Kap 1 Berättelsen börjar
Det var en varm dag i juli, solen stekte mot huden och vinden svepte genom håret. Allting var lugnt och jag satt ner på det mjuka gräset i parken. Det finns fontäner som sprutar vatten och barn som leker. Det var helt underbart.
Jag heter Saphire och är ca 171cm lång och har mellanlångt blont hår. Jag är 16år gammal och det har gått ungefär 15 år sedan min pappa försvann så jag vet inte så mycket om han. Jag levde i ett helt vanligt liv utan bekymmer, men den dagen ändrades allt.
Det var något som kändes fel men jag visste inte vad. En lite trasig tidning låg på marken och jag tog upp den och läste.
"Kangaroo har rymt… Det var säkert inget särskilt", tänkte jag.
Efter en stund kom en kort liten man med en svart rock och solglasögon mot mig. Han gick med korta steg och grymtade lite.
"Du är väl Saphire", sa han.
"Ja, men hur vet du mitt namn", sa jag.
"Har inte tid med frågor följ efter mig", sa han och gick. Jag fattade ingenting men sedan reste jag mig upp och borstade av gräset på mina långa vita byxor och tog upp påsen som jag hade suttit på och stoppade den i min ficka i den blåa jackan jag hade på mig. Efteråt följde jag efter honom.
Vi gick in i en mörk gränd som till slut tog stopp. Den korta mannen tryckte på väggen och då öppnades den. Vi gick in och efter oss stängdes väggen. Vi kom till en stor sal med fyra stora fönster så att man såg ut över staden. Rummet var grått och längst bort vid et skrivbord satt en annan man. Han reste sig up och gick mot mig. Han hade svarta solglasögon på sig som den korta mannen och han var ganska lång.
"Hon är här", sa den korta mannen som stod bredvid mig.
"Ta henne till de andra", svarade mannen framför mig.
"Jag ska", sa den första mannen och tog sedan mig i armen och gick iväg. Jag blev dragen enda tills han kom fram till en dörr och slängde in mig. Sedan stängde hann dörren efter sig.
"Aj!", sa jag, "han behövde ju inte slänga in mig så där".
"Vi vet!", sa någon. Jag reste mig upp och fick syn på fyra personer. En stod en bit bort och tittade ut igenom det lilla fönstret som fanns i det här lilla rummet. Rummet var lika grått som den stora salen men hade ett runt bord med sju stolar runt det.
"Vilka är ni?" frågade jag.
"Jag är Crystal," sa Crystal. Crystal var en tjej som såg ut att man kunde lite på. Hon hade mellan långt blått hår som hon hade i två gula tofsar. Hon hade ett par rödvitsvarta byxor och t-shirt. Crystal hade ett par handskar på sig också.
"Och jag är Diamond," sa Diamond. Diamond var en tjej som hade en lila kort spetsad klänning. Hon bar en stor rund hatt också. Diamond har rosa mellan långt utslängt hår men ändå välkammat.
"Mitt namn är Silver," sa Silver. Silver var en kille med kort spetsigt silvrigt hår. Han hade en svart t-shirt på sig och långa blåa jeans.
"Det är ju namn på ädelstenar," sa jag.
"Vi vet, men det är våra namn" sa Diamond.
"Men vem är det?" sa jag och pekade på han som stod längst bort och tittade ut igenom fönstret. Han hade rött linne på sig och bar ett par beiga piratbyxor. Han hade ett svärd i en blå skida också i hans skärp.
"Det är Dragon", sa Crystal, "men låt inte hans humör lura dig, han är egentligen en fin kille."
"Varför är han så då?" undrade jag.
"Ingen vet riktigt varför", sa Silver.
Den korta mannen som slängde in mig kom och öppnade dörren.
"Kom nu Saphire, han kan träffa dig nu", sa han och började gå. Jag ville inte stanna kvar så jag följde motvilligt efter honom. Vi kom tillbaka till den stora salen och träffade den andra mannen igen.
"Du är en av de utvalda", sa mannen.
"Knappast!" svarade jag, "Jag är bara en helt vanlig tjej med en helt vanlig familj."
"Fel!", sa han, "Du är en av de utvalda oss ska hjälpa jorden från förstörelse. Jag kan visa dig om du inte tror mig."
"Okej… ehrm…erhm…", sa jag.
"Kalla mig Z", sa Z.
Sedan gick Z till skrivbordet och knappade på en dator. Efter det kom en stor skärm neråkande från taket. Sedan började en film spela upp jag fick då se mig som liten med min mamma och pappa. Det var en till tjej där, men jag kände inte igen henne. Efter ett tag kom det fler bilder med drakar som slogs mot människor. Och mitt i allt dök det upp två änglar, en med vita vanliga vingar och en med svarta vingar. De höll varandra i handen och sköt iväg ett ljus mot drakarna och människorna. Allt blev sedan vitt och sedan stängdes filmen av.
"Nå är du övertygad?", frågade Z.
"Nej, för jag fattade inget", svarade jag.
"Det som jag visade är bara det förflutna, det som har hänt," sa Z.
"Det kan inte stämma", sa jag , "Det är ju ingenting som stämmer där. Jag minns inget om att det fanns en till tjej i familjen och för det första ser likadan ut som mig. Jag minns inget om drakar som fightas mot människor."
"Men då får väl din syster förklara för dig att det är sant", sa Z.
"Min syster?", sa jag förvånad, "jag har ju ingen syster. Hur ska hon då förklara för mig?"
"Jasså, du vet alltså inte…", sa Z och gick bort mot fönstret samtidigt som skärmen åkte upp igen.
"Vad då vet inte?", undrade jag. Z tog upp en mobiltelefon och knappade in ett nummer.
"Hämta hit henne", sa han och sedan la han på. Z gick sedan mot mig och stannade framför mig.
"Du är ingenting utan din syrra" sa han barskt.
"Varför då?" sa jag.
"Det får väl hon berätta" sa Z och gick ut ur salen samtidigt som det kom en tjej in. Hon hade en röd jacka som min jacka och ett par vita byxor som jag. Hon hade också blont hår, men hade ett rött hårspänne i håret.
"Du måste väl vara min syster som Z tror," sa jag surt.
"Ja, jag är Ruby," sa Ruby.
"Men varför är du min syster?" frågade jag, " Jag har inte ens ett minne av att du existerar."
"Jag är din tvilling," sa hon," vi var ett år sedan vi sist sågs."
"Jaha, men varför bor du inte med min mamma och mig då?, frågade jag.
"Jag ska berätta vad som hände från början, " sa hon och började berätta,
"Det var så här, när mamma gifte sig med våran pappa hade han och hon bestämt att pappa inte fick gå iväg från dem. Men han höll löftet till våran ett års dag. Det var då han sa att han var prinsen av alla 'nogard' och måste ryka ut när de behöver han. Mamma blev arg och sa att han kan inte ta oss med sig. Pappa envisades om att en av oss kunde väl få bo med han. Mamma gav med sig och pappa försvann med mig till sin dimension. Nogards bor inte i våran dimension. Men efter ett tag hade en elak människa tagit dig till fånga och pappa ville då rädda dig. Han tog med mig och med nöd och näppe lyckades vi att fly därifrån. Det var då kriget började mellan nogard och dessa människor. Du och jag var ensamma i en liten stuga medan pappa fightades och mamma satt hemma alldeles ensam. Du hade alltid en kanin med dig, vart du än gick så följde den efter dig. Det var då ett ljus från ingenstans dök upp och sedan vet jag inget mer vad som hände. Men jag minns att jag blev tagen av ett par snälla människor som tog hand om mig. Det var Z som tog hand om mig. Du blev förd till mamma igen."
"Men varför är vi så speciella då?", frågade jag.
"Jag kommer till det", sa Ruby, " Pappa berättade att vi är de enda nogard som blev tvillingar så vi är mer speciella än andra nogard."
"Vad är en nogard egentligen?", frågade jag.
"Nogard är slags människor som kan förvandla sig till drakar och använda drakarnas krafter", sa Ruby.
"Vad är det som gör oss så speciella?," frågade jag.
"För att vi inte kan förvandla oss till drakar själva," sa Ruby," pappa döpte oss till Ruby och Saphire för att det finns en safir och en rubin som kan hjälpa oss att förvandla oss till drakar. Annars så måste vi ta i varandras händer och allt i världen måste vara stabilt för att vi ska lyckas. Men annars så kan vi få änglavingar utan varandra."
"En rubin och safir för att förvandla oss till drakar", sa jag.
"Jo det är visdomens safir och modets rubin", sa Ruby.
"Vad händer det om världen inte är stabil?" undrade jag."
"Jo, då blir vi en drake med två huvuden som vi knappt kan styra över," sa Ruby.
"Så du menar att vi ska vara riktigt försiktiga," sa jag.
"Exakt, " sa Ruby. Efter ett tag kom Z in.
"Ni är väl färdiga för avfärd nu, " sa han
"Avfärd vart?" frågade jag.
"Vi ska ta fast Kangaroo", sa Ruby
"Så du menar att vi ska åka till Australien", sa jag.
"Inte riktigt", sa Z.
"Kangaroo är i Kina för tillfället", sa Ruby.
"Okej, men ska de andra med?" frågade Jag.
"Självklart, vi jobbar alla i samma lag", sa Z. Han gick sedan ut salen och Ruby följde efter. Jag stod och funderade lite och sedan följde jag också efter. Vi gick uppför en lång trappa som gick upp på taket. Där uppe stod ett enormt stort jetplan, eller en flygfarkost. Den var lika stor som globen i Stockholm. Det stod "The Legend Of Zelda" på flygfarkosten. Diamond, Dragon, Silver och Crystal kom. Ruby, Z, Diamond, Dragon och Silver gick in. Crystal stod kvar och sa:
"Kom Saphire jag kan visa dig runt lite". Hon gick in och jag följde efter.
Hon visade vart vi åt, kommandobryggan, maskinrummet och sedan gick vi till mitt rum. Hon lämnade mig där och tittade runt. Det var ett litet grått rum men en säng som såg ut som en fängelsesäng. Ett litet bord bredvid sängen med en bok på. Jag tog boken och tittade på framsidan. Det var en symbol som jag innerst inne visste att jag hade sett förut men kommer inte ihåg. Jag satte mig sedan ner på sängen och försökte läsa de konstiga symbolerna i boken.
Efter ett tag kom Ruby in och bad mig att komma till kommandobryggan. Jag la boken på bordet och följde efter.
Efter en stund så var vi där. Z tittade på mig och sedan sa han:
"Vi är framme snart."
"När är vi framme?" undrade jag.
"Så snart du kan ana," sa Ruby," ta en titt ut vet ja". Jag gick då fram till fönstret och då fick jag syn på skyltar. Det stod nästan Tokyo överallt.
"Men vi är ju i Japan", sa jag.
"Ja, Kangaroo har flyttat på sig," sa Ruby. Jag blev förvånad över att Kangaroo hade rört sig så fort. Men varför sa de inte kängurun eller något liknade det är väl en känguru.
Efter en stund landade vi på ett av taken av alla höga skyskrapor. Vi gick sedan alla ut ur farkosten. Vi träffade en tjej där med kort mörkblått hår och en mörkblå kimono. Om ni inte vet vad en kimono är så är det ett japanskt klädesplagg som japanska tjejer bär.
Z gick fram till henne och de började snacka.
"Vem är det?", viskade jag till Ruby.
"Det är Wind," sa Ruby," Hon är en av Z:s agenter. Om du inte vet så kan hon skapa enorma virvelvindar". Jag tänkte precis gå fram till hon då marken började skaka och det blev en stor spricka på vägen nedanför. Från sprickan kom det en lån maskliknade drake upp och började spruta massa eld.
"Vad är det för något?" sa jag förskräckt.
"Det är en Jordbävningsdrake", sa Ruby," de skapar jordbävningar och brukar oftast finnas på platser där det är två jordplattor som mötts varandra ofta. Men de brukar inte kom upp marken så ofta, något är fel." Draken vände sig mot oss och skulle precis öppna munnen då en enorm vindpust svepte alla i håret. Jag tittade mot Wind och såg att hennes ögon lös blåa. Draken kröp ner i sprickan igen och försvann.
"Det var nära ögat", sa Wind och sedan gick vi alla in i byggnaden vi stod på. Vi gick sedan nerför en trappa och vi såg att vi hade kommit till Nintendo. Det var massa olika prylar, som spelmaskiner som aldrig getts ut för att de var oklara. Spel som inte ens var bra att komma direkt på utelistan. Vi gick vidare ut ur byggnaden. När vi var ute såg vi alla var panikslagna över det som hade hänt. Z bad oss ta rast och vi fick gå vart vi ville. Jag och Ruby gick tillsammans. Det såg verkligen ut som om vi var tvillingar. Det kom en bil åkandes jättefort emot mig Ruby drog då mig i armen och skrek "fartdåre!" bakom honom.
Till slut orkade Ruby inte någon mer med alla folkmängder vi var tvungna att tränga igenom. Hon drog mig då in i en gränd och sa:
"Ska vi inte prova med att bli drakar."
"Va, är du inte riktigt klok," sa jag," vi kanske blir en arg och vildsint drake med två huvuden."
"Jag skulle så gärna vilja vara en drake", sa hon, "jag har ju aldrig varit någon".
"Men vi tar ju en väldigt stor risk då", sa jag.
"Jag vet, men bara en gång, snälla!", sa Ruby med en ledsen hundblick.
"Okej, jag har ju inte heller varit någon" sa jag, "hur gör man nu igen?"
"Man bara tar varandra i händerna och tänker på så starkt som möjligt vilken drake man vill bli", sa Ruby och räckte fram handen.
"Vilken drake passar mig då?", sa jag för jag visste ju inte hur drakar kunde se ut.
"Hm… kanske den vanliga elddraken," sa Ruby," den är orangegulröd drake."
"Okej då", sa jag och tog i Rubys hand och då sträcktes det till. Det kändes som min hud bara exploderade. Att något stort kröp ut ur min lilla kropp. Jag ville släppa taget men det gick inte, jag var paralyserad. När smärtan var över såg jag en drake stå framför mig. Den var underbar. Det var en ljusblå lång ormdrake som stod där med lite toning av vitt. Jag var så förstummade. Själv hade jag blivit en drake som var orangegulröd och lite eldflammor runt på mig. Jag stod på två ben medan Ruby stod på alla fyra. Efter ett tag flög hon iväg. Det såg så graciöst ut när hon flög iväg och jag skulle aldrig glömma bort synen. Det enda som förbryllade mig nu var om hon hade upplevt samma fruktansvärda smärta som jag. Efter ett tag tröttnade jag. Jag ville inte vara drake längre, men hur blev man tillbaka. Det sa Ruby inget om. Jag blev sedan illamående, jag var tvungen att sticka från staden en stund. Jag lyfte från marken med några lätta vingslag och sedan flög jag iväg. Jag kom till en skog som jag tyckte var bra och sedan la jag mig ner mitt i en glänta och somnade.
Jag drömde en konstig dröm. Det var kolsvart och det enda jag såg var ett par gula drakögon och ett par vita draktänder som snackade med mig.
"Saphire, du är inte längre en vanlig människa," sa den," du måste ta ditt ansvar."
"Vadå för ansvar?", undrade jag.
"Det kan jag inte säga", sa den.
"Varför?", sa jag.
"Jag har inte tid för onödiga frågor, du måste finna ditt inre," sa den och försvann med ett eko. Jag vaknade sedan upp och märkte att jag var människa igen. Jag hade svårt att tro att det inte var en dröm, men något måste det ju vara. Det var flera stigar som gick åt olika håll. Jag tog sedan en och började gå iväg.