Prolog

Hon tände cigaretten, drog ett djupt bloss och lät lugnet omfamna henne. Florence var härdad, stress var ingenting nytt för henne, hon arbetade faktiskt rätt hyfsat under kaosartade former. Problemet nu var att det uppdrag Barnabas Cuffe tilldelat henne inte bara tedde sig omöjligt – det var omöjligt.

Våren hade tagit god tid på sig i år, de låga temperaturerna från vintern hade dröjt sig kvar i London och det var nästan som att varenda kuller- och tegelsten blivit nerkyld under de mörka månader som nyligen passerat vilket gjorde att kylan kändes - om möjligt - ännu påtagligare. Solen hade under de senaste dagarna arbetat för fullt för att återigen värma upp den plats som denne glömde bort under större delen av året. Florences födelsedag låg några dagar bort, och för första gången på 21 år tycktes det bli ett firande som inte kunde genomföras utomhus. Även om hon inte varit helt ärligt då hon med beklagande röst förklarat för sin mor att hon tvingats arbete under denna dag kände hon bara en enorm lättnad över slippa spektaklet. I samma stund som Jenny frågat om hon kunde täcka henne den dagen hade svaret kommit snabbare än hon egentligen hunnit tänka – det var som en gåva från Merlin. Födelsedagar var inte överskattade, men hon kände inte för att fira sig själv för en sådan obetydlig ålder som 21, det räckte att få äta en någorlunda fin middag med Colin som sällskap.

Hon drog ytterligare ett bloss och hennes pojkväns ansikte blixtrade förbi hennes blick.

Colin var den vackraste man hon sett, fast det var få som höll med henne. Han var inte ful, men ingen blev lika överväldigand som Florence när de såg honom. Det bruna håret var precis lagom långt för att hänga framför hans pojkbusiga blick och hans bleka, seniga händer fick ofta rufsa till det för att de bruna ögonen skulle kunna se något överhuvudtaget. Hon var säker, om hon någonsin skulle få uppleva riktigt kärlek så var det med honom.

Handen som var pryd med röda, nedbitna naglar kastade i väg fimpen mot marken och Florence drog koftan närmare sin mulliga kropp. Det svarta håret var intetsägande när det hängde ner över hennes axlar och något som för ett par månader sedan varit en snedlugg var knappt urskiljbart. Med en sista blick ut mot gatan framför henne fylld med Londonbor vände hon sig om och öppnade entrédörren. The Daily Prophet hyrde lokaler i ett stort företagshotell och inhyste den tredje våningen där man gjorde allt för att rapportera nyheter ut till trollkarlsvärlden. Man delade ett större tryckeri i källaren med en månadstidning för mugglare – Security Check – vilket gav dem möjligheten att med hjälp av magi trycka upp tidningarna snabbare varje dag utom en varje månad.

Hissen stannade och dess dörrar gled upp. Trollstaven drogs upp ur fickan, ett svagt 'Accio' hördes medan hon gick bort mot sitt skrivbord och en kopp kaffe kom susade mot henne i luften. Fingrarna slöt sig automatiskt kring porslinet, men likförbannat som de föregående gångerna skvätte den heta drycken ut över kanten och stänkte ner hennes hand. Hon svor till, smällde ner koppen på skrivbord för att kunna dra upp handen mot munnen och suga bort det som orsakade smärtan. Den försvann lika snabbt som den kom, men hennes humör som redan var på botten försämrade ännu mer. Florence mor kunde lyckas med uppemot tio koppar på en gång, hon lyckades inte ens med en. Suckande satte hon sig ner på stolen och började leta efter det papper hon tilldelats av sin chef på mötet en halvtimme tidigare. Det var svårt att hitta i röran om man inte kände till hur det var organiserat – för som Florence brukade försvara sig framför sin kollega och nära vän Jenny – så var det hennes egna organiserade kaos. Efter att ha bläddrat genom de otaliga högarna med papper så hittade hon det, men rubriken:

"EXLUSIV INTERVJU MED HARRY POTTER OCH MR. OCH MRS. RONALD WEASLEY!"

Inte nog med det att alla tre vägrat synas offentligt de senaste åren, det var redan allmänt känt att paret Weasley inte yttrat ett ord till Harry Potter sedan han olyckligtvis hade en bidragande orsak till Ginny Weasleys död. Med en bitter suck la hon ansiktet i händerna och frågade sig själv hur hon skulle lösa det här, för det var högst omöjligt.