Jag kunde känna på segern. Den vajade i vinden som en fana och alla som var här, hela världen, betraktade den. Överväldigades av den.

Vi hade förstås ingen flagga, fana, staty eller något märke alls. Kreativitet var länge dött. Och vad skulle förresten ett kännetecken för alla oss vara. Allt det vi är. Vad vi gör. Jag anar att en avbild av vapenförrådet inte skulle vara särskilt moralförhöjande.

Vinden hade ändå inte ärat oss med sin närvaro.

De gula molnen på himlen var vackra. Ljuset – om än smutsigt och dammigt - erbjöd oss en bild av omvärlden. Jag har aldrig sett mig fritt omkring på dagen förut. Det var inte den kalla, skräckinjagande natten jag var van vid, men en kväljande luft, ljummen, nästan varm, med en stark och stillastående befintlighet av bensinlukt i sig. Skiftarna har talat om den ibland. Några av de som kommer ihåg den från innan har berättat.

Och en eld tändes. Jag ville ha allting jag hade hört om. Gräs – någon grön, fragil, levande växt – ordet kändes konstigt – att ligga ner på. En himmel, kanske. Om vi har tur. Ingen elektronik. Det brann så snabbt, brände upp hela mig från innansidan. Jag var säker på att alla ville ha detsamma och att alla ville börja då. Där. Jag ville börja i ögonblicket segern var säker.

Jag var stark. Jag ville ha något vackert. Världen. Vi ville ha världen tillbaka och aldrig lämna bort den igen. Och jag ville ha alla med mig. Alla skulle gå med mig, gå med honom. Vem skulle inte göra det? Vi var starka, det hade vi just visat. Vi var två generationer utan band eller historia till några tidigare liv, och vi hade just erövrat... vad denna plats egentligen var. Ingen var säker, men det gjorde inget, vi kunde döpa om den.

Den nya världen.

Utan stålkäkar och knivögon som genomborrade och slet söder en.

Aldrig mer.