Ögonen svider och huvudet dunkar. Att veta att min dotter nu är på väg till huvudstaden för att förberedas för att bli utsläppt i en arena och slåss för sitt liv gör gråten okontrollerbar. Jag vet att jag borde försöka vara stark eller åtminstone hålla masken uppe för Prim men det går inte. Det här är en mors värsta mardröm, att se sitt barn i hungerspelen. Det finns dock föräldrar till 23 andra barn som har samma oro som jag. Det är hemskt vad regimen utsätter oss för. Tar våra barn ifrån oss för att sedan göra det till något slags underhållningsprogram att se dem mörda varandra.
Gale har hållit oss sällskap hela kvällen men ingen har sagt ett ord. Det behövs dock inte. Hans närvaro säger allt som behövs sägas. Han kommer att försöka hjälpa oss nu när Katniss är borta. Jag vet inte hur jag ska kunna överleva, men jag måste, för Prims skull. Utav alla ungdomar i distrikt 12 så är Katniss den person som skulle kunna klara det, det är inte helt hopplöst. Hon är skicklig med pilbåge och hon vet hur man jagar, och hon är bra på det. Dessutom är hon modig och mentalt stark. Mycket starkare än vad jag någonsin har varit. Ända sedan hennes far dog är det hon som har skaffat mat och tagit hand om Prim. Det är tack vare henne som vi har överlevt så här länge.
Jag vet att de närmsta veckorna kommer vara de värsta i mitt liv och det finns inget jag kan göra för att ändra det. Allt jag kan göra är att se på hungerspelen och tro på att min dotter kommer klara det. Prim har redan förlorat sin far, och på ett sätt även mig, hon klarar inte av att förlora sin syster också.