Disclaimer: I don't own Princess Tutu.

x

»Lämna mig inte.«

Orden är lugna, men Fakir stannar till och lyfter handen från dörrhandtaget.

»Vad sade du?« frågar han, långsamt, med ökande vrede. Han börjar att närma sig Mytho, som stirrar på honom oförställt.

Mytho säger ingenting, sitt långa nattlinne oknäppt vid kragen. Sedan:

»Om du går härifrån, så -«

»Lyssna på mig! De där känslorna är värdelösa!« Fakir är vid sängkanten, fingrarna i nattlinnets vita tyg. Han trycker, lite hårdare än han menar, och Mytho stöts plötsligt till att ligga på sängen.

Han drar efter andan och ska just be om ursäkt, när han märker att hans ansiktsuttryck nästan är nyfiket.

»Vad är ensamhet?« frågar Mytho, och omfamnar händerna som ligger nära bröstet på hans nattlinne. Han drar i Fakir tills riddaren är ovanpå honom, och han hindrar honom inte. »Jag är rädd att du ska lämna mig, och när vi vidrör…«

»Prata inte strunt.« svarar han rodnande, och Mytho lyder honom. Fakir tvekar, och börjar sedan igen, fingrarna flyttar neråt och smeker Mythos nakna ben. Nattlinnet täcker honom inte alls där, och knappt där vid vecket av tygkanten.

»Avslöja aldrig vad vi gör här i rummet.« säger han som vanligt, hes och generad, och nu värmer Fakir hud som är helt dold.