"Kanske är det dags att vi börjar på nästa bok", sade McGonagall till sist och alla samtal i salen stannade när de förväntat vände sig mot sin professor.

"Jag skulle inte ha något emot att läsa första kapitlet", sade Kevin Entwhistle erbjudande och plockade upp boken som låg på bordet, han lade genast märke till att den var mycket tjockare än de tre tidigare böckerna. "Namnet på boken är 'Den flammande bägaren'", sade han medan han kollade på omslaget. "Ganska uppenbart val av namn."

Ingen annan lyssnade på honom, de var för upptagna med att vara glada över att de äntligen skulle få höra hela sanningen, inga lögner eller liknade. Bara den rena sanningen och de var väldigt förväntade över det.

"Okej, jag tänker läsa baksidan först", sade Kevin innan han harklade sig och började läsa.

En natt vaknar Harry Potter av att ärret i pannan brinner som eld - ett säkert tecken på att Lord Voldemort befinner sig i närheten.

"Voldemort kom nära dig under sommarlovet!" flämtade Remus förskräckt, en känsla som flera andra delade. "Varför reagerar du knappt?" frågade han sedan och stirrade på Sirius som såg ut som han inte hade hört vad han sade.

"För jag är ganska säker på att jag vet vad Harry syftar på", sade Sirius med ett litet leende. "Så vida han inte har dolt att Voldemort dök upp där, vilket jag tvivlar att han gjorde, så har jag ingen anledning att få panik."

"Boken säger att han vaknar av att hans ärr brinner som eld. Något det bara gör runt Voldemort! Du anser inte att det är något att oroa sig för?" viskade mrs Weasley misstroget och Sirius suckade.

"Jag gillar inte det faktum att Harry har ont om det är det du försöker säga, men jag vet att det kommer hända. Jag vet att hans ärr smärtar honom men det finns inget jag kan göra åt det, såvida jag inte ger mig efter och besegrar Voldemort, något som troligen kommer resultera i att jag inte kommer tillbaka innan jag hinner uppfylla mitt mål, så jag föredrar att inte välja det alternativet",

Efter Sirius ord så suckade Harry, lättad att Sirius inte tänkte göra något sådant, men det skulle inte skada att hålla ett öga öppet för att se till att Sirius inte gjorde något som resulterade i att han blev skadad genom att försöka skydda honom. Hans blick drogs snabbt till Sirius när mannen började prata åter igen.

"Saken är att Harry inte är ett barn, han har upplevt saker som inte ens vuxna har gjort, han borde inte ha upplevt det men han har gjort det. Och jag tänker inte låtsas som om att det inte har hänt. Han kan hantera sanningen om saker oavsett hur kall eller hård den är. Så jag tänker inte agera som en hönsmamma varje gång Harry har ont i sitt ärr, betyder det att jag inte oroar mig? Självklart inte, jag kommer alltid oroa mig om Harry och inget kan ändra på det", Sirius gav Harry ett varmt, flyktigt leende. "Dessutom så skrev Harry till mig om den händelsen så fort han upplevde det. Om Voldemort hade varit där så hade jag redan vetat om det. Därför är jag inte chockad, förfärad eller förskräckt. Att Harry lever och inte fick några skador är även ett tecken på att Voldemort inte var där. Jag har ingen anledning till att få panik."

Harry får snart annat att tänka på när världsmästerskapen i Quidditch går av stapeln.

Ett jubel fyllde salen vid påminnelsen om världsmästerskapen i quidditch, medan Hermione bara skakade på huvudet åt sin vän; självklart skulle quidditch få Harry att glömma allt om ärret.

Och när sommarlovet är slut väntar en överraskning tillsammans med två andra trollkarlsskolor; Durmstrang och Beauxbatons, ska Hogwarts tävla i en mytomspunnen trekamp!

Harry spände sig ofrivilligt vid nämnandet av trekampen; alla skulle äntligen behöva acceptera sanningen; men nu när det var så nära var han inte säker på om han ville fortsätta. Han skulle behöva återuppleva allting, inte bara fysiskt utan även psykiskt.

Bara en från varje skola får delta. Alla är lika spända på vems namn som kommer att dras ur den flammande bägaren…

"Något Potter verkade ha missat", muttrade Zacharias förbittrat och flera stycken från DA blängde på honom.

"Åh håll klaffen Smith, du vet inte vad du pratar om!" fräste Ginny ilsket.

"Um, jag tänker bara ta och fortsätta läsa om det är okej…", sade Kevin Entwhistle en aning nervöst innan han harklade sig och läste titeln på kapitlet.

Dolderhuset

"Är inte det Voldemorts namn?" frågade Padma medan hon tänkte tillbaka till andra boken.

"Jo, det är hans riktiga efternamn", sade Harry och nickade.

"Han han ett annat efternamn?" frågade George retsamt.

"Voldemort kanske är hans efternamn och Lord är hans förnamn?" sade Fred flinandes.

Byborna i Little Hangleton kallade det fortfarande Dolderhuset, trots att det var många år sedan familjen Dolder hade bott där.

"Hur kommer det sig?" frågar Dennis ivrigt och ser på Harry.

Harry rynkade på pannan. "Jag är inte säker… jag har en idé, men det är allt. Jag antar att boken kommer berätta."

"Men det är ditt liv vi läser om! Hur kan du inte veta!" utbrast McLaggen hånfullt.

Harry skakade bara på huvudet. "Jag har aldrig varit i Little Hangleton… i alla fall inte vid den tidpunkten."

"Vad menar du med det?" frågade någon förvirrat.

"Jag menar vad det låter som. Alla böcker har börjat vid en tidpunkt innan terminen på Hogwarts börjar, och jag vet att det kommer vara likadant i den här för det hände saker som var för viktiga, som behövs för att se hela bilden sen, för att de inte ska vara med. Så vid den tidpunkten har jag aldrig varit där. Jag har dock varit där vid en senare tidpunkt."

"Men varför börjar boken med det här då?" frågade Fred en aning förvirrat. "Alla andra har börjat med dig och har pratat om dig och hur du är konstig."

"De gör vanligen det", rättade Harry. "Och jag har en gissning om varför det här är med. Och jag är inte konstig."

"Visst, Harry, tro vad du vill", fnös George och Harry har lust att slänga sin sko på honom, tills han mindes att tvillingarna redan hade båda hans skor.

Det låg på en kulle med utsikt över byn. En del av fönstren var igenspikade med bräder, tegelpannorna hade fallit av taket och murgrönan växte ohejdat över hela fasaden.

"Låter underbart", sade Ginny sarkastiskt medan hon grimaserade.

"Är det Voldemorts hus?" frågade Luna förvånat.

"Voldemorts hus?" skrattade Fay. "I så fall slår jag vad om att han har ett torteringsrum i källaren."

"Kanske är han innerst inne mjukt och har ett rum fyllt med hundvalpar och kattungar överallt", sade Luna och lutade huvudet åt höger.

"Om han har det är de brutalt mördade eller dränkta, det kan jag garantera", muttrade Remus lågmält.

Dolderhuset, som en gång i tiden hade varit en vacker herrgård och den största och ståtligaste byggnaden på flera mils avstånd, var nu fuktigt, förfallet och obebott.

"Vad hände med familjen?" frågade Oliver förvirrat.

"Vad som än hände, så hände det för länge sen", sade Alicia.

"Oavsett vad så är det där vidrigt. Det finns inga hundvalpar i det huset", sade Narcissa och rynkade på pannan.

Alla invånarna i Little Hangleton tyckte att det gamla huset var kusligt.

"Nu börjar det bli intressant", sade Hermione leendes.

Ett halv århundrade tidigare hade det skett någonting hemskt och underligt där inne, något som de äldre byborna fortfarande gärna diskuterade när de inte hade andra saker att skvallra om.

"Men om det är skvaller så vet vi inte ifall det är sant eller inte", påpekade Remus lugnt.

Harry nickade. "Det är sant, men den här gången så stämmer skvallret. Åtminstone om det säger vad jag tror det gör. Jag kan avgöra mer exakt senare."

Historien hade berättats om och om igen och broderats ut med allt fler detaljer, så att ingen längre var säker på vad sanningen bakom den var.

Seamus fnissade. "Det här borde vara bra. Jag undrar vem som mördare vem."

"Varför frågar du det?" frågade Lavender och såg på sin vän.

"Jag vet inte, är inte alla mugglarhistorier så?" frågade Seamus med en axelryckning.

Men varje version av berättelsen började vid samma tidpunkt: femtio år tidigare, då Dolderhuset fortfarande var välskött och imponerande, hade en tjänsteflickan en vacker sommarmorgon i gryningen kommit in i salongen och funnit alla tre i familjen Dolder döda.

Tonks stönade. "Verkligen? Döda? Varför kan ingen av de här historierna börja med att någon vinner ett pris eller lever ett långt lyckligt liv?"

"Därför att ingen skulle vilja fortsätta läsa i så fall?" frågade Ginny retoriskt.

Tjänsteflickan hade skrikande sprungit nerför kullen in i byn, där hon växte så många människor hon kunde.

"Okej, jag vet att det har skett ett mord, men måste hon väcka alla?" grymtade en sjätteårselev från Hufflepuff, han hatade att bli väckt tidig.

"De låg där med ögonen vidöppna! Kalla som is! Fortfarande middagsklädda!"

"Det låter som om det var en trollkarl som mörda dem", viskade mr Weasley.

Polisen tillkallades, och Little Hangleton sjöd av chock, nyfikenhet och illa dold upphetsning.

"Okej, inte för att klaga, det är ett bra sätt att börja boken på… men varför handlar det inte om dig Harry?" frågade Bill förvirrat.

"Jag nämnde det för bara någon minut sen. Jag tror jag vet varför det är med och det kommer troligtvis förklaras i det här, eller åtminstone nästa kapitel. Ni kommer förstå det mycket bättre då", suckade Harry.

Inga i byn hade låtsats som om de sörjde över familjen Dolders öde, för alla i familjen var ytterst illa omtyckta. Gamla Mr och Mrs Dolder hade vari rika, snobbiga och nedlåtande, och deras vuxna son Tom hade varit ännu värre.

"Du-vet-vem dog redan där?" frågade en förstaårselev förvirrat. Det enda svaret han fick av Harry var när tonåringen stönade medan han begravde sitt huvud i en kudde. Han trodde att han äntligen lyckats med att få alla elever att kalla honom Voldemort, eller åtminstone Tommy.

"Det är mer troligt att det är hans pappa. Rika familjer brukar döpa sina söner efter fadern. Så Tom senior blev då mördad av Tom junior."

"Men det är inte logiskt. Ifall Voldemort växte upp bland mugglare borde alla veta det. Han måste vara renblodig", protesterade Daphne.

Harry fnös, alla skulle få veta sanningen snart. Voldemort sade rakt ut att hans pappa var en mugglare i kyrkogården.

Det enda som intresserade byborna var vem mördaren kunde vara - tre till synes friska och krya människor kunde ju inte bara dö en naturlig död under en och samma natt.

"Han klarade av den dödande förbannelse så ung. Det är sjukt", sade Kingsley med en rysning.

"Hur vet du hur gammal han var?" frågade Neville förvirrat.

"Det hände femtio år tidigare."

"Men hur avslöjar det hans ålder?" krävde Astoria.

"Därför att i boken som handla om Harrys andra skolår avslöjade Tom att han öppnade kammaren i sitt femte år, och femtio år senare öppnades den igen, vilket var 1992. Kammaren öppnades alltså 1942, i alla fall, i sitt femte år var han femton år. Den här boken utspelar sig två år senare, det vill säga 1994. 1994 hade det varit femtio år sen det hände. Vilket innebar att trippelmordet ägde runt år 1944. Eftersom Tom var femton 1942 innebär det att vid 1944 var han sjutton. Tom klarade av att använda den dödande förbannelsen när var sjutton år, den åldern då Ministeriet inte längre kan hålla koll på om man utövar magi utanför skolan. Han klarade av att använda den förbannelsen så fort han kunde det utan att bli upptäckt, och av döma från vad jag har hört så klarade han det utan problem. Annars hade brottsplatsen inte varit så ostört. Han måste ha kommit in i rummet uttalat förbannelsen tre gånger innan de ens insåg vad som pågick."

Krogen i byn, Galgmannen, gjorde strålande affärer följande kväll; alla byborna hade samlats där för att tala om morden.

Ginny grimaserade. "Galgmannen? Av alla de namn de kunde ha kommit på och valt så valde de det namnet!"

"Det kunde ha varit något värre eller mer vulgärt", påpekade Luna optimistiskt.

"Jag vill inte ens veta", suckade Ginny och skakade på huvudet.

De fick sin belöning för att ha lämnat hemmets sköna vrå när familjen Dolders kokerska gjorde en dramatisk entré på korgen och tillkännagav för den plötsligt dödstysta församlingen att en man som hette Frank Bryce just hade arresterats.

Alla professorer utbytte en blick, de hade alla känslan av att denna Frank Bryce inte var ansvarig för trippelmordet.

"Frank!" skrek flera stycken. "Det kan inte vara möjligt!"

"Jag vet!" skrek Fred.

George nickade ivrigt. "Frank är en enastående gentleman!"

"Frank är även död", muttrade Harry.

"Låt hans själ vila i fred", sade tvillingarna tillsammans och böjde sina huvuden.

"Och definitivt inte skyldig med tanke på att han är en mugglare", mumlade Ron för sig själv.

Frank Bryce var familjen Dolders trädgårdsmästare.

"Det är alltid trädgårdsmästaren som blir anklagad", suckade Lee.

"När har det någonsin varit trädgårdsmästaren?" frågade Katie förvånat.

"Tja… jag vet inte… Precis nu sade de att det var trädgårdsmästaren",

"Jag menade innan nu idiot", stönade Katie.

"Han har en poäng dock. Det är alltid trädgårdsmästaren", tillade Neville och Lee gav honom ett vinnande leende.

"Ni två har läst alldeles för många böcker", suckade Katie uppgivet. Det var ingen mening med att argumentera.

"Om någon här inne har läst för mycket böcker är det Hermione!" protesterade Lee och Hermione blängde halvhjärtat på honom.

"Eller Remus, jag svär att böcker ibland är fastvuxna framför hans ansikte", fnös Sirius och Remus knuffade till sin vän med axeln.

Han bodde ensam i en fallfärdig stuga, som låg på deras ägor. Frank hade återvänt från kriget med ett stelt ben och en avsky för stora folkmassor och höga, plötsliga ljud, och han hade arbetat för familjen Dolder sen dess.

"Krig får fram den reaktionen", sa Justin och tänkte på sin nu döda farbror som hade begått självmord för några år sen.

Folk tävlade om att få bjuda kokerskan på något att dricka för att få höra fler detaljer.

"Jag har alltid tyckt att han är lite egen", sa hon till de ivrigt lyssnande byborna efter sitt fjärde glas sherry. "Butter och enstörig. Vill man bjuda honom på en kopp te får man minsann truga minst hundra gånger innan han tackar ja.

"Han kanske bara inte gillar te, slog den tanken dig någonsin?" protesterade Oliver och Alicia viskade retsamt i hans öra att han pratade med en bok.

"Och det är vad som händer när du har någon som troligtvis lider utav PTSD, och på den tiden hade de inte ens ett namn för det", sade Colin.

"Vad är PTSD?" frågade Anthony nyfiket.

"Det står för Posttraumatisk stressyndrom, och det är en form av ångeststörning som kan uppkoma efter ett trauma, speciellt sådana som innefattat dödsgot, varit katastrofartade och sexualiserat våld. PTSD kännetecknas av en hög ångest- och stressnivå som vanligtvis uppkommer inom några veckor efter den traumatiska händelsen", förklarade Colin i en monoton röst.

Han har aldrig varit särskilt sällskaplig av sig, den karln."

"Varför innebär det att han är konstig?" frågade Harry. "En del personer trivs bättre ensamma."

Remus log svagt. "Vid den tidpunkten ansågs det inte normalt av människor att inte vilja umgås med grannar."

"Ja, men det kan man ju förstå", sa en kvinna vid baren. "Frank hade det svårt under kriget, så han vill väl ha lite lugn och ro. Det är inget skäl till att…"

"Någon försvarar åtminstone den stackars mannen", mumlade mrs Weasley och skakade på huvudet.

"Vem mer än han hade en nyckel till bakdörren, om jag får fråga?" fräste kokerskan. "Det har hängt en reservnyckel i trädgårdsmästarens stuga så länge jag kan minnas! Ingen bröt upp dörren i går natt! Det var inga sönderslagna fönsterrutor! Frank kunde lätt smyga sig upp till stora huset medan vi andra låg och sov…"

"Eller så behövde de bara muttra en enkel förtrollning så är de inne", skrattade Seamus.

"Eller använder sig av Weasley barnens hemlighet, och dyrkar upp låset", tillade Ginny flinades.

Byborna växlade dystra blickar.

"Jag har faktiskt alltid tyckt att han ser skum ut", grymtade en man vid baren.

"Kriget gjorde honom konstig i huvudet, om ni vill veta vad jag tror", sa krogvärden.

"Som jag sade, krig gör det mot folk", sade Justin sorgset och Hannah lade en arm på hans axel för att ge honom en liten gnutta stöd.

"Har jag inte alltid sagt, Dot, att jag inte skulle vilja råka ut för Franks ilska?" sa en upphetsad kvinna i ett hörn.

"Typiskt beteende för människor. Hävdar att de alltid ansett att personen var skum, att de förväntat sig något sådant", mumlade Sirius och flera stycken utbytte skyldiga blickar. Hade inte det varit vad de gjort mot honom. Sagt att det bara varit en tidsfråga innan han gick över till mörkrets sida med sin familjs bakgrund.

"Han har ett hemskt humör", sade Dot och nickade ivrigt. "Jag kommer ihåg är han var en liten pojke…"

Nästa morgon fanns det knappt någon i Little Hangleton som tvivlade på att Frank Bryce hade mördat familjen Dolder.

"Tänka sig, någon annan som kommer bli fängslad utan anledning. Trots att han är oskyldig dessutom. Snyggt gjort", muttrade Sirius och de skyldiga blickarna blev nu istället skamsna.

Men borta i grannstaden Great Hangleton, på den mörka och dystra polisstationen, upprepade Frank envist att han var oskyldig och den enda människa han hade sett i närheten av huset den dagen var en främmande pojke i tonåren, mörkhårig och blek.

"Det låter väldigt mycket som unga Tommy du beskrev i andra boken", sade Bill med en ilsken blick.

"Kan det ha varit han?" frågade Ginny en aning skrämt.

"Det är väldigt troligt", sade Bill till sin syster.

Ingen annan i byn hade sett skymten av en pojke som stämde in på beskrivningen, och polisen var helt övertygad om att det var något som Frank bara hittade på.

Sirius skakade bara på huvudet, han kunde mer än väl känna igen sig i Franks situation. Hur många gånger hade han inte sagt till de mänskliga fångvaktarna på Azkaban att han var oskyldig, att han kunde bevisa det.

Men just som situationen började se ytterst allvarlig ut för Frank, anlände obduktionsrapporten, och den ändrade allt. Polisen hade aldrig läst en besynnerligare rapport.

"Vilken rapport?" frågade Ernie förvirrat. "Vad menas med en obduktionsrapport?

"När någon dör i mugglarvärlden och det ser ut som om att ett brott har begåtts eller de inte kan förklara varför personen dog så gör de en obduktion för att avgöra varför de dog."

"Men det förklarar inte vad en obduktion är", påpekade Tracy förvirrat.

"Um… de skär upp kroppen för att kolla inuti om den bivit förgiftad, skjuten, har någon sjukdom som kan ha lett till döden. Efter de är klara syr de ihop kroppen igen", förklarade en mugglarfödd och de renblodiga i sale utbytte förfärade blickar.

Ett helt läkarlag hade undersökt liken och kommit till den slutsatsen att ingen av de avlidna hade blivit förgiftade, knivhuggen, skjuten, strypt, kvävd eller (såvitt de kunde avgöra) skadad på något sätt.

Madam Bones skakade på huvudet, det var ett under egentligen att ingen mugglare hade insett att det var magi som dödade och var ansvarig för de de dödsfallen.

I själva verket, fortsatte läkarnas rapport, måste de med stor förvåning konstatera att alla tre var vid utmärkt hälsa - bortsett från att de hade fallit döda ner.

"Det låter väldigt konstigt när du säger det så", sade Harry

Läkarna noterade emellertid (som m de var fast beslutna att hitt något fel på kropparna) att likens ansikten hade ett uttryck av skräck . men som de förbryllade polismännen sa, vem hade väl någonsin hört talas om att tre människor blivit skrämda till döds?

"Det är den dödande förbannelsen", sade mr Weasley och greppade sin frus hand, eftersom hon behövde hans stöd då hon tänkte på sina bröder.

Eftersom det inte fanns några bevis för att Dolders hade blivit mördade, tvingades polisen att släppa Frank.

"Bra, han var oskyldig trots allt", sade Harry med ett sorgest leende, han var säker på att det där var mannen som dykt upp i kyrkogården, vilket innebar att han snart skulle bli mördad av Voldemort i boken.

Familjen begravdes på kyrkogården i Little Hangleton, och deras gravar fortsatte att vara föremål för nyfikenhet en tid framöver.

"Har de ens hört talas om att låta någon vila i frid? Vem bryr sig om deras gravar", sade Alicia och rynkade pannan.

"Du kan inte klandra dem dock", protesterade Cho, "de dog utan någon anledning till döden. Det måste väcka nyfikenhet för alla mugglare."

Hermione nickade. "Hur kan man avgöra att någon dog på grund av den dödande förbannelsen?"

"Det finns inte något riktigt sätt, du kan känna magin utstrålas från dem så du vet att något magiskt dödade dem, men det finns inget test du kan göra för att avgöra det", förklarade Kingsley.

Till allas förvåning återvände Frank Bryce till sin stuga på Dolderhuset ägor, men misstankarna hängde fortfarande som ett mörkt moln över hans huvud.

"Tja det kommer inte få honom att se mindre skyldig ut", skrockade George.

"Tala inte illa om de döda Weasley", utbrast Umbridge och alla elever såg misstroget på varandra.

"Han gjorde inte det, Dolores", fräste mrs Weasley och chokade alla. "Han sade att det inte skulle få honom att ske oskyldig ut, vilket det inte gör. George gjorde inget fel!"

"Enligt min mening så slog han ihjäl dem, och sen får polisen säga vad de vill", sa Dot, där hon satt inne på Galgmannen.

"Är det en kvinna! Jag trodde Dot var en man", flämtade Dean chockat.

"Och om han hade en gnutta anständighet i kroppen, skulle han ge sig i väg härifrån, eftersom han måste veta att vi har genomskådat honom."

"Varför ska han behöva lämna sitt hem för att de gjorde ett misstag. Han är oskyldig", muttrade Sarah envist.

Men Frank stannade där han var. Han blev kvar och skötte om trädgården åt nästa familj som flyttade in Dolderhuset, och därefter åt nästa efter den - för ingen av familjerna bodde där länge.

"Kanske är huset hemsökt?" föreslog Dean med en axelryckning.

"Eller så kanske det är förbannat så som lärarpositionen för försvar mot svartkonster", påpekade Ron.

"Tror du?" frågade Hermione en aning tveksamt.

"Jag ger bara förslag. Jag har ingen aning egentligen."

"Eller så är det bara ett gammalt förfallet hus som ingen vill bo i", avbröt Tonks. "Allting måste inte ha ett mysterium kretsande runt sig."

Gruppen såg på varandra och skaka sen på huvudet. "Det här har åtminstone det, speciellt när det nämns i en bok om Harrys liv", sade Ginny bestämt.

Delvis var det kanske på grund av Franks närvaro som varje ny ägare tyckte att det var något kusligt med huset, och det förföll så småningom allt mer eftersom ingen ville bo där.

"En skam. Det var säkert ett trevligt hus innan det där hände", sade Marietta med ett leende.

Den förmögne mannen som numera ägde Dolderhuset varken bodde där eller använde det till någonting.

"Varför då äga det", mumlade någon förvirrat och skakade på huvudet.

I byn sa man att han bara behöll det av "skatteskäl", även om ingen var riktigt klar över vad det i grunden innebar. Den förmögne ägaren fortsatte att betala Frank för att sköta om trädgården, men Frank var nu nästan sjuttiosju år, halvdöv och med ett ben som var stelare än någonsin. Man kunde se honom gå och påta i rabbierna när det var vackert väder, även om ogräset började växa honom över huvudet.

Madam Hooch skakade på huvudet. "Han borde inte jobba vid sin ålder, han borde ha gått i pension vid det här tillfället."

"Han kanske inte hade tillgångarna till att göra det", påpekade madam Pince, "Men det ser ut som om han bara älskar sitt jobb."

Ogräset var inte Franks enda problem. Pojkar från byn brukade ofta kasta sten på fönsterrutorna på Dolderhuset.

Robert himlade med ögonen. "Låter som det gamla spelet med Missnöjda Myrtle."

"Självklart skulle du tänka det", skrattade Mia. "Du vann alltid mest poäng.

De cyklade över gräsmattorna som Frank slet så hårt för att hålla jämna och fina. Några enstaka gånger bröt de sig också in i det gamla huset, för att visa prov på sin djärvhet.

"Är det medvetna om att de kan bli arresterad för det?" krävde Fay misstroget.

"Alla i byn hatar dock Frank och jag tvivlar han har ett särskilt bra förhållande till polisen, så jag är ganska säker på att de förblir ostraffade", sade Parvati äcklat.

De visste att gamle Frank älskade huset och ägorna, och det roade dem att se honom halta genom trädgården och svänga med käppen medan han ropade hest efter dem. Frank trodde för sin del att pojkarna plågade honom därför att de, precis som sina föräldrar och far- och morföräldrar, ansåg honom vara en mördare.

Sirius blängde en aning på boken, ju mer de läste desto mer påminde det honom allt för mycket om sig själv. Han hoppades att när han väl fick sin frihet så skulle han inte behandlas på det sättet, men han visste att det var praktiskt taget lönlöst. Hans familj talade emot honom, alla misstankar var för djupt rotade i Storbritanniens befolkning för att de enkelt skulle kunna acceptera att han var oskyldig.

När Frank vaknade en natt i augusti och såg någonting mycket besynnerligt uppe vid det gamla huset, trodde han därför bara att pojkarna hade gått ett steg längre i sina försök att straffa honom.

"Jag förstår inte varför folk gör det", sade Amanda.

"Det är precis som det där läskiga gamla huset ett par kvarter längre ner", protesterade Katrina.

"Du tvinga mig att gå in där!" sade Amanda anklagande.

"Gjorde jag inte alls, jag gick in där med dig."

"Och sen skrämde du mig och avslöjade att vi var där!"

"Hur skulle jag veta att någon hemlös med ett kycklinglår som vapen hade flyttat in där!" utbrast Katrina och såg på sin vän, och tillsammans började de skratta när de mindes händelsen

Det var Franks dåliga ben som hade väckt honom; nu på de gamla dar smärtade det värre än någonsin. Han klev upp och haltade nerför trappan till köket för att fylla på sin varmvattenflaska och med hjälp av den lindra smärtan i det stela knät.

"Jag gillar inte det här", mumlade Sarah och rös.

Nick rynkade på pannan. Vad skulle han kunna säga till henne, han visste att vad det än var som pågick så skulle det säkerligen inte sluta bra för denna Frank.

Då han stod vid diskhon och ylle kitteln med vatten kastade han blick upp mot Dolderhuset igen, och av döma av det flackande ljusskenet hade de tänt en eld.

"Försöker de att bränna ner huset till grunden?" frågade mrs Weasley oroligt.

"Ifall det faktiskt är barnen, det vill säga", sade Tonks en aning nervöst.

Frank hade ingen telefon, och dessutom hyste han en djup misstro mot polisen sedan den gången de tog in honom för förhör om familjen Dolders död.

"Jag kan inte klandra mannen", sade Dorea med en fnysning, "om jag var honom skulle inte jag heller ha någon speciellt tro för polisen", medan hon pratade så såg hon menade på Sirius, som snabbt påmindes om att även om hennes namn var Dorea Potter, så var hon ändå en Black i blodet.

Han satte genast ifrån sig kitteln, skyndade sig upp på övervåningen så fort hans onda ben tillät och var snart tillbaka i köket, fullt påklädd. Han tog ner en rostig gammal nyckel från en krok bredvid dörren och grep sin käpp, som stod lutad mot väggen. Sedan begav han sig ut i natten.

"Jag tror inte att det är en särskilt smart idé", sade Daphne.

"Det var det inte", mumlade Harry och Ginny kramade hans hand för att visa att de fanns där för honom.

Huvuddörren till Dolderhuset visade inget tecken på att ha blivit uppbruten, och det gjorde inga av fönstren heller. Frank hatade runt till en dörr på baksidan av huset, som var nästan helt dold av murgröna. Han tog fram den gamla nyckeln, stack in den i låset och öppnade ljudlöst.

Professor Vector suckade. "Även om han är tyst så kommer de höra eller känna hans närvaro. Han kommer inte ta sig ut ifrån det där huset levande. Stackars kille."

"Ursäkta, men om hela baksidan är täckt av murgröna kan vi väl anta att även dörren är täckt, eller åtminstone täckt. I så fall borde väl dörren knarra, eftersom den inte används på ett tag, den borde inte öppnas ljudlöst."

"Han kanske öppnade dörren emellanåt, såg till att dörren alltid gick att öppna?" föreslog Lavender till Neville med en axelryckning.

Han trädde in i det stora, ödsliga köket, som luktade instängt och förfallet. Frank hade inte satt sin fot där inne på många år, men trots att det var mycket mörkt kom han ihåg var dörren in till hallen fanns.

"Det är ett imponerande minne. Jag önskar att jag hade ett lika bra", sade Tonks med ett leende.

"Du verkade hitta tillräckligt bra under dina år här", sade Sprout en aning anklagande.

"Jag var ju tvungen att leva upp till min familj", sade Tonks flinades och hennes gamla elevhemsföreståndare höjde ett ögonbryn. "Marodörerna gav mig en del tips och förslag på vad jag skulle kunna göra. Jag ville inte göra de besvikna."

"Du blev tränad av marodörerna", sade George avundsjukt.

"Kan ni lära oss?" frågade Fred samtidigt medan han vände sig mot Sirius och Remus som skrattade

"Personligen tycker jag att ni redan har hunnit otroligt långt och klarar er väldigt bra på egen hand", sade Remus, "eller vad säger du Tramptass?

"Alltför sant Måntand, jag var väldigt imponerad av era upptåg Harry berättade om, och uppfinningarna är helt geniala", sade Sirius med ett vänligt leende. "Jag tror inte att ni behöver vår hjälp faktiskt."

Allas blickar drogs omedelbart till tvillingarna efter att de två männen pratat klart och till deras förtjusning såg de svimfärdiga ut medan de lutade sig mot varandra. De kunde inte fatta att två av marodörerna, deras hjältar och idoler, deras främsta förebilder, hade sagt att de klarade sig bra själva, att de inte behövde deras hjälp. Att de ansåg att deras produkter och upptåg var geniala, att de var imponerade. De stirrade med öppna munnar på de två marodörerna.

"Jag tror att ni tog sönder dem", sade Ginny innan hon knäppte med fingrarna framför deras ansikten. Genast föll de till marken och kravlade sig över till Sirius och Remus där de började buga, knäböjandes på golvet med armarna utsträcka framför sig.

"Vi är inte värdiga. Vi är inte värdiga av ert beröm", mässade de tillsammans och ignorerade alla runt omkring dem som skrattade åt deras handlingar.

"Säger ni emot marodörerna?" frågade Ron mellan sina skratt och tvillingarna såg förfärat på varandra.

"Självklart inte. Vi tror bara att de överskattar vår förmåga, vi är hedrade förstås men…"

"Kanske vi kan diskutera lite vid en senare tidpunkt bortom nyfikna blickar från icke värdiga?" sade Remus med ett leende och tvillingarna nickade stumt, fortfarande bugandes inför deras idoler.

"Fred, George, det räcker nu", sade mr Weasley och skakade ömt på huvudet när hans tvillingsöner tillsist återvände till sina platser.

Han trevade sig fram med den unkna lukten i näsan och öronen på helspänn efter ljud av steg eller röster uppifrån.

"Um, jag vet inte vad ni andra tycker, men jag tror att det skulle vara en bättre idé att bara säga godnatt och gå och lägga sig igen", sade Meredith hoppfullt och Julia började skratta.

"Som om det kommer hända."

Ute i hallen var det lite ljusare tack vare de höga, spetsiga fönstren på var sida om huvuddörren. Han började gå uppför trappan och prisade sin lycka över dammet, so låg i så tjocka laget att det kvävde ljudet av både hans steg och hans käpp.

"Inte för att det kommer hjälpa något. Han kommer bli upptäckt på ett eller annat sätt", muttrade Malfoy, och Crabbe och Goyle såg fundersamt på honom. Varför lät han medlidsam, rädd och… var det en aning sorgsenhet?

Då Frank kom upp på trappavsatsen vek han av till höger och upptäckte med detsamma var de objudna gästerna höll till: i änden av gången stod en dörr på glänt, och ett fladdrande ljus lyste genom springan och kastade en lång, gyllene strimma över det svarta golvet

Alla i salen var tysta, spända inför vad, eller rättare sagt vem som dolde sig inne i rummet och varför han, hon eller de befann sig där.

Frank makade sig närmare och närmare medan han kramade hårt om käppen. Ett par meter från dörröppningen kunde han han se ett smalt stycke av rummet innanför. Han såg nu att det brann i den öppna spisen. Det gjorde honom förvånad.

"Då är de uppenbarligen inte där för att ställa till med problem, utan för att planera någonting", muttrade Sirius.

Han stannade och lyssnade ivrigt, för han hörde en mansröst inne i rummet. Den lät underdånig och förskrämd.

"Det finns lite mer i flaskan, herre, om du fortfarande är hungrig."

"Det är ett konstigt sätt att tilltala sin vän", sade Colin förvånat.

"Colin, jag tror inte att det är pojkar från byn", sade Ginny spänt medan hon oroligt såg mellan boken och Harry.

"Senare", sa en annan röst. Den tillhörde också en man, men den var besynnerlig gäll, och kall som en isande vind. Någonting i den här rösten fick Franks nackhår att resa sig. "Flytta mig närmare brasan, Slingersvans."

Sirius, Remus och trion gnisslade tänderna vid den meningen och fick alla att vände sina blickar mot dem.

Frank vände göra örat mot dörröppningen för att höra bättre. Det kom ett klirr från en flaska som satts ner på någon hård yta och sedan ett lågt skrapande från en tung stol som släpades över golvet. Frank uppfångade en skymt av en liten man, som med ryggen åt dörren sköt stolen på plats. Han var iförd en lång svart mantel, och i bakhuvudet hade han en kal fläck. Sedan försvann han ur sikte igen.

"Var är Nagini?" frågade den kalla rösten.

"Vem är Nagini?" frågade de flesta.

"Någon ni inte vill möta, lämna det vi det", sade Harry och Luna sjön en aning besviket ihop, hon hade velat svara på frågan.

"Jag… jag vet inte, herre", svarade den första rösten nervöst. "Jag tror hon gav sig i väg för att undersöka huset närmare."

"Men det betyder att hon kommer upptäcka Frank!" sade Vaneza nervöst

"Du måste mjölka henne innan vi går och lägger oss, Slingersvans", sade den andra rösten. "Jag behöver mer mat i natt. Resan hit gjorde mig alldeles utmattad."

"Hur mjölkar man en kvinna… såvida hon inte är gravid de vill säga… men om hon var det varför skulle han vilja dricka bröstmjölken?" frågade Stewart Ackerley, en Ravenclaw i sitt andra år, ingen svarade på hans fråga då alla hade brustit ut i skratt pågrund utav den

Frank rynkade pannan och trädde ännu närmare med sitt bästa öra vänt mot dörren. Han lyssnade andlöst. Det blev tyst ett ögonblick, och sedan tog mannen som kallade Slingersvans åter till orda.

"Herre, får jag fråga hur länge vi ska stanna här?"

Oliver fräste. "Säkert tillräckligt länge för att planera ett mord eller något."

"Han mördade inte personen som han ville dock", sade Harry med en axelryckning, "så det är ett plus. För oss i alla fall, antar jag."

"Du vet vem han vill, och tänker mörda?" frågade Remus spänt.

"Det kommer förklaras i boken i fall jag har rätt, vilket jag är nittionio procent säker på att jag är."

"En vecka", svarade den kalla rösten. "Kanske längre. Det här stället är ganska bekvämt, och min plan kan ändå inte sättas i verket än. Det vore idiotiskt att sätt i gång innan världsmästerskapen i quidditch är över."

"Varför? Behöver han kidnappa någon som kommer synas på världsmästerskapen eller är han bara ett fan av quidditch och vill inte förstöra det?" frågade Lee fundersamt.

"Varför skulle Voldemort avvakta med sina planer för att en match ska kunna spelas?" fnös Engla hånades.

"För att quidditch är en fantastisk sport som aldrig borde ställas in!" utbrast Oliver.

Frank stack in ett knotigt finger i örat och vred runt. Det måste bero på en stor vaxpropp i örat att han hade hört något så konstigt som ordet "quidditch". Det var ju inget riktigt ord över huvud taget.

"För oss är det ett riktigt ord", påpekade Fred.

"En hel del av orden låter som om de bara är påhittade dock", påpekade en mugglarfödd i första året.

"Det är för att alla förtrollning och sånt är på Latin", förklarade McGonagall.

Under tiden som de tre hade sitt samtal såg Oliver ut att vara nära att dö av chock över att någon ansåg och trodde att quidditch inte var ett ord.

"Världs… världsmästerskapen i quidditch, herre?" sa Slingersvans.

(Frank grävde in fingret djupare i örat.) "Förlåt mig, men… jag förstår inte… varför ska vi vänta tills efter världsmästerskapen?"

"Seriöst?" frågade Bill stönandes. "Han vet ärligt inte!"

Sirius ryckte på axlarna. "Jag har ingen aning om hur han var tillåten att jobba för Voldemort när han är så lackande i intelligens."

"Jo, din dumskalle, därför att just nu strömmar det in trollkarlar från hal världen i landet, och veranda liten snokande tjänsteman från Trolldomsministeriet kommer att vara i farten, på utkik efter tecken på ovanliga aktiviteter. De kommer att kontrollera folks identitet om och om igen och tillgripa hysteriska säkerhetsåtgärder för att hindra mugglarna från att märka någonting. Därför avvaktar vi."

"Det verkar som om du hade fel och att det inte var för att han gilla quidditch, Jordan", sade Engla självbelåtet.

"Eller så är det där bara vad han vill att alla ska tro, medan det i själva verket är så att han inte vill genomföra sina planer därför att han satsar pengar på det vinnande laget", sade Lee med ett vinnande leende.

"Det är mörkrets herre du pratar om", sade Snape torrt.

"Även de behöver ha semester och ha kul ibland", Lee ryckte på axlarna medan alla bestämde sig för att det enklaste var att bara strunta i att svara.

Frank gav upp försöket att rensa bort vax ur örat. Han hade tydligt uppfattat orden "trolldomsministeriet" , "trollkarlar", och "mugglare". Det stod klarat att de här uttrycken hade någon hemlig innebörd, och Frank kunde bara komma på två slags människor som talade i koder - spioner och brottslingar. Han tog ett hårdare grepp om käppen och lyssnade ännu intensivare.

"Han har helt rätt i det, Pettigrew är spionen och Voldemort brottslingen", muttrade Ron och skakade på huvudet.

"Jag tror inte att ordet brottsling ens täcker hälften av Voldemorts gärningar", mumlade Hermione tillbaka.

"Så du är fortfarande fast besluten, herre", sade Slingersvans lågmält.

"Klart han är, ha kan aldrig lämna mig ifred", tänkte Harry bittert, han önskade bara att han visste den riktiga anledningen till varför Voldemort var så besatt av honom.

"Naturligtvis är jag det, Slingersvans." Det hade smugit in ett hotfullt tonfall i den kalla rösten.

"Skitstövel", fräste Ginny, hon tänkte inte tillåta den… den… saken att skada Harry igen.

Det blev en kort tystnad. Sedan började Slingersvans tala, snubblande över orden i sin iver att få ur sig vad han vill ha sagt innan han tappade modet.

"Det kan genomföras utan Harry Potter, herre." Ännu en tystnad mer utdragen den här gången, och sedan…

"Försöker han att rädda ditt liv?" frågade Ron misstroget.

"Det låter som det", sade Harry lika förvånat, han hade inte kommit ihåg den delen av drömmen

"Utan Harry Potter?" väste den andra rösten. "Jag förstår…"

"Um, exakt vad är det han vill med dig?" frågade Alicia nervöst.

"Jag tror att du vet om du tänker efter", sade Harry lågmält och Alicia såg förvirrad ut innan hon bleknade när hon insåg det.

"Herre, jag säger det inte av hänsyn till pojken!" sade Slingersvans med höjd, skrikig stämma. "Pojken betyder ingenting för mig herre, ingenting alls!

"Åh tack och lov, allt är som vanligt igen", mumlade Harry lågt. Att ha Pettigrew försöka rädda hans liv var bara en konstig känsla, och han var glad att nu fått veta att det fanns någon annan anledning till det.

Jag menar bara att om vi använder en annan häxa eller trollkarl - vilken annan trollkarl som helst - kan det hela utföras så mycket fortare! Om du tillät mig lämna dig ett kort tag - du vet att jag kan anta en ytterst effektiv förklädnad -

"Inte så effektiv längre", sade Tonks belåtet. "Vid den här tiden imorgon kommer alla känna till hans förklädnad."

Kunde jag vara tillbaka här på bara två dagar med en lämplig person."

"Jag skulle kunna använda en annan trollkarl", sade den kalla rösten lugnt, "det är mycket riktigt…"

Ron och Hermione delade en blick; de önskade att Voldemort hade använt en annan trollkarl. Harry förtjänade inte att gå igenom det han gjorde året innan, och de visste ändå då säkert inte hälften av vad som hänt.

"Det skulle vara förnuftigt, herre", sade Slingersvans, som nu lät ytterst lättad. "Att få tag i Harry Potter skulle vara väldigt svårt, eftersom han är så väl beskyddad…"

"Enda anledningen till varför han inte vill gå efter dig är för att det är riskfyllt, och ifall jag inte kände honom skulle jag vara imponerade över att han talade emot Voldemort, men självklart är enda anledningen för att han är rädd", sade Sirius bittert.

"Och därför erbjuder du dig att finna en ersättare för honom? Jag undrar… kan det möjligen vara så att du har tröttnat på att sköta om mig, Slingersvans? Kanske ditt förslag bara är en ursäkt för att lämna mig i sticket?"

Remus fnös. "Snälla, han är rädd för sin egen skugga. Han kommer inte att lämna sin herre inom den närmsta framtiden."

"Herre! Jag… jag har ingen önskan att lämna dig, inte alls…"

"Alla som har en hjärna skulle vilja lämna den snubben", muttrade Terry.

"Och där slog du huvudet på spiken, varför tror du att han har så många följare?"

"Fred!" utbrast mrs Weasley.

"Han är Fred, jag är George", utbrast George en aning irriterat, varför kunde nästan inga se skillnad på honom och hans tvilling. Visst, det var roligt i början men nu sade nästan alla fel hela tiden, det var som om alla trodde att de var en person och inte två. Och ibland kanske det var så, han kunde inte förneka att de var väldigt lika även i beteendet, men det fanns fortfarande skillnader som var lätta att upptäcka om man bara lade ner manken till det.

"Ljug inte för mig!" väste den andra rösten. "Jag genomskådar det alltid, Slingersvans! Du ångrar att du över huvud taget återvände till mig. Jag får dig att känna avsmak. Jag ser hur du ryggar tillbaka varje gång du ser på mig, känner att du ryser när du rör vid mig…"

Harry såg fundersamt på boken. "Jag hatar att säga det här, men jag kan inte klandra honom för det. Jag skulle känna avsmak och vara äcklad om jag behövde röra vid honom… faktiskt fick jag de känslorna av att endast se hans utseende."

"Harry, ifall du vill leva så kan jag råda dig att ett bra sätt att klara av det är att undvika att rysa och låtsas spy nästa gång du ser honom", sade Hermione med en suck utan att se på sin vän som korsade armarna framför bröstet.

"Nej! Jag är hängiven, herre…"

"Din hängivenhet är ingenting annat än feghet. Du skulle inte vara här om du hade någon annanstans att ta vägen. Hur skulle jag kunna överleva utan dig, när jag behöver få näring var och varannan timme? Vem ska mjölka Nagini?"

"Åter igen, varför behöver de mjölka en gravid kvinna… varför är det ens en gravid kvinna där… Merlin, säg inte att Voldemort förökat sig och de springer runt miniversioner utav honom", flämtade Stewart Ackerley.

"Vem skulle vilja ligga med honom?" frågade en tredjeårselev misstroget med rynkad näsa.

"Bellatrix", mumlade Sirius och såg på sin kusin som började fnittra lågt.

"För att vara rättvis var han ganska snygg när han var Tom", sade Ginny, en aning blekare i ansiktet än vanligtvis.

"Men han är inte Tommy nu, han är någon… jag vet inte, något som inte är helt mänskligt antar jag", sade Ron påpekandes. "Så från det kan vi acceptera det faktum att Voldemort inte har miniversioner av sig…"

"Och hade han det hade han säkert skrutit om det inför Harry", tillade Hermione bestämt.

"Oja, skryta om hur han eller hon var så mycket bättre än mig, och hur han skulle träna upp sin arvinge till att bli nästa mörkrets herre och så vidare och så vidare…", suckade Harry.

"Men du verkar så mycket starkare, herre…"

"Varför har jag en känsla av att han bara pratar strunt och lögner?" frågade Bill retoriskt.

"För att det är allt han har gjort de senaste 18 åren eller så", mumlade Remus och stirrade på golvet.

"Lögnare", viskade den andra rösten. "Jag har inte blivit starkare, och bara ett par dagar utan din hjälp skulle vara nog för att beröva mig den lilla kraft jag har återfått under din klumpiga vård. Tyst!"

Sirius kunde inte hjälpa det, men han höjde ett ögonbryn åt Voldemorts ord. Det verkade som om även Voldemort inte var förtjust i Pettigrew.

Slingersvans, som hade börjat sluddra fram osammanhängande ord, tystnade omedelbart.

"Bra, jag tror jag föredrar honom när han är tyst", mumlade Percy, han var fortfarande chockad över att hans gamla råtta varit en animagus, att det varit mannen som sålt ut familjen Potter och mördat 12 mugglare.

Under några sekunder hörde Frank ingenting annat än sprakandet från brasan. Sedan talade den andra mannen igen, i en knappt hörbar viskning. "Jag har mina skäl för att använda pojken, vilket jag redan har förklarat för dig, och jag tänker inte använda någon annan.

"Varför behöver han just dig, och till vad?" frågade Dorea oroligt.

"Det är i slutet av boken farmor", sade Harry. Dorea rös när hon hörde hans röst, den var så kall och men ändå så full av sorg. Hon ville inte längre veta vad som hände i slutet av Harrys fjärde år.

Jag har väntat i tretton år. Ett par månader mer eller mindre gör ingen skillnad. Vad skyddsåtgärderna beträffar, är jag övertygad om att min plan kommer visa sig effektiv.

"Harry, vad tänker du på?" frågade Hermione plötsligt och Harrys huvud svängde runt emot honom.

"Va? Åh, jag… ähum, fundera bara på ifall om jag skulle skicka ett brev till Voldemort och be honom vänta några år innan han ger sig efter mig igen, tror ni han skulle acceptera det?" sade han snabbt och Ron fnös.

"Av någon anledning så tvivlar jag det, Harry", skrattade han.

Det enda som behövs är en smula mod från din sida, Slingersvans… och det är bäst att du samlar allt mod du har, om du inte vill drabbas av Lord Voldemorts vrede…"

Harry ryckte till när han hörde orden 'drabbas av Lord Voldemorts vrede' läsas upp och hans tankar drogs genast tillbaka till kyrkogården, hur Voldemort hade kastat Crucio på honom,hur hans kropp skakade av smärtan, hur det kändes som om att varenda nerv i hans kropp brann. Hur den smärtan han upplevt den natten hade varit mycket värre än all smärta han någonsin genomlidit i sitt liv. Omedvetet hade han börjat skaka i hela kroppen, hans hjärta bankade hårt och han började känna sig yr, som om han inte fick tillräckligt med syre medan hans ögon var vidgade mer än någonsin. Allas blickar i salen var som bundna på hans figur, skrämda över den vilda blicken i hans ögon och hur färgen i hans ansikte började försvinna tills han var likblek.

"Oh Merlin, han går in i chock", viskade Hermione förfärat, hon hade väntat på att det skulle hända i månader och hade nyligen accepterat att han måste ha gått in i chock under sommarlovet, en smärtsam tanke eftersom han skulle ha varit helt ensam utan någon som brydde sig som kunde lugna ner honom. "Vad kan vi göra?" frågade hon, undrandes över vad som hade fått Harry att reagera så, allt som Kevin hade läst var att Pettigrew inte skulle vilja drabbas av… hon slöt ögon sorgset, självklart. Det var så uppenbart nu, hon visste att något hemskt hade hänt på kyrkogården trots att Harry hela tiden hävda att han mådde bra, hon hade alltid trott att han blivit torterad, men det var först nu som hon fick bekräftelse för det och hon önskade att det inte var sant.

Sirius slösade ingen tid med att tänka efter, han flyttade sig bara närmare Harry och lade försiktigt armarna om sin gudson medan han hela tiden viskade lugnande, utan att visa den panik som han kände inombords, han kunde inte visa Harry hur rädd, hur arg och hur ledsen han var över hur Harry mådde. Eller det faktum att han inte hade någon aning om vad han skulle göra, han gick helt på instinkter nu. "Sssch, du är säker Harry. Sssch, ta det lugnt. Du är på Hogwarts skola. Kommer du ihåg det? Andas djupt, dra djupa andetag. Du är säker, ingen här vill skada dig. Du är inte kvar där längre."

Under tiden som Sirius pratade så hade han dragit Harry närmare sig själv i ett försök att få Harry att inse vart han befann sig och Harrys skakningar började avta medan han lyssnade på sin gudfars röst, sitt öra pressat emot den äldre mannens bröst så han kunde höra hans hjärta bulta. Men han andades fortfarande i snabba, korta andetag och Sirius såg bönande runt sig, han visste att den här gången så räckte inte han för att lugna ner Harry. Han misstänkte att vad Harry behövde var en kvinna som hjälpte honom att komma över sin panikattack, trots allt så hade det endast varit män på kyrkogården, så ifall en kvinna lyckades nå fram till honom skulle han omedelbart komma ut ur paniken. Till slut landade hans blick på Ginny, och han visste att om någon kunde klara det så var det hon. Åh, han var medveten om att många trodde att han var ouppmärksam, trög, en playboy… sanningen var att han var väldigt uppmärksam och väldigt smart, om man fråga honom själv och hans närmaste vänner… playboy, tja, han flörtade med många kvinnor men han gick aldrig över gränsen. På grund utav det så var han medveten om de känslor som Harry äntligen släppt fram för Ginny, och han visste att Ginny hade känslor för Harry, bara Harry, inte pojken som överlevde.

Ginny verkade förstå vad han ville när hon insåg att hans blick inte farit över henne så som den gjort med alla andra, och hon flyttade sig långsamt närmare tills hon satt på huk framför dem och strök försiktigt bort en hårslinga från hans panna innan hon med en låg, försäkrande röst började prata med honom, inte om något speciellt utan bara skolan, om deras vänner, saker de hade att se fram emot, bra saker som hänt. Och sakta började Harry få tillbaka sin kontroll, hans kropp slutade skaka och hans hjärtas rytm återvände till normalt, hans ögon blev normala igen och hans andning blev lugn och jämn. Ginny log och kramade handen som hon fattat tag i medan hon pratade.

"Jag är ledsen", mumlade Harry lågt, knappt hörbar medan hans kinder återfick färg när de blev mörk röda av hans förlägenhet.

"Du har inget att vara ledsen för Harry, det hade kunnat hända vem som helst", mumlade Ginny tillbaka lågt och Harry log emot henne.

"Fortsätt läs Kevin", viskade en flicka i hans årskurs och Kevin letade snabbt upp stället där han hade slutat läsa. Harry vägrade under tiden att titta på någon annan, han hatade att alla hade sett honom så sårbar, hata att de hade sett honom få panik. Så han höll nu blicken stadigt fäst på golvet medan Kevin fortsatte att läsa. Ingen i salen vågade dock se på Harry, för så fort som de försökte började hans närmaste vänner och familj att blänga på dem. De använde logiken att eftersom de inte kunnat hjälpa honom under sin panik så kunde de åtminstone stoppa den oönskade uppmärksamheten.

"Herre, lyssna på mig!" sade Slingersvans, som nu lät helt panikslagen. "Under hela vår resa har jag gått igenom planen i huvudet. Det kommer inte att dröja länge förrän man upptäcker Bertha Jorkins

Harry flämtade ohörbart till, han hade inte kommit ihåg det namnet förrän det lästes nu. "Jag har äntligen namnet på kvinnan som hjälpt till i kyrkogården", tänkte han medan Sirius kramade om honom hårdare för en sekund innan han lättade på trycket igen. Även om Harrys flämtning inte hade hörts, så hade Sirius ändå känt när Harry drog efter andan.

försvinnande och om vi fortsätter, om jag förbannar…"

Madam Bones suckade medan hon antecknade Berthas namn i sina papper, det verkade som om de äntligen hade svaret på vad som hade hänt med den stackars kvinnan.

"Om?" viskade den andres röst "Om? Om du följer planen, Slingersvans, behöver Ministeriet aldrig få veta att nån annan har försvunnit. Du ska göra det diskret och omärkligt. Jag önskar bara att jag kunde göra det själv, men i mitt nuvarande tillstånd…

Fred blinkade häpet. "Ursäkta mig, men är du säker på att du läste rätt?"

"Det är klart jag läste rätt Weasley", fräste Kevin, han hade aldrig förlåtit dem för när han råkade ut för ett av deras upptåg.

"Men det innebär att Voldemort erkände att han inte klarar av något…", började George med ett leende.

"Sen finns det självklart många saker han inte klarar av ifall man ska vara noggranna… ge en mugglarfödd en ärlig, snäll komplimang, köpa McDonalds, besegra Harry, hjälpa till med välgörenhet…" sade Fred fundersamt.

"Men här erkänner han att han inte klarar av något som ska ligga inom hans 'yrke'", avslutade George flinades.

Se så, Slingersvans, om bara ett hinder blir undanröjt, ligger väggen till Harry Potter fri. Jag ber dig inte om att göra det ensam. När min trofaste tjänare väl har förenats sig med oss…"

"Vilken trofaste tjänare?" frågade alla.

"Tja det är inte Bellatrix, hon är i Azkaban", påpekade madam Bones, det var den enda hon kunde tänka på som skulle vara Voldemorts trofastaste tjänare.

"Det är någon som vi trodde var död", sade Ron hjälpsamt, Harry hade trots allt berättat allt om Crouch junior.

"Igen? Du måste skämta!" utbrast Angelina.

"Otroligt. Så nu har vi två onda personer som ska ha föreställt vara döda." muttrade madam Bones trött, hon kunde känna hur en huvudvärk smög sig på.

"Hur många döda trollkarlar kan det springa omkring egentligen?" frågade Susan misstroget och Hannah ryckte hjälplöst på axlarna.

"Jag är en trofast tjänare", sade Slingersvans med en antydan till förnärmelse i rösten.

"Um, nej, ditt beteende i förra boken säger något annat", sade Lee med ett höjt ögonbryn.

"Faktiskt är han mer som ett herrelöst djur", tillade Fred fnissandes.

"Voldemort matade honom en gång och han kommer tillbaka för mer", avslutade George med ett skratt som hans tvilling och bästa vän snabbt anslöt sig till.

"Slingersvans, jag behöver någon med hjärna, någon som alltid har förblivit obrottsligt lojal. Tyvärr uppfyller du inget av de kraven."

Alla började skratta när de hörde Kevin läsa den mening. Medan alla, eller åtminstone majoriteten hatade Voldemort så fann de ändå hans kommentar gentemot Pettigrew högst roande.

"Jag hittade dig", sade Slingersvans, och nu lät han tydligt förorättad. "Det var jag som hittade dig. Och jag tog med Bertha Jorkins till dig."

"Ytterligare en död som är hans fel", fräste Kingsley. "Jag undrar hur många som egentligen dog pågrund av honom."

"Vi kommer troligtvis aldrig få veta det om vi inte fångar honom", muttrade Moody buttert.

"Det är sant", svarade den andre mannen i lätt road ton. "Ett genidrag som jag inte hade tilltrott dig, Slingersvans, även om du ärligt talat inte hade den ringaste aning om hur nyttig hon kunde bli, när du fick tag i henne, eller hur?"

"Han hade säkert ingen aning alls om att hon ens möjligtvis kunde ha någon viktig information. Hoppades säkert på att slippa undan förbannelser från sin kära herre", spottade Moody ur sig.

"Jag… jag tänkte nog att hon kunde komma till nytta, herre…"

"Lögnare",avbröt den andre igen och lät mer grymt road än någonsin.

"Okej, jag vet att det här är sorgligt", sade mr Weasley en aning ursäktande. "Men jag börjar se öga mot öga så att säga med den där."

"Med den där?" mimade Harry och log äntligen, han var fortfarande väldigt generad över hur han agerat men hans vänner hade blängt på alla som så mycket som kollade på honom en sekund för länge. Han önskade nästan att Voldemort kunde höra allting som de kallat honom de senaste tre dagarna.

"Jag tror att vi alla gör det", sade Narcissa skrattandes. "Det är bara sättet han förnedrar Peter på är otroligt. Men jag är rädd att det är enda punkten som vi kan se öga mot öga med honom."

"Men jag nekar inte till att hennes upplysningar var ovärderliga. Utan dem hade jag aldrig kunnat göra upp vår plan, och för det ska du få din belöning, Slingersvans. Jag ska ge dig ett mycket viktigt uppdrag, ett uppdrag som många av mina anhängare skulle ge sin högra hand för att få utföra…"

Harry började känna sig en aning illamående när han hörde det och han såg framför sig hur Pettigrew högg av sin egna hand för att kunna återuppliva Voldemort. Voldemort hade varit väldigt seriös och bokstavlig när han sade att många anhängare skulle ge sin hand för det.

"Ä-är det sant, herre? Vad…?" Slingersvans lät åter skräckslagen.

"Jag hoppas att det gör honom skräckslagen", fräste Sirius.

"Det gör det", försäkrade Harry medan han mindes skräcken som funnits i råttans ögon ett halvår tidigare.

"Å, Slingersvans, du vill väl inte att jag ska förstöra överraskningen? Din uppgift kommer inte förrän alldeles på slutet… men jag lovar dig att du ska få äran att bli precis lika nyttig som Bertha Jorkins."

"Så han dödar honom?" frågade Katie hoppfullt.

"Om han gör det kommer han plötsligt att bli min favorit person, för sekunden. Innan jag dödar honom för de brott han själv begått", fnös Sirius

"Nej, snarare motsatsen faktiskt", suckade Harry till svar åt Katies fråga, medan han log en aning åt Sirius ord. Katie rynkade förbryllat på pannan åt svaret.

"Du… du…" Slingersvans röst lät plötsligt hes, som om han hade blivit alldeles torr i munnen. "Du tänker… döda mig också, inte sant?"

"Är det bara jag eller lät han förolämpad?" frågade Percy en aning förvirrat.

"Strunt samma, jag skulle inte ha något emot det", sade Ron till svar medan han hotfullt blängde på en äldre elev som stirrade på Harry.

"Slingersvans, Slingersvans", sade den kalla rösten silkeslent. "Varför skulle jag döda dig? Jag dödade Bertha därför att jag var tvungen.

"Nej, han gör det för att han njuter utav det", sade Hermione ilsket medan hon knöt sina nävar.

Hon var ingenting värd efter att jag hade frågat ut henne, hon var helt oanvändbar.

"Det är fortfarande ingen anledning till att mörda någon. Han kunde ha kastat en glömskeförtrollning på henne och skeppat iväg henne till ett annat land", protesterade Natalie McDonald.

"Men det är inte Voldemorts stil", sade Lee mörkt.

Dessutom skulle det ha ställts obehagliga frågor om hon hade återvänt till Ministeriet med nyheten om att hon hade träffat dig på semestern. Trollkarlar som ska föreställa döda kan inte tillåta sig att stöta på häxor från Trolldomsministeriet på landsvägskrogar…"

"Det skulle vara en intressant historia", skrockade mr Weasley.

"Åh, jag tvivlar att den skulle bli välkänd. Ministern skulle troligtvis dölja den och se till att den inte når allmänheten", sade Sirius enkelt.

"Det är en lögn!" utbrast Fudge förolämpat.

"Du höll det faktum att jag blev infångad och lyckades fly igen hemligt för alla, du höll det faktum att fyra personer hävda att jag var oskyldig och att de sett en död man vandra omkring en hemlighet", påpekade Sirius med ett höjt ögonbryn. "Tre utav de personerna som inte hade någon anledning som helst att försöka hjälpa mig eftersom jag inte träffat dem tidigare, åtminstone inte pojkarna sen de var små. Det får mig faktiskt att undra vad mer du har dolt för alla."

Alla började misstänksamt att se mot Fudge och Umbridge medan Sirius pratade, och en hel del misstankar började växa fram. Trots allt så hade de dolt allt med Sirius i början av sommaren 1994, så det var mer än möjligt att de hade dolt något mer.

Slingersvans mumlade någonting så tyst att Frank inte kunde höra det, men det fick den andre mannen att skratta - ett fullkomligt glädjelöst skratt, lika kallt som hans röst när han talade.

Harry ryste, Voldemorts skratt var inget trevligt. Ifall djävulen kunde skratta var han ganska säker på att hans skratt skulle låta som Voldemorts.

"Du säger att vi kunde ha justerat hennes minne? Men som du vet kan Glömskeförtrollningar upphävas av mäktiga trollkarlar. Det bevisade jag ju då jag frågade ut henne. Det skulle vara en förolämpning mot hennes minne att inte använda de upplysningar jag drog ur henne, Slingersvans."

"Han kan bryta glömskeförtrollning?" frågade en chockad mr Weasley.

"Tydligen", sade Flitwick bittert.

"Jag antar det förklarar varför han då inte ville kasta en glömskeförtrollning på Bertha, chansen finns alltid att någon annan skulle kunna bryta den, tja utöver det faktum att han då skulle missa chansen att döda någon", suckade Natalie.

Ute i gången blev Frank plötsligt medveten om att hans hand, som kramade om käppen, var hal av svett. Mannen med den kalla rösten hade dödat en kvinna.

"Han dödade en hel massa mer än bara en kvinna", muttrade Flitwick, "och han kommer att fortsätta mörda så länge han vill och känner för det."

"Synd för honom att han i så fall kommer bli besegrad en gång för alla. Han måste försvinna", sade McGonagall

Han pratade om det utan någon som helst ånger - han lät rentav road. Han var farlig - en galning.

"Wow, Frank har bara hört Voldemort prata i vad, max fem minuter och han har redan insett att Voldemort är en galning", sade Dean.

"Å andra sidan är det inte så konstigt. Jag menar kolla på det, han pratar om makt hela tiden, är besatt med Harry och pratar med ormar…"

"Jag kan också prata med ormar!" utbrast Harry en aning förolämpad medan han stirrade på Lee, och hans vänner var glada att han började bete sig som innan hans attack.

"Ja, men vi har haft den här diskussionen Harry, du är galen", sade Lee retsamt.

"Säger personen som är bästa vänner med tvillingarna."

"Blanda inte in oss i det här", protesterade Fred.

"Ja, vi kanske gillar explosioner och ställa till med trubbel", sade George flinades.

"Men vi har aldrig pratat med ormar, brutit mot lagen eller ens klassificerats som galna. Du käre Harry, har gjort det", avslutade de tillsammans och Harry suckade.

Och han planerade fler mord. Den här pojken, Harry Potter, vem det nu var, svävade i livsfara.

"Välkommen till mitt liv", sade Harry med en suck.

"När svävar han inte i livsfara", sade Ron.

"Ytterligare ett vanligt år alltså", mumlade Hermione.

"Ni vet att allt det här redan har ägt rum va?" frågade Lavender en aning roat.

"Åh vi vet, men vi tänkte bara påminna alla om det", sade de tillsammans.

"Lägg av med det där. Det är vår grej!" protesterade Fred och George genast.

Frank visste vad han måste göra. Nu, om någonsin, var tiden inne att kontakta polisen.

Harry såg chockat på boken. "Han tänkte rapportera Voldemort för det där trots sin misstro för polisen, för att skydda mig även när han inte visste vem jag var."

"Han är en god människa", sade mrs Weasley. "Han hatar polisen så mycket men är beredd att strunta i det för att försöka hindra ett mord."

Han skulle smyga sig ut huset och bege sig raka vägen till telefonhytten i byn… Men den kalla rösten började åter tala, och Frank blev kvar, som fastnaglad på stället, medan han lyssnade intensivt.

"Bara en förbannelse till… av min trogne tjänare på Hogwarts…

Alla i salen började se oroligt på varandra. Voldemort hade en tjänare inne på Hogwarts, vem var det? Alla elevers blickar drogs mot lärarbordet och vandrade över alla professorer, vem av dem var Voldemorts trogna tjänare. En hel del stirrade på Snape, övertygade om att det var han som var Voldemorts tjänare

Och Harry Potter är så gott som i mitt våld, Slingersvans. Beslutet ligger fast. Jag vill inte höra några fler invändningar.

"Du kommer inte få röra ett hår på Harrys huvud", väste Sirius. "Jag tänker inte tillåta det."

"Jag tvivlar att han kommer fråga någon om lov", mumlade Ron till Harry som frusta till av skratt. Han kunde inte hjälpa bilden av att Voldemort dök upp till tröskeln på Grimmaldiplan nummer 12 med ett tiotal dödsätare bakom sig, allihop finklädda, och artigt fråga om han kunde få lov att försöka döda honom.

Remus nickade instämmande till sin väns ord. "Han kommer behöva ta sig igenom massor, hela trollkarlsvärlden kommer inse sanningen snart och de kommer kämpa emot honom."

"Um, är det här ett dåligt tillfälle att nämna att allt i den här boken redan har hänt", frågade Harry osäkert och Sirius blängde halvhjärtat på honom.

"Låt mig formulera om mig", sade han med en bestämd ton. "Jag tänker inte låta honom röra ett hår på ditt huvud någon mer gång."

Men tyst… jag tycker det låter som Nagini…"

"Hm… jag har funderat, jag tror inte att Nagini är en gravid kvinna längre", sade Stewart och flera stycken suckade lättat, glad att han äntligen listat ut vem Nagini var, trots allt var det ganska känt att Voldemort hade en orm. "Jag tror det är en get istället."

"Ja, för Voldemort äger en ondskefull get", sade Mirjana sarkastiskt medan flera stycken stönade.

"Vi kan ge honom en get i födelsedagspresent!" sade tvillingarna med ett skälmskt leende.

"Och vad kommer den göra? Explodera? Spruta glitter över honom? Sjunga barnlåtar?" frågade Ginny roat.

Nu ändrades mannens röst. Han började frambringa ljud som Frank aldrig förr hade hört, han väste och spottade utan att dra efter andan. Frank tänkte att han måste ha fått ett anfall av något slag.

"Är det hur det låter som för andra personer?" frågade Harry lågt.

"Nej, inte riktigt, det låter bara som om du väser åt folk", förklarade Ron och Harry nickade fundersamt.

Sedan hörde Frank något som rörde sig bakom honom i den mörka gången. Han vände sig om för att titta och blev med ens som förlamad av skräck. Någonting kom slingrande emot honom över det mörka golvet,och då det kom närmare ljusskenet från dörrspringan upptäckte han med en rysning av fasa att det var en jättelik orm, minst fyra meter lång.

"Åh, Nagini är en orm…", sade Stewart förvånat

"Är hon inte en boaorm…?" frågade Su Li fundersamt.

"Hurså?" frågade Hermione nyfiket, hon kunde inte se vart Su var påväg med sin tankegång.

"Harry släppte lös en boaorm när han var elva, kan det då innebära att han gav Voldemort tillbaka hans orm?"

"Det skulle vara en mardröm"; sade Harry med en grimas. "Men nej, Nagini är en hona, ormen jag släppte ut var en hane."

"Som gillade att skrämma Dudley", tillade Ron flinandes.

Dödsförskräckt och ur stånd att röra sig stirrade Frank på ormen medan den böljande kroppen lämnade ett brett slingrande spår i det tjocka dammlaget på golvet.

"Hur mjölkar man ens en orm?" frågade Stewart förvirrad.

"Du kan mjölka praktiskt taget allt", sade Demelza.

"Men inte en orm!" utbrast Stewart.

"Man kan faktiskt det", sade Luna drömmandes.

"Men hur?" frågade Stewart förvirrat.

"De mjölkar inte ormar på mjölk, utan de mjölkar ormar på gift. Oftast genom att låta ormen bita i en kopp så att dess gift samlas inuti i koppen."

Den kom närmare och närmare - vad skulle han ta sig till? Den enda flyktvägen var genom dörren, in i rummet där de båda männen satt och planerade mord. Men om han stannade där han var, skulle ormen säkert döda honom…

"Oavsett vad han gör så är han en död man", suckade Percy.

Innan han hann fatta något beslut hade ormen nått fram till honom, men som genom ett under kröp den bara förbi. Den följde de spottande, väsande ljuden som utstöttes av den kalla rösten innanför dörren. Ett par sekunder senare hade den fläckiga stjärtspetsen försvunnit in genom dörrspringan.

"Han måste verkligen ta sig ut därifrån", sade Charlie.

"Jag tror inte att han gör det dock", påpekade Percy oroligt.

"Han gör inte det", sade Harry.

"Hur vet du det det?" frågade Sirius förvånat.

"Du kommer att få veta", mumlade Harry.

Frank hade svettdroppar i pannan, och handen som kramade käppen darrade. Inne i rummet fortsatte den kalla rösten att väsa och Franks slogs av den konstiga, otroliga tanken att… den här mannen kunde tala med ormar

"Han är väldigt intelligent, han lyckas lista ut allt väldigt fort trots att han är en mugglare och inte har någon information om vår värld", sade Flitwick imponerat.

Frank fattade inte vad som försiggick. Han önskade mest av allt att få vara tillbaka i sin trygga säng med varmvattenflaskan. Problemet var att han inte kunde röra benen. Medan han stod där darrande och kämpade för att återvinna självkontrollen övergick den kalla rösten tvärt till normalt språk igen.

"Som i mitt första år när jag mötte Quirrell i sista kammaren framför dröm-spegeln och han pratade med Voldemort", sade Harry lågt.

"Nagini har en intressant nyhet att berätta, Slingersvans", sade den.

"Och nu är han död", suckade Cho sorgset.

"V-verkligen, herre?" sade Slingersvans.

"Ja, verkligen", sa rösten. "Enligt Nagini står det en gammal mugglare alldeles utanför dörren och lyssnar på vartenda ord vi säger."

Hermione började känna sig illamående. "Ormen berättade det? Varför? Hur?"

"Skulle inte förvåna mig om ormen var en del av Voldemort", sade Sirius ärligt, omedveten om hur Dumbledore plötligt såg väldigt tankfull ut. "Hon berättar allt hon ser för Voldemort och kommer alltid finnas där för honom."

"Det är sjukt", muttrade Fay.

Frank hade inte en chans att gömma sig. Han hörde ljudet av steg. Och sedan slängdes dörren upp på vid gavel. En kortvuxen, lätt skallig man med grånande hår, spetsig näsa och små vattniga ögon stod framför Frank med ett både skrämt och upprört ansiktsuttryck.

Fred och George kunde inte hjälpa det, de började skratta lågt. "Det var troligtvis inte vad han föreställt sig att se."

"Han har inte sett Voldemort än, så låt oss inte skratta ännu", sade Dorea och blinkade med ena ögat åt dem.

"Bjud honom att stiga in, Slingersvans. Har du glömt bort hur man uppför sig?"

"Han spenderade tolv år som en råtta, det skulle inte förvåna mig", fnös Tonks.

"Jag var i Azkaban i tolv år och jag kom fortfarande ihåg hur man uppför sig", sade Sirius med ett höjt ögonbryn och Tonks började skratta.

"Nu kanske, men du skrämde nästan ihjäl Harry, bröt dig in på Hogwarts, vandaliserade tjocka damens porträtt. Det är inte direkt att uppföra sig vet du."

Den kalla rösten kom från den gamla fåtöljen framför brasan, men Frank kunde inte se den som talade. Ormen syntes däremot, där en låg hopbringad på den ruttnande spiselmattan som en skräckinjagande parodi på en sällskapshund. Slingersvans vinkade in Frank i rummet. Trots att han fortfarande var djupt uppskakad tog Frank ett fastare tag om käppen och haltade in över tröskeln.

"Han är väldigt modig, jag kan ge honom det", grymtade Moody.

"Han kommer dö och du verkar inte ens bry dig!" utbrast Tonks ilsket.

"Det är en del av livet", sade Moody med en axelryckning.

Brasan var den enda ljuskällan i rummet; den kastade långa, spretiga skuggor på väggarna. Frank stirrade på den bortvända fåtöljen. Mannen som satt i den måste var ännu mindre än sin tjänare, för Frank kunde inte ens se bakhuvudet sticka upp.

"Har han inte en kropp?" frågade en elev förvirrat.

"Han har det nu", muttrade Harry buttert.

"Har du hört alltsammans, mugglare?" sade den kalla rösten.

"Så… ifall han inte hade hört något, fanns det då en chans att han kommit undan med livet i behåll."

"Ifall han inte hade vaknat och sett att det lös, troligtvis", sade Hermione med en tung suck.

"Jag ser fortfarande inte varför det här är med i boken, visst det är om Voldemort men boken har ju alltid annars kretsat runt Harry."

"Det kommer förklaras snart eller i nästa kapitel. Det finns en logisk förklaring", sade Harry med en suck, han var ganska säker på att alla skulle tro att han var galen när de fick veta att han hade drömt allt det här.

"Vad är det du kallar mig?" frågade Frank sturskt, för nu när han var inne i rummet och det var dags att skrida till handling känd han sig modigare. På samma sätt han alltid reagerat när han var ute i kriget.

"Han skulle ha varit en Gryffindor", sade McGonagall med en tung suck.

"Jag kallar dig mugglare", sade rösten kyligt. "Det betyder att du inte är någon trollkarl."

"Tja, det var väl vänligt att honom att förklara antar jag", sade Marietta tveksamt.

"Åh, han gör det inte av vänlighet. Han vill säkert bara skryta", spottade Cho ur sig ilsket.

"Jag vet inte vad du menar med trollkarl", sade Frank med fast röst. "Jag vet bara att jag har hört tillräckligt här i natt för att det ska intressera polisen, det kan du lita på. Du har mördat och planerar att mörda igen! Och jag kan också tala om", tillade han efter en plötslig ingivelse, "att min fru vet att jag är här uppe, och om jag inte kommer tillbaka…"

"Han är antingen väldigt modig eller väldigt dåraktig", stönade Charlus.

"Både, lite som Harry", sade Ginny retsamt och som straff fick hon en kudde i ansiktet från Harry.

"Du har ingen fru", sade den kalla rösten mycket tyst. "Ingen vet att du är här. Du har inte talat om för någon att du gick hit. Ljug inte för Lord Voldemort, mugglare, för jag vet…jag vet alltid var som försiggår…"

"Så han vet vad vi gör nu?" frågade Dennis skrämt medan han såg sig oroligt runt omkring sig.

"Jag tvivlar det, han hade attackerat Hogwarts eller försöka stjäla böckerna i så fall… eller attackerat Ministeriet nu när flera ministeriearbetare inte befinner sig där", sade Remus med en suck.

"Jaså, det gör du?" sade Frank barskt. "Du kallar dig alltså för lord? Men jag ger inte mycket för ditt uppförande, min bäste lord.

Hermione stönade, varför var denna mugglare tvungen att göra allt så mycket svårare för sig själv. Vem pratade ens så med en mördare?

Varför vänder du dig inte om och möter mig ansikte mot ansikte som en man?"

"Merlin, det är mugglarversionen av dig, Harry", stönade Ron.

"Jag är inte så illa", protesterade Harry.

"Ett; när du har tråkigt planerar du hur du kan göra hans liv eländigt", började Ron räkna upp.

"Det är bara på skämt!"

"Två;", fortsatte Hermione utan att bry sig om Harrys ord, "du planerar att skicka ett brev till honom där du ber honom avslöja sina planer."

"Tre; du planerade att ge Voldemort tips på ålderdomshem", skrattade Ginny.

"Fyra; du agerar likadant mot Voldemort när du träffade honom i ditt första och andra år", sade Fred flinades.

"Och fem; du verkar inte heller ha någon självbevarelsedrift", avslutade George och Harry blängde buttert på sina vänner medan han lutade sig tillbaka i soffan med armarna korsade framför bröstet.

"Men jag är inte en man, mugglare", sade den kalla rösten, som nu knappt hördes över de sprakande lågorna.

"Voldemort är en kvinna?" frågade Stewart förvirrat och nästan alla brast ut i skratt.

"Snälla låt mig vara närvarande om du någonsin säger det till honom", flämtade Tonks.

"Vad? Han sade ju att han inte är en man, vad annars kan han vara då?" protesterade Stewart men det hjälpte inte hans situation, istället började alla bara att skratta ännu mer.

"Jag är långt mer än bara en man. Men… som du vill. Jag ska möta dig ansikte mot ansikte. Slingersvans, kom och vrid runt stolen."

Justin höjde ett ögonbryn. "Varför då? Varför vill han se mugglaren ansikte mot ansikte?"

"Han tänker kasta den dödande förbannelsen", suckade Charlus, "han måste se sina offer för att kunna göra det."

Tjänaren utstötte ett kvidande ljud. "Du hörde mig Slingersvans."

Alla i salen spände sig; de visste vad som skulle hända och ingen av dem ville höra det.

Långsamt, med ett spänt ansiktsuttryck, som om han helst av allt ville slippa närma sig sin herre och ormen på spiselmattan, gick den lille mannen fram och började vrida runt stolen.

"Förvånar mig att Pettigrew inte pissat i byxorna ännu", muttrade Bill.

Tonks fnittrade svagt. "Han var troligtvis för rädd för det."

Ormen lyfte sitt fula trekantiga huvud och väste då stolsbenen hakade fast i mattan. Där stod nu fåtöljen vänd mot Frank, och han såg vad som satt i den.

"Han är inte ens mänsklig längre", muttrade mr Weasley. "Det är skrämmande för alla. Men för en mugglare som inte har någon aning om vem han är…", han avslutade inte meningen utan skakade bara på huvudet.

Kingsley nickade instämmande. "Han har ingen aning om vem han är eller vad han är kapabel till. Det är inte rättvist."

"Livet är aldrig rättvist", mumlade Harry. Det var något som han hade lärt sig flera gånger under sitt liv, något som han lärde sig redan innan han börja i skolan.

Hans käpp föll till golvet med ett slammer. Han öppnade munnen och utstötte ett skrik.

Alla i salen såg skrämda på varandra. Vad kunde vara så hemskt att han skrek bara av åsynen av det… kunde Voldemort verkligen se så hemsk ut, och ifall han gjorde det, hur kunde då Harry sluppit undan från Voldemort om man blev så chockad och skrämd av endast hans utseende. De började tro att medan de tre tidigare böckerna var sanna så var ändå Harrys berättelse om att han mött Voldemort och tagit sig undan igen en lögn, det var vad de intalade sig själva nu för att slippa erkänna att Voldemort var återuppstod.

Han skrek så högt att han aldrig hann höra orden som varelsen i stolen uttalade då den höjde sin trollstav. Det kom en skarp grön ljusblixt och ett susande ljud hördes. Frank Bryce sjönk ihop. Han var död redan innan han föll i golvet.

Någon i salen skrek högt och det triggade igång alla andra och snart skrek nästan alla eller snyftade. När de hade börjat läsningen så hade de inte insett att de skulle vara tvungna att läsa om folk som dog under själva böckerna, och någonstans i bakhuvudet var de rädda att det snart skulle varas deras död som nämndes i boken.

Kingsley sträckte sig lugnt fram och tog boken ifrån Kevin, som såg illamående ut gjorde sig beredd för att själv läsa det sista, men skriken och gråten fortsatte bara tills Dumbledore tillslut var tvungen att ställa sig upp och avfyra skarpa smällar från sin trollstav.

"Det är en sorg att Frank Bryce dog, men det är inget vi kan ändra på nu. Allt vi kan göra är att avsluta boken och se till att han kan vila ifred, att hans död inte var förgäves. Så jag ber er att hålla er lugna."

"Det enda positiva med det är att han inte kände något. Efter all smärta han fått genomlida, så kan det här ha varit en gåva", sade Luna högt medan hon skakade på huvudet, och allas blickar drogs mot henne

"Han var dödad!" skrek Engla näst intill hysteriskt.. "Hur är det en gåva?"

"Luna sade inte att hans död var en gåva! Hon sade att han slapp lida under sin död var en gåva!" skrek Neville.

"Och det är det minsann", sade Dumbledore allvarligt. "Fem poäng till Ravenclaw för din insikt. Döden är dessutom bara början på nästa stora äventyr."

"Jag tänker läsa den sista meningen nu", sade Kingsley och harklade sig.

Trettio mil därifrån vaknade pojken som hette Harry Potter med ett ryck.

"Och det är slutet på det här kapitlet", sade Kingsley en aning mer lågmält än vanligtvis.


AN: Första kapitlet på den här boken :D. Jag har nu goda nyheter till er; jag har redan skrivit boktexten till kapitel; Ärret, tillbaka till kråkboet, Bröderna Weasleys trollkarlstrick och Flyttnyckeln. Under tiden så skriver Emilia01love texten till kapitlet "En inbjudan". Eftersom inga karaktärer ville sammarbeta med mig så skrev jag ner boktexten.

Ha nu ett underbart påsklov (okej, det är säkert bara jag som har påsklov nu eftersom vår kommun gjorde fel och satte det en vecka tidigare än alla andra i Sverige, men strunt samma)

-Lea