Gäsp. Liksom, verkligen?

"Joline! Du måste upp!"

Lily ruskar i mig, jag flyger från sida till sida i sängen. Jag ser orangea fläckar, och förstår att det är Lily's hår. Vad skulle det annars vara?

"Sluta!" säger jag irriterat och gräver ner mig i lakanen.

"Åh nej! Du ska upp!"

Jag hör hur Lily viftar med sin trollstav, och plötsligt hänger jag upp och ner ovanför sängen.

"Inte roligt, Evans!" skriker jag och slår hjälplöst med händerna i luften.

"Det är jätteroligt ju!" skrattar Lily, men hon släpper ner mig, jag landar med en duns på sängen.

Jag hoppar upp ur sängen och öppnar min koffert, där jag vikt ihop min klädnad. Jag hoppar ur nattlinnet Lily tvingar mig använda ("du kan ju inte sova i bara en liten tröja!") och glider i klädnaden. Från sängbordet tar jag Prefektmärket och fäster det på den vänstra sidan av klädnaden. Jag putsar snabbt av märket med tröjärmen och vänder mig sedan mot spegeln. Jag tar hårborsten och drar den några gånger genom mitt korpsvarta hår och fäster sedan den lilla grå blomman jag alltid har i håret. Jag smackar med läpparna, piercingen klirrar. Merlin, vad jag älskar den. Lily har också två piercingar, i näsan och i överläppen. De passar på henne.

"Kom igen nu, din utseendefixerade blekfis!" säger Lily och rycker bort mig från spegeln.

"Jag erkänner att jag är blek, men utseendefixerad?" frågar jag medan vi går sida vid sida mot frukosten.

"Ja," säger Lily. "Du måste se på dig själv i varje blankt föremål du hittar. Slår vad om att du kommer se på dig själv i skeden!"

"Inte alls!" protesterar jag, och lägger sedan till: "Spegelbilden blir ju upp och ner." Lily gapskrattar.

"Vad var det jag sa? Utseendefixerad!"

"Vad snackar ni om då?" frågar en röst bakom oss.

Jag vänder mig om, och mitt hjärta stannar en bråkdels sekund. Det är Lily's halvbror, Nemo Jones, som kommer emot oss. Jag har på senaste tiden känt mig helt konstig när Nemo är med oss (vilket är nästan jämt).

Enligt min storebror Oliver – som lämnat Hogwarts och nu går Auror-utbildningen, smart som han är – så är jag kär. Jag har berättat om det för honom, eftersom han borde förstå. Han har alltid varit mest känslosam av oss fem. Liksom, han dejtar med Gabrielle Drake, min ärkefiende Max Drake's storasyster. Max är inte så glad över det, eftersom han är en av de där trollkarlarna som är beroende av blodstatus, och eftersom hela min familj är halvblod, och hans renblod, så accepteras det inte. Gabrielle's val av yrke accepteras enligt ryktet inte heller, eftersom hela Drake-familjen är eller var Dödsätare. Varför vet jag inte, alla utom Gabrielle verkar vara en hög med pompösa pappskallar, inklusive Max's tvillingsyster Maxine. Usch, bara tanken på henne gör mig spyfärdig.

"Lägg dig inte i det, du," säger Lily och armbågar Nemo lätt i revbenen.

Nemo ler (jag nästan smälter inombords) och vi fortsätter gå mot Stora Salen. Där inne är det redan fullt. Hur alla orkar upp så här tidigt, förstår jag mig inte på.

BANG.

Smällen får mig att vända mig om. Jag vet redan vem smällen kom från innan jag ser honom. Liam Oresh, metamorfmagusen från Gryffindor som är lika klumpig som om han hade två vänsterfötter. Nu ligger han på golvet och håller sig för huvudet. Jag och Lily utbyter en blick innan vi båda skyndar oss fram till Liam.

"Hur gick det?" frågar jag och sätter mig på knä bredvid Liam.

"Bra, tror jag," svarar Liam och häver sig upp i sittande ställning. "Jag halkade visst."

"På vad?" frågar Lily.

Liam pekar en bit bort, där en stackars sjundeårselev från Hufflepuff har fått ett bananskal i ansiktet. Hon skriker äcklat och kastar skalet all världens väg.

"Usch! Vad är det här för äcklig sak?!" hörs en röst från andra sidan salen.

Jag brister ut i gapskratt, jag vet vem det är.

"Det är ett bananskal, Drake, till och med en sån trögfattad pappskalle som du borde väl veta det?" säger jag och ställer mig upp.

Max står borta vid Slytherin-bordet, det gula bananskalet ligger i hans honungsblonda hår. Det får mig att skratta ännu högre. Han ser så otroligt löjlig ut.

"Äh, var tyst, Keynes," säger Clover, den rödhåriga flickan jag vet Max är upp över öronen förälskad i. Fast han vet inte att jag vet, och det är väldigt frestande att säga det rakt ut. Fast min gräns går vid att skratta åt honom när han blir förödmjukad. Som nu.

"Åh, förlåt, Ciccone," säger jag. "Men du måste erkänna att han ser väldigt rolig ut." Clover tittar först på mig, och sen på Max, och fnissar till lite. Max blir högröd i ansiktet.

"Skrattar du åt mig?" frågar han Clover.

"Förlåt, men du borde kanske ta bort bananskalet," säger Clover. Hon ställer sig på tå och tar bort bananskalet från Max's hår. Jag håller tillbaka en kommentar ("nu blir du allt bra lycklig, Drake?") och drar upp Liam på fötter istället.

"Försök se dig för, okej?" säger jag till honom. Han nickar.

"Visst."

Liam försvinner bort mot Gryffindor-bordet, han är nära att snubbla på sina egna fötter på vägen. Till slut så hittar han en plats bredvid James Hope, där han sjunker ner. Förhoppningsvis så lyckas han hålla sig från olyckor tills nästa lektion.

"Joline, kommer du?" säger Lily.

Vi går tillbaka till Nemo, som verkar hålla tillbaka skratt.

"Vad är det?" frågar jag när jag sätter mig ner.

"Drake, han såg så löjlig ut," säger Nemo.

Jag skrattar och börjar ta för mig frukost. Någonting säger mig att det kommer bli en händelserik dag.