Den Seriösa Hemligheten

Disclaimer: Jag äger ingenting. Alla karaktärer tillhör JK Rowling, och historien är skriven av in fantasy - jag bara översätter.

A/N: Har tänkt börja med lite översättningar här, och eftersom jag tyckte att det här var både kort och gulligt så verkade det bra att börja med! Det finns fyra kapitel, så de lär komma upp inom kort. Ta gärna och kika in på originalet också, i alla fall alla som kan engelska rätt hyfsat ;).

"Och framför allt, betrakta med glittrande ögon hela världen runt omkring dig för de största hemligheterna är alltid gömda på de mest osannolika platserna. De som inte tror på magi kommer aldrig hitta den."

-Roald Dahl

Remus Lupin gömde sig i ett skåp.

Det var skåpet i ett tomt klassrum för Trollformellära, och det var inte precis bekvämt. Han satt på toppen av en väldigt vinglig hög med böcker, en spann med fjädrar och en säck med någonting - han visste inte och ville inte heller veta vad - som rörde på sig. Men klassrummet var det första rummet han hade lyckats snubbla in i när han sprang nerför en av fjärde våningens korridorer i Hogwarts, händer trevandes längs med väggar efter en dörr. När han hade låst in sig i rummet, hade han dessutom stängt in sig i klassrummets skåp, bara som en extra säkerhetsåtgärd, fast även medan han gjorde allt det här tänkte han misströstande på det faktum att Sirius alltid verkade ha en irriterande förmåga att veta exakt vart man kunde hitta honom.

Han ville verkligen inte bli hittad.

Den kyssen… den hade varit ett skämt. Ett spratt. En Julspecialitet av Marodörerna, utspelad framför alla eleverna och lärarna i Stora Salen. Det var meningen at det skulle vara ofarligt. Han hade känt Sirius ta tag runt hans midja och svepa honom baklänges - han kom ihåg att han tänkte att han skulle förhäxa skiten ur den där outhärdliga skrytmånsen för att han gjorde Remus till tjejen i föreställningen - och sen hade Sirius kysst honom. Remus hade trott att han var förberedd. Han var, trots allt, kungen av hemligheter. Men hemligheter var svåra att bevara för evigt, det visste han också - den han begravt djupast hade redan avslöjats av Marodörerna. Men den här, just den här särskilda hemligheten - han kallade den, "den Seriösa Hemligheten" - kunde inte bli upptäckt. Någonsin.

Han hade pressat sina ögon stängda och hållit andan, hans hjärta kändes som en pingisboll som studsade runt i hans bröst. Han hade gjort sig mentalt beredd, påmint sig själv om att bete sig lugnt, normalt, så att Sirius inte skulle misstänka något. Och allt gick jättebra fram tills ögonblicket när deras läppar faktiskt möttes, och lugnet försvann ur honom helt. Han trodde att han hade varit förberedd - men det han inte hade varit beredd på var den omedelbara elektriska reaktionen, den omedelbara gnistan som exploderade i hans bröst i samma stund som han kände deras läppar komma i kontakt.

Han visste inte hur länge de kysstes. Ögonblicket kändes som en evighet. Han hade känt Sirius frysa till - kände han det också? - och sedan ökade trycket från hans läppar, och han tyckte sig känna, för den korta sekunden innan han fick panik, en tvekande tunga trycka mot hans läppar.

Sen hade han puttat bort Sirius, tillfälligt glömt bort att han hölls baklänges, och vilt fladdrande med armarna försökt - förgäves - få tillbaka sin balans. Han hade landat på baken och kravlat så långt och så snabbt som han kunde från Sirius innan han lyckats ta sig upp på sina fötter och springa iväg. Rakt in i det tomma klassrummet.

Han ångrade nu att han sprungit så snabbt. Hans högra ankel bultade och han kunde känna den börja svälla. "Toppen", muttrade han för sig själv.

Han stelnade plötsligt till. Han kunde höra ljudet av en mumlad trollformel, och sen hörde han klassrummets dörr svänga upp.

Helvete. Det var snabbt.

Han visste att det var Sirius lika säkert som han visste att han hade vrickat foten och att Peter skulle be att få kopiera hans uppsats i Förvandlingskonst senare den kvällen. Han hade ljudet av hans fotsteg memorerat. Han slöt sina ögon och hoppades att hans magi skulle få honom att vaporiseras genom väggen med ren vilja.

Skåpdörren rycktes upp hårt. Ljus flödade in, men Remus vägrade öppna sina ögon. "Är jag osynlig?" sa han hoppfullt.

"Nej", sa Sirius, och Remus ögon öppnades snabbt av ilskan i Sirius röst.

För Sirius var rasande. Hans ögon brann och hans svarta hår praktiskt taget sprakade av statisk elektricitet.

Medan Remus var upptagen med att försöka bearbeta det som hände, tog Sirius tag i hans arm och mer eller mindre drog ut honom ur skåpet. Remus var svagt medveten om att Sirius gormade om all den oavslutade skiten han hade sprungit ifrån. Han uppfattade någonting som lät som: "Det var vårt bästa någonsin, Måntand, hur kunde du?" och: "Alla tjejer praktiskt taget föll på sina ansikten för att ta sig till oss!" och även ett helt seriöst: "Du förstörde Marodörernas rykte, Rem".

Han lyssnade bara halvt, för han hade omedvetet landat på sin vrickade fot när Sirius drog ut honom ur skåpet och lyckades bara precis stoppa sig själv från att skrika till. Han försökte uppvisa ett förolämpat, manligt ansiktsuttryck medan han kämpade mot behovet att böja sig över sin fotled och yla i smärta.

Sirius fortsatte fortfarande med sin monolog, hans röst steg stadigt. "… McGonagall gav oss alla en veckas kvarsittning efter lovet för 'den där olämpliga och högljudda uppvisningen', jag lovar, Måntand, och du dissade oss som en skrämd hippogriff!"

Remus försökte avbryta här, och sa svagt: "Skrämd … hippogriff?"

Sirius körde rakt över honom utan att ens stanna för att andas. "… och för Merlins skull, Remus, vad i helvete är det med dig? Det var bara en kyss!"

Remus svalde hårt. Hans mun var plötsligt väldigt torr. "Jag … um …" var det enda svaret han kunde komma på.

Tack och lov, vid det ögonblicket brast klassrumsdörren öppen och James sprang in, slog igen dörren bakom sig och kollapsade prompt mot väggen, skrattandes som en galning.

Remus stirrade. "Um … James?"

Den glasögonprydde, mörkhårige killen höll upp en hand, med den andra tryckt mot magen när han vek sig av skratt. Remus väntade tålmodigt på att han skulle bli klar. Sirius ansikte började bli rött.

"Så - jävla - roligt-" lyckades James få fram mellan tunga andetag, fortfarande svagt fnissandes.

"Vill du dela med dig av skämtet, kompis?" fräste Sirius.

James nyktrade till lite av hans ansiktsuttryck. "Vad är du så sur för?"

Remus kunde känna vågor av kränkning stråla från Sirius. Han pekade på sig själv, sen på Remus, och viftade sen runt med armarna i förtvivlan. "Han - jag - skiten - kvarsittning -" spottade han, innan hans ilska verkade rinna ut i sanden och han föll ihop på en närliggande bänk.

James viftade bort Sirius protester och vände sig till Remus. "Måntand-" började han, men innan han kunde fortsätta så öppnades klassrummets dörr igen och Peter dök upp i dörröppningen, lutade sig mot dörrkarmen och flåsade.

"Tagghorn - sa - till dig - att - sakta ner", flämtade Peter.

James såg obekymrad ut. "Förlåt, Slingersvans. Jag blev lite för upprymd. Här, ta en chokladgroda." Han fiskade runt i sin klädnad, och Remus tittade fascinerat på när han tömde ut några trollkarlskort, en kittelkaka, en enögd ödla ("Hur hamnade den där i?"), en oavslutad, upprullad uppsats i Förvandlingskonst ("Så det var där den var!") och, slutligen, en chokladgroda som han kastade till Peter.

När han hade gjort det, vände han sig mot Remus igen. "Du, Remus, så här är det. Det var min geniala plan." Han pausade, och väntade sig tydligen någon sorts svar. När det enda svaret han fick var förvirrad tystnad, blängde han på Remus. "Jag förväntade mig något i stil med att ni skulle dyrka mig på era knän i tacksamhet. Eller i alla fall lite applåder, för Merlins skull. Måntand, du ser ut som om du inte vet vad jag pratar om!"

Remus kände sig som om han agerade ut en annan sketch, och sa långsamt: "Jag vet intevad du pratar om."

Han såg hur känslorna ändrades på James ansikte: först misstro, sedan förundran, sedan upprymdhet, sedan ren förtjusning. Remus var genast i högsta beredskap. Om James såg så irrationellt glad ut, kunde det bara betyda två saker: a) antingen hade han framgångsrikt lyckats utföra ett fantastiskt spratt, eller b) så hade Lily Evans gått med på att gå ut med honom. Så vitt Remus visste, och genom hur konversationen verkade gå, så verkade alternativ b) vara ute ur ekvationen. Vilket betydde att han, Remus, hade varit mottagare av någon sorts komplicerad Marodörplan hopdiktad av James Potter. Han rynkade pannan.

James tog ett djupt andetag, pausade för dramatisk effekt, och sa i en avsiktlig teaterviskning: "Vi vet." Han vickade på ögonbrynen mot Remus för att understryka sin poäng, som Remus helt hade missat.

"Vet vad?" sa han oförstående.

James drog en trött suck; sucken av en som var för vis och för insiktsfull för sitt eget bästa och därför alltid behövde förklara saker för andra. Han höjde sina ögonbryn till Remus, sedan gled hans blick avsiktligt vidare till Sirius.

Remus kända panik bubbla som en trolldryck inom honom. Han kunde inte. James var den mest omedvetna personen han visste - förutom, ja, Sirius.

"Du vet?" pep han, sedan kvävdes han plötsligt på luft och fick en massiv hostattack när James ord äntligen föll på plats. Åh Gode Godric. Döda mig nu, någon.

James såg hans panik och försökte lugna ner honom. "Åh nej, inte Tramptass. Bara jag och Slingersvans vet, oroa dig inte", sa han glatt, och gav nästan Remus ryckningar. "Gamle Trampis här är helt omedveten." Han åtföljde den sista meningen med en klapp på Sirius huvud.

Sirius, som hade kokat tyst på bänken under hela utbytet, blängde ilsket på sin bästa vän. Att klappa hans huvud var som att peta på en sovande tiger. "Potter, jag lovar, om du inte förklarar dig själv inom de nästa fem-"

James backade hastigt undan. "Okej, okej, ingen anledning att bli upprörd. Remus här kommer förklara allt, eller hur Måntand?" Utan att vänta på svar, drog han iväg Slingersvans mot dörren med ett grepp om hans krage, och pausade bara för att lägga till över axeln till Remus: "Du kan tacka mig senare, Måntand!" Sen, helt blind för Remus desperat vädjande blickar, stängde han dörren stadigt bakom sig.

A/N: Glöm nu inte att hålla utkik efter fler kapitel, och lämna lite cred hos in fantasy om ni har tid! ^^ Tack för att ni läste!