten det var en tidig fullmånes morgon och snart skulle månen gå ner och möta solen på sin nedgång.
"Vi har tappat bort honom", säger James panikslaget, tittar ner på hunden bredvid sig innan han snurrar runt på stället och tittar åt alla möjliga håll.
"Vad säger du?" frågar Sirius arg efter att ha intagit människoform. "Hur lyckades du med det?" Han börjar själv snurrar runt och försöker upptäcka Remus.
"Vadå jag? Vi har väl alla ansvar? Och vi har tappat bort honom nu, fattar du hur illa det här kan gå?"
"Vad menar du med vi?" frågar Peter och intar människoform han också. "Jag vet vart han är", fortsätter han.
"Vart är han då?" morrar Sirius upprörd över att Peter inte bara hasplar ur sig orden direkt. Han tittar ner på sin klocka och undrar hur många minuter det är kvar av dagen och hur mycket skada Remus kan åstadkomma under månens sista strålar.
James spinner runt och försöker verkligen upptäcka det Peter ser och han missar.
"Han står där borta vid sjön, ser ni inte?"
De blickar bort mot sjön och ser något som liknar en människa.
"Jag springer till honom, han håller på förvandlas tillbaka. Fixa hans kläder ut spökandestugan", befaller Sirius innan han tar ett språng ut i luften och förvandlas tillbaka till hundform och springer till Remus.
Sirius tar sats och hoppar mot Remus när han nästan är framme. Han förvandlar sig tillbaka till människa innan han landar. Han hör hur Remus tappar luften när han landar tungt på honom.
"Var det där nödvändigt?" stönar Remus och blänger upp på Sirius.
"Ja! Så att du inte smiter igen."
"Vad menar du med smiter igen, smet jag? Tappade ni bort mig? Fattar du hur mycket skada jag kan ha gjort?" frågar Remus och tittar sig oroligt runt sig.
"Här är dina kläder", avbryter James försiktigt och håller fram en hög.
Sirius tittar ner och rodnar. Han har – hur det nu är möjligt – glömt att Remus inte har några kläder på sig. Hans hjärta hoppar till och något inom honom drar ihop sig. En helt ny känsla vaknar till liv. Det bildas en knut i mage och får honom att känna som om han åker fritt fall.
"Ni tror inte att ni kan skynda på gosandet lite eller? Folk börjar vakna snart!" säger James och rynkar på näsan.
"Hur så? Är du avundsjuk eller?" frågar Sirius och blinkar till.
"Kan du kliva av?" frågar Remus och låter ansträngd. "Jag får ingen luft!"
"Är det inte mysigt", flinar Sirius, men reser sig och sveper samtidigt in Remus i en mantel.
Remus~Remus~Remus
Han sitter otåligt i trappan och väntar på att Sirius ska bli klar inne i skrubben. Han är trött, frusen och irriterad.
Vakt! Vem sjutton behöver en vakt till en skrubb när man ligger med en tjej? Lås skiten. Hittills har ingen blivit upptäckt heller, så att behöva en vakt är bara töntigt.
Remus gillar inte Rödhåringen som är där inne med Sirius just nu. Hon är snobbig, mallig, jobbig, en besserwisser och odräglig. Det konstiga är bara att hon var helt okej innan, innan städskrubbsincidenten.
Han tittar ner på sin klocka och suckar. Ska han skolka? Han vet att det inte kommer löna sig alls, han drar bara på sig två veckors straffkommendering. Han suckar igen och reser sig sakta upp.
Han närmar sig sakta dörren, tvekar på om han ska knacka på eller inte. Ett stönande inifrån stubben får honom att irriterat knacka på.
Sirius~Sirus~Sirius
Han utbrister nästan i ett skratt av lycka när de blir avbrutna av Remus knackningar. Han drar åt sig sin tröja och börjar knäppa sina byxor.
"Måste du gå?" frågar tjejen nästan irriterat och försöker fånga upp hans läppar.
"Ja, jag har lektion."
"Skolka, du brukar ju göra det", föreslår hon hånfullt.
Sirius stelnar till i sina rörelser och tittar mörkt på henne. Han biter ihop käken, rättar till sin skjorta och knuffar upp dörren.
Pang! Och ett stönande.
"Oj, Måntand! Förlåt. Hur gick det? Jag är så ledsen. Kom vi går till Poppy och kollar skadan!" säger Sirius och drar upp Remus på fötter. "Oj, du blöder!" säger Sirius förfärat.
Remus ryser till när Sirius hand rör hans kind och vinklar upp Remus ansikte lite för att kunna syna skadan närmre.
"Oj, gör jag?", frågar Remus förvånat och låter sin hand flyga upp i pannan och tittar skräckslaget på sin hand, röd. "Oj, det gör jag…"
"Kom igen, vi går till sjukhusflygeln."
"Du ser verkligen alla chanser till att missa en lektion, va?" frågar Remus lite roat.
"Alltid", ler Sirius.
"Lova att vi tar igen lektionen sen?" hoppas Remus försiktigt.
De svänger höger och fortsätter korridoren fram tills de står utanför sjukhusflygeln.
"Jag lovar." Du skulle kunna få mig att lova vad som helt, att gå naken genom hela slottet eller dränka mig i sjön. Inga problem. Tänker Sirius och ler lite sorgset.
"Du behöver inte se ut som om hela världen kommer gå under för att du måste plugga", skrattar Varulven och knuffar upp dörren.
"Mr. Lupin vad har du gjort?" undrar en förfärad madam Pomfrey som skyndar sig fram.
"Jag blev träffad av en dörr", mumlar Brunetten generat.
"Sätt dig så kommer jag… -" hon blir avbruten av att dörrarna öppnas och deras trolldryckslärare kommer in.
"Gingledryck som gått fel", kungör läraren.
Pomfrey försvinner två sekunder innan hon kommer tillbaka.
"Smörj det här på såret, jag måste ta hand om det här", säger hon och trycker burken i Sirius hand. Hon skyndar sig därifrån och lämnar en chockad Sirius efter sig. Han harklar sig nervöst.
"Sätt dig åska jag nog fixa det här", mumlar Sirius och trycker ner Remus på en av sängarna. Han skruvar sakta av lockat och lägger ifrån sig det på sängbordet intill. Han lägger ett finger under Remus haka och vinklar upp ansiktet så han ser bättre. Med pekfingret och långfingret gräver han upp lite salva och börjar försiktigt smörja in det skadade området.
Remus~Remus~Remsu
Remus ryser till när Sirius fingrar, med den kalla salvan, rör vid hans hud. Han skälver till lite och nickar när Sirius frågar om han fryser, tacksam över lögnen.
Ser Sirius inte att han ryser på grund utav att det är just han som rör vid honom? Hans rodnande kinder? Gåshuden? Eller det nervösa sättet? Inget? Det går inte att misstolka egentligen.
"Gör det ont?" frågar Sirius försiktigt.
"Lite", mumlar Remus och stirrar upp i taket medan Sirius skruvar på locket och torkar av sina fingrar.
"Jag snackar med Poppy så vi får ett intyg så kan vi nog gå sen."
Remus nickar bara lite och fäster blicken i golvet istället och väntar. Han behöver inte vänta länge innan den andre Marodören kommer tillbaka med två påskriva papper.
"Fixat", ler Sirius brett.
Sirius~Sirius~Sirius
"Remus…", viskar Sirius lågt för att inte väcka någon av de andra två pojkarna. Han ruskar försiktigt på Remus.
"Vad e de?" undrar Remus sömnigt och börjar röra på sig. Han rullar över på rygg och stirrar sömndrucket upp på sin svarthårige vän.
"Jag är hungrig", gnäller Sirius lågt och klättrar upp i Remus säng.
"Gå och lägg dig Black!" muttrar Remus irriterat och drar ner Sirius i sin säng när Sirius protesterar och säger att han absolut inte vill gå och lägga sig. "Sov här då, bara låt mig sova…", knorrar Remus och rullar över på sida så han kan se Sirius mer ingående.
"Eller ta med dig James", föreslår han efter en stund när han kommer på vad det innebär att Sirius sover i samma säng som honom. Det kan innebära stora problem…
"Jag vill inte väcka Tagghorn, han blir så fruktansvärt irriterad hela dagen efter man väckt honom. Snälla följ med mig?" mumlar Sirius lågt och kliar sig med handryggen i ögat och plutar med läppen.
Remus hjärna lägger av och är villig till vad som helst när den hungriga pojkens heta andedräkt slår honom i ansiktet. Han suger in ett andetag och hans hjärta gör volter i bröstet på honom. För att sen höja hans puls från noll till trehundra på några sekunder. Blodet väljer att ta riktningen söderut och lämna hans hjärna utan blod och därför helt oanvändbar.
"Okej då", ger Remus med sig och reser sig upp. Han tar på sig skor och en tjocktröja över T-shirten.
Sirius ler brett och tar täten.
Remus kan inte låta bli att snegla mot Sirius hela tiden. Nervös knäpper han med ett gummiband mot sin handled. Det har suttit där i två dagar nu, enda sen de skulle förvandla gummibanden till maskar, för att inte tappa bort sina reserver hade han trätt dem runt handleden. Nu har han bara ett kvar.
Snärten och den lilla ilandesmärtan av bandet som slår emot Remus hud får honom att tänka på annat. I detta fall hindrar honom från att kasta sig runt Sirius hals.
Sirius suckande skvallrar om att han är irriterad. Fokuset återvänder till Remus och han försöker hitta källan till Sirius irritation.
"Jag borde klippa av skiten", suckar Sirius och föser undan håret för minst hundrade gången under vandringen.
"Nä, du passar i det. Skulle vara slöseri på skönhet att klippa av det ", hasplar Remus mun ur sig innan hjärnan hinner godkänna meningen.
Sirius ger Remus ett förvånat ögonkast innan han höjer ett roat ögonbryn.
"Jaså det säger du…", mumlar han och ser ut som om han insett något mycket roande och mycket viktigt.
När Remus fingrar återigen drar ut gummibandet och släpper det mot Varulvens hud tittar denne förvånat ner och ser ut att nästan undra hur snodden kom dit.
"Här", säger Remus. "Vi sätter upp det så länge. Vänd dig om."
Sirius gör som han blir tillsagd och Remus går fram så han står precis bakom Sirius. Han börjar med snabba fingrar samla ihop håret och snor ihop det till en tofs. Han tar lite längre tid på sig han vad som behövs. Han älskar bara känslan av Remus hår och huden han nuddar vid tinningarna och i nacken.
"Det blev väl bättre?" frågar han stammande när han inser att han kanske måste bli klar någon gång.
"Ja", andas Sirius och vänder sig om mot Remus.
Varulven känner hur sin blick viddgas lite när något i Sirius verkar… hungrigt. De grå ögonen borrar in sig i de bärnstensfärgade och Remus känner att det är omöjligt att vända bort blicken.
Blodet börjar rusa i ådrorna igen, som sockerdricka som bara har ett mål – mittenregionerna. Hur han lyckas motstå impulsen dittills att kasta sig över Sirius är en gåta för honom. Sakta men säkert lyckas motståndet övertalas av hans mindre resonabla del av hjärnan. När Sirius väljer att ge honom ett leende så går det bara inte längre.
Han tar tag i Sirius tröja gräver in fingrarna och drar till sig Sirius. Ett förvånat utrop lämnar Sirius läppar innan de täcks av Remus. Med en hand med ett stadigt tag om Sirius tröja låter han den andre handen att gå på en upptäcktsfärd över den Svarthåriges kropp. Han låter tungan smeka underläppen på mannen framför sig, hoppas på gensvar av mannen framför mig.
Med ett stön ger Sirius med sig och särar på läpparna så Remus tunga glider in i hans mun.
Merlin va han hoppas på att Remus aldrig kommer sluta! Tänker Sirius snabbt innan alla tankar trycks undan när hans egen tunga vill utforska Remus mun. Hans kropp tycks splittras i två, hans mun vill fortsätta, men en del av honom höjer sina händer och knuffar bort Remus som stapplande lyckas återfå balansen innan han faller till marken.
De står tysta och stirrar på varandra några sekunder. Remus hjärna försöker förstå att han faktiskt lutat sig fram och kysst Sirius, medan Sirius hjärna och mun för ett bråk inom sig med varandra om vem som borde ha största rätten att bestämma. Hjärnan tycker att han borde ta det lugnt och undra va fan som händer! Men Sirius läppar tycker att sådant är onödigt och han borde ta vara på sekunderna!
"Förlåt", mumlar Remus tyst efter ett tag.
Är han ledsen? För vad? Undrar Sirius förvirrat.
"Remus jag är inte bög…" säger Sirius lågt.
"Nej, det förstås." Remus tittar ner på sina skor som nervös petar på en fläck i stengolvet.
"Men jag kan bli för din skull…"
Remus tittar häftigt upp, men hinner inte se mer än Sirius svarta kalufs innan han känner dennes varma läppar mot sina egna igen. Sirius tunga glider in utan problem i Remus mun och börjar plundra den och gör allt han kan för att få Remus att stöna. Sirius läppar suger in Remus underläpp i sin mun innan han släpper den.
"Det här kommer bli världens nyhet, överallt kommer det stå: Tjejtjusaren Sirius Black byter sida", skrattar Remus och låter sina fingrar glida över Sirius hals, planerar vart han ska attackera med sina läppar.
"Själv då?" skrattar Sirius till.
"Hur vet du att jag någonsin gillat tjejer?" frågar Remus roat.
"Tja, det är sant…"
"Juste…" Han tittar in i Sirius ögon, ögonen som ser ut som silver, förhäxar honom totalt och gör honom darrig i hela kroppen.
"Jag tycker det känns lite konstigt", säger Sirius fundersamt.
"Vad menar du?" undrar Remus lite oroligt.
"Ja det här med att du är kille och jag är kille. Det är knappt blivit accepterat innan skolans största kvinnoslukare väljer en kille", mumlar Sirius och lutar sig ner mot Remus nacke. Sakta kysser han huden, innan han blir lite djärvare och bestämmer sig för att efterlämna ett märke.
"Jag tror nog att det är lugnt", säger Remus och förstår att Sirius tankar snuddar vid James och hur denne kommer reagera, någon annan bryr sig Sirius sig inte särskilt om.
"Jag vet inte om det är det…"
"Åh…", säger Remus förstående tror att han vet vart Sirius vill komma.
"Nej jag menar inte så", säger Sirius förfärat och tittar upp. "Jag vet bara att jag äls… gillat dig länge, men vet inte hur andra kommer reagera…"
Remus börjar säga något innan han avbryter sig och hans hjärna kopplar ihop Sirius nästan felsägning med vad han tänkt säga.
"Du var på väg att säga att du älskar mig?" frågar Remus förvånat .
"Nej…", svarar han och kliar sig besvärat i nacken.
"Du ljuger!" ler Remus.
"Okej, jag var på väg att säga att jag älskar dig… men jag älskar dig verkligen."
Remus fångar upp Sirius läppar och kysser den ömt innan han drar sig tillbaka.
"Jag älskar dig också, Tramptass. Jag har nog alltid älskat dig."
Leendet Sirius ger Remus är ett leende som Remus skulle betala vad som helst för, för att få Sirius att göra igen.
De kom aldrig iväg till köket. De kom på villovägar och hamnade i en städskrubb och anländer vid sjutaget till sina sovsalar igen och kollapsar lyckliga.