Disclaimer: Jo Rowling owns the HP-characters and everything I borrow from the books, she et al, owns the various copyrights etc. The few lines with lyrics from songs I sometime use, others own. The rest of the content of my stories: my fantasies,words and poetry, that I own. :) I make no profit whatsoever. This is just to entertain myself and others, hopefully. :)
-------------------------------
FUTURE SNAPE
Prolog:
Han blev smärtsamt påmind om sin barndom av det kompakta mörkret och dimman som svepte in honom som en raggig och råfuktig filt. Likt de hans mor, Eileen, brukade hänga på tork efter veckotvätten. De och många andra slitna plagg.
Påmind om hur han ystert brukade ta sats och springa genom de brokiga kläderna och plädarna som fladdrade på klädstrecken. De där ulliga filtarna liksom tog tag i honom och höll fast honom i sitt grepp. När han kom ut på andra sidan, droppade det lite om hans kläder och skrattbubblor fyllde honom. Han tjoade högt. Eileen brukade hyssja på honom och var ganska förargad, men hade ändå ett litet småleende i beredskap.
Grannfruar kunde glänta på sina slitna trådgardiner och stirra ut. Kanske le lite, eller förarga sig. Vem visste?
Annars log inte hans mor så ofta. Hade väl ingen större anledning.
En ganska larvig ljusblå skjorta och bruna knäbyxor hade han haft på sig när han sprang runt. Garderoben var inte så välfylld. Ja, han hade ingen egen på den tiden.
Han var ett ensamt barn. Hade börjat läsa i tidig ålder och ville lära sig allt han kunde.
De var fattiga, men mor hade alltid hållit rent och fint, så gott det nu gick.
Hans far brukade hänga på krogen och var sällan hemma.
Var han det så gällde det att gå undan. Han hade lärt sig fort. Det fanns ingen pardon hos den mannen. Det haglade slag mot både hustru och barn om han druckit för mycket. Det hade han allt som oftast. Eller var bara allmänt ur balans.
Inte försvarade hon sig heller, även om hon varit en ganska skicklig häxa. Det var det konstigaste av allt, hade pojken Severus tyckt. Och med tiden förlorade han mycket av sin respekt för henne. Respekt för sin far hade han aldrig behövt känna. Det hade aldrig funnits anledning.
Allra värst var de nästan dagliga grälen. Han flydde ofta fältet. Det kunde inte hon. Eller ville inte av någon konstig anledning. Hon hade varit tvungen att lägga undan sitt trollspö, och gjort det också. Tobias hade krävt det. För husfridens! skull lydde hon och höll tyst. Just detta gick aldrig att förstå. Hon hade ju trollkarlsblod i sina ådror. Trollkarlsblod. Det låg makt i det.
Åh liv - hur hade det inte blivit! Man får stå sitt kast. Man får välja. Ja vilka möjligheter står till buds? Pest eller kolera? Ångest eller förtvivlan? Stänga av alla känslor - bli en överlevare. Vinna eller försvinna. Förlora en skatt - en pärla - låta allt rinna bort som sand mellan fingrarna. För att han aldrig kom till sans. För att han inte kunde visa känslor. För att han inte var van. För att han var feg, inte vågade, inte blotta naket hjärta, naket skinn. Inte låta passionen flöda fritt, ge sig hän. Av rädsla för att förlora fotfästet. Bli gjord till åtlöje. Uppleva smärta. Våga vara generös och ge av sig själv. Annars var han oerhört modig - men det där hade han aldrig vågat. Han hade förlorat henne. Han hade velat rusa till hennes grav, vara där hon fanns, bli kvar i evighet, men han var tvungen att överleva. De ogråtna tårarna brände fortfarande bakom ögonlocken.
Allt detta flimrade för hans sinne och ögon innan han var riktigt medveten om omgivningen.
Så började Severus Snape känna efter. Han orkade långsamt röra sin kropp. Han spretade med fingrarna. De fungerade och han hade känsel. Han strök över sitt ansikte och kände klibbigt rött blod smeta fast sig mellan fingrarna. Han låg ute i naturen någonstans. Hans knän stötte emot mjuk mossa innan han försiktigt började resa sig upp. Han stod och svajade lite och försökte räkna ut var han befann sig. Väderstreck.
Plötsligt noterade han ljusen nere i byn som liksom blinkade mot den mörka skyn.
Han hade förlorat mycket blod. Det hade han. Stapplade framåt några steg. Benen fungerade trots allt. Darrhänt riktade han trollstaven mot sig själv, sin kropp, sin nacke, gjorde vad han förmådde.
Han kände så sakta att åtminstone lite av hans gamla krafter återvände. Kom inte ihåg riktigt vad som egentligen hänt.
Strök sig över huvudet. Mumlade inkantationer. Blodflödet hade han lyckats stoppa långt tidigare. Uppe i ... Var hade han befunnit sig egentligen? Hade han tappat närminnet?
